Sverige har undertecknat Barnkonventionen. I artikel 27 fastslås rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Att tillgodose dessa rättigheter ses i vårt land som en samhällsfråga – i vart fall när det gäller hälsovård och utbildning. Ingen politiker skulle komma på tanken att säga att det är en fråga av rent privat karaktär. Med rätta tar vi för givet att det angår hela samhället att barnen får sina fysiska, psykiska och sociala behov tillgodosedda. Beträffande den andliga och till viss del även den moraliska utvecklingen däremot är situationen mer förvirrad. Ofta sägs det att framför allt religiösa frågor hör endast till den privata sfären.
Det skrivs lidelsefulla ledare som argumenterar för att barn inte bör utsättas för religion. Gärna med argumenten: barn kan inte värja sig mot indoktrinering och barn kan inte tillgodogöra sig religion – för det krävs en vuxens abstrakta och kritiska förmåga.
Låt oss se närmare på dessa två argument. Barn kan inte värja sig mot indoktrinering. Det är sant. Men med vilken rätt tillåter vi att barn utsätts för reklam? På vilka grunder avgör vid att vistelse i ett köpcentrum är mindre indoktrinerande än vistelse i ett kyrkorum? Indoktrinering i bemärkelsen att det sker en påverkan av barn utan att de har möjlighet till kritik eller diskussion av bakomliggande ideologi sker hela tiden, vare sig vi vill det eller inte. Den är en del i barns intellektuella, emotionella och sociala utveckling. En värld fri från ideologi vore en steril värld. Vi behöver ideologier, i betydelsen: genomtänkta sammanhang av idéer.
Samtidigt behöver vi en ständigt pågående ideologikritik. Det finns inga knivskarpa gränslinjer mellan att indoktrinera, informera, undervisa och uppfostra. Däremot är det skillnad mellan positiv påverkan och skadlig påverkan. Den skiljelinjen går dock inte mellan varuhus å ena sidan och kyrka, synagoga, moské eller tempel å andra sidan, utan den kan gå rakt igenom dem. Inom båda sfärer finns det möjlighet till god såväl som negativ påverkan. Det är inte alls givet att ett varuhusbesök gör barnet till en god samhällsmedborgare och att ett kyrkobesök prackar på barn konstiga föreställningar om liv och död. I själva verket kan det vara precis tvärtom.
Skadlig påverkan förhindras inte genom att osynliggöra eller misstänkliggöra ett område och förhålla sig tämligen okritiskt till ett annat. I stället behövs en konstruktivt kritisk hållning på alla områden. Andlig fostran kan gå lika snett som intellektuell, emotionell och social fostran. Just därför bör pedagogiken på det andliga området bedrivas och granskas med samma omsorg som på andra områden.
Så det andra argumentet: barn kan inte tillgodogöra sig religion, därför är det bäst att hålla dem i en religiös karantän tills de är vuxna nog. Vad ligger bakom detta? Är det uppfattningen att man inte kan hantera religion utan att utöva någon form av våld? Låt oss för ett ögonblick dra en parallell med kärlek. Barn far illa, utnyttjas och skadas djupt av perverterad kärlek. Men ingen föreslår för den sakens skull att barn ska hållas i kärlekskarantän tills de är vuxna nog att säga ifrån och välja själv. Ingen skulle införa förbud mot att röra vid barn utan att de själva aktivt vill det, trots att detta, konsekvent genomfört, skulle vara ett effektivt skydd mot utnyttjandet av barn. Det är bara det att priset för det skyddet skulle vara döden för det barn som skulle skyddas. För vi vet av beprövad erfarenhet att barn som inte får kärleksfull beröring inte utvecklas normalt. I värsta fall dör de.
Barn och unga behöver inte andlig karantän fram till dess de kan tänka abstrakt. De behöver i stället redskap till andlig utveckling. Detta är främst men inte uteslutande föräldrarnas och trossamfundens ansvar. Det ställer anspråk, för även på det andliga området behövs kritiska färdigheter. Och sådana får man aldrig utan kunskap och övning.
Studentpräster oroas över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Bön och tro vaccinerar visserligen inte mot psykiska problem, men tro och bön är definitivt en tillgång – både när det blåser snålt och när livet är som vackrast.
Mänsklig växt och mognad är beroende av materiell standard och intellektuellt arbete. Men varken plånboken eller förnuftet räcker hela vägen. Hjärtats och känslans generositet bygger på mer än så. Den insikten ser jag bakom bredden i barnkonventionens artikel 27 om barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.
Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kristen tradition och erfarenhet. Till barnets rätt till andlig utveckling hör – förutom tillgång till den egna trostraditionens heliga rum, riter, seder och bruk – också tillgång till skatten av berättelser.
Det är värt att värna om allemansrätten till de stora berättelserna! Om inte annat för att visa att det finns något bättre än valet mellan auktoritär religiös indoktrinering å ena sidan och fostran av barn till religiösa analfabeter å andra sidan.
Upplevelser av helighet är en konstant undertext i mänsklighetens historia. Den har följt oss människor oavbrutet genom vår evolution. Tanken att just vi i vår tid skulle ha brutit med den är osannolik. Det har nog aldrig funnits några absolut entydiga gränser mellan religiöst och icke-religiöst och mellan kulturellt och religiöst. Där finns istället ett överlappande som visserligen kan ha sina risker, men som tiderna igenom har gett upphov till mycket skaparkraft, spännande debatter och en dynamisk samhällsutveckling. Därför spelar det roll vilken andlig traditionsförmedling barn får del av i ett samhälle.