Prata med oss

Till innehållet

Dans

Dansen är lika gammal som mänskligheten och anses som något centralt i nästan alla kulturers sociala och religiösa liv. Enligt musikforskaren och danshistorikern Curt Sachs finns det mycket få danslösa folkgrupper och från början var nästan all dans av religiöst ursprung.


Allt sedan antiken vittnar målningar, friser, skulpturer, mytologi och litteratur om dansens existens, och det finns ett nära samband mellan dans, kultur, religion och samhälle. Människor över hela världen har genom alla tider dansat för bot, helhet, helighet och nöje.

Dans har varit en del av många ursprungsfolks kulturer och religioner under årtusenden. Från Siouxindianernas spökdansare till Umbanda-kultens transdansare och de sufiska dansande dervischerna, har dans använts som ett sätt att gå in i ett annat slags medvetenhet och därigenom sätta sig i kontakt med den djupa mystik som Gud representerar.

I Bibeln finns flera referenser till dans (läs mer under Dans i Bibeln). Under 300-talet började det dock komma kritik mot dans i kyrkan. I Toledo år 539 fördömdes dans i samband med kyrkliga handlingar och i Auxerre år 573 förbjöds gudstjänstdeltagarna att dansa kördanser; men dansen i kyrkan fortsatte trots att man på håll ansåg den vara hedniskt. Man dansade under medeltiden och under renässansen.

Under reformationen framhöll man allt mer ordets gudstjänst. Kyrkbänkar byggdes som delade upp folk i åskådare och aktörer och den framväxande empiriska vetenskapen delade in världen på nya sätt och skilde till exempel på myt och historia, kropp och själ och sång och dans på ett helt annat sätt än vad man hade gjort tidigare. Kyrkan blev helt enkelt mer intellektualiserad.

Idag utgör dansen i Svenska kyrkan en viktig del av kyrkans verksamhet. Bara för 30 år sedan var folk ovana vid att se och uppleva dans i kyrkan. Tack vare många eldsjälar har dansen åter funnit sin plats.