Hur kan vi bevara vår mänsklighet när så mycket är trasigt i vår värld? Hur gör vi för att inte trubbas av inför allt lidande som vi tar del av? Hur behåller vi hoppet om fred också när freden känns långt borta?
Kriget mellan Israel och Hamas har blivit ännu en tung påminnelse om de många svåra konflikter som pågår runt om i världen. Vi ser också våldet som drabbar vårt eget land, i gängkriminalitetens spår och hatbrott mot människor av olika religiös tillhörighet. Som störtskurar väller de dåliga nyheterna in både från när och fjärran.
I sammanhang där motståndskraft mot livets påfrestningar finns, det man brukar kalla ”resiliens”, där ser jag en sorts ”hoppets arkitektur”. Fyra faktorer som skapar robusthet i livet hjälper oss att hjälpa varandra att stå lite stadigare mitt i påfrestningar och förändringar. Vi kan söka kraft att fortsätta framåt, att återhämta oss och stå emot livets opålitlighet. Långsiktigt och tillsammans.
Gemenskap är det första, alltså att söka sammanhang där det finns andra människor som är pålitliga. Det kan vara i en kyrka eller ett fotbollslag. Ofta, men långt ifrån alltid, fungerar familjer så. Varje sammanhang har sina styrkor och sina svagheter, men heller än att leta efter de fullkomliga sammanhangen behöver vi hjälpa varandra att se till att det finns tillräckligt bra sammanhang.
Det andra är att söka ord för det vi ser, känner och hoppas – och sammanhang där orden går att använda. Meningsbärande berättelser är också sådana ord, alltså berättelser som inte nödvändigtvis har ett lyckligt slut men där jag på något sätt kan spegla mig i människor eller roller som ger mig kraft. ”Någon har varit där före mig” är ett sätt att uttrycka det. Eller: ”Aha, äntligen fick jag ord på det jag kände”. Kulturen, bibeln eller annat – sök på många ställen efter det som hjälper just dig.
Som kristen använder jag ordet bön för den tredje faktorn. Jag sträcker mig utanför mig själv, tar stöd i något som inte bara är jag, och inte bara är den bräckliga relationskonstruktion som finns runt omkring just mig. Eller känslan av att inte vara ensam på ett djupare plan. Jag gör något mer av den där hemliga känslan i hjärtat av att det finns något mer än det synliga i denna värld.
Handling, den fjärde faktorn, är ett oöverträffat sätt både att svetsa samman människor och att få utlopp för allt från frustration till skaparkraft. Det kan handla om att göra något för en medmänniska, eller möta sina grannar genom grannsamverkan eller att ge en gåva till behövande.
Dessa fyra faktorer: gemenskap, ord, bön och handling är viktiga komponenter i den konstruktion som hjälper människor att gå vidare i livet, stå ut, men också att föda kreativitet för att göra något åt de situationer som inte får vara som de nu är.
Den goda nyheten är att vi i våra mänskliga sammanhang äger möjligheten att skapa hopp i en mängd olika former. Det kan vara människor som sluter sig samman för att bryta hopplösheten. Det kan vara lokala församlingar eller sammanslutningar som tillsammans orkar bära enormt tunga bördor till gagn för världen i det lilla eller stora perspektivet. Vi hjälper varandra att vårda hoppet.
Det finns ingen annan långsiktig lösning på världens motsättningar än att vi bejakar varandras mänsklighet och människovärde, hur svårt det än känns att se det just nu. Vi behöver odla de värden som kännetecknar ett gott samhälle.
Ett gott samhälle byggs inte med misstro, utan med tillit och hopp. På den grunden kan vi vara till för varandra och i vårt hörn av verkligheten vara med och bygga en bättre värld.
Ikväll inbjuder jag in till en nationell fredsgudstjänst i Uppsala domkyrka. Det är ett sätt att gestalta en hoppets arkitektur, i gemenskap, med ord, i bön och handling. Vi möts och får sätta ord på vår längtan och vårt hopp. Att samlas för fred. Välkommen att vara med!
Martin Modéus,
ärkebiskop i Svenska kyrkan
Läs artikeln i Expressen: https://www.expressen.se/debatt/krig-hat-och-vald-kan--inte-motas-med-misstro/