Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Ärkebiskopen på DN debatt: ”De kristna minoriteternas existens i Irak måste säkras”

Risken finns att många i den kristna minoriteten i Irak ger upp, säljer allt de har kvar och lämnar landet. Samtidigt som kristna och muslimska kyrkoledare och politiker vill att den kristna minoriteten i landet blir större snarare än mindre. Sverige måste med kraft driva på för att EU och FN ska agera, skriver ärkebiskop Antje Jackelén.

Ärkebiskop Antje Jackelén på besök i Irak.
Ärkebiskop Antje Jackelén hälsar på Azra Said och hennes bebis Jaynar i ett läger i den kurdiska delen av norra Irak. Azra Said och hennes familj är kristna och de tvingades lämna sitt hem i Qaragosh 2014. Bild: Paul Jeffrey/WCC

Efter en tid av tystnad kommer det åter nyheter om Mosul. Insatser för att befria även stadens västra delar från Da’esh har påbörjats. När offensiven inleddes i höstas befarades ännu en stor humanitär kris. Städer och byar på Nineveslätten hade redan befriats och nu skulle det bli slutstriden mot Da’esh i Irak. Istället blev det en mer utdragen aktion, enligt de irakiska myndigheterna därför att man medvetet agerar enligt internationell humanitär rätt. För att spara civila liv valdes en långsammare strategi.

Under tiden lever tre miljoner människor på flykt inom landet, många av dem i den kurdiska delen av Irak. Såväl flyktingar som kyrkliga och politiska ledare är överens om att Da’esh som militär makt håller på att besegras i Irak. Dock kommer den extremistiska ideologin och dess grogrund att finnas kvar – en fiende som är måhända ännu svårare att besegra. Tyvärr finns det i regionen flera påminnelser om detta, nu senast i norra Sinai där kopter flyr för Da’esh.

Ärkebiskop Antje Jackelén på besök i Irak
Ärkebiskop Antje Jackelén på besök i Irak. Bild: Paul Jeffrey/WCC

Den kurdiska regionen befinner sig i djup ekonomisk kris. Den stora byggaktivitet som rådde i Erbil 2014 avstannade tvärt. Det som skulle bli höghus är nakna betongskelett som fick agera tillfälligt skydd för människor på flykt. En del flyktingar lever i värdsamhällen, andra i läger. Det finns familjer som tagit hand om så många som fem flyktingfamiljer. Kyrkor, moskéer, hjälporganisationer, civilsamhället och den kurdiska regeringen har gjort stora insatser för att klara situationen. Men påfrestningarna sliter på såväl flyktingar som värdsamhället och dess infrastruktur. Den internationella hjälpen räcker inte till, vilket riskerar att leda till nya spänningar mellan internflyktingarna och värdsamhället.

Det var ett av budskapen jag kom hem med efter att ha besökt Irak tillsammans med kyrkoledare från England, Tyskland, USA, Sydafrika, Syrien och Libanon under ledning av Kyrkornas världsråd. Vi träffade flyktingar, religiösa ledare, frivilligorganisationer, parlamentariker och ministrar. Med hjälp av Norska kyrkans nödhjälp har Kyrkornas världsråd tagit fram en gedigen rapport om syriska och irakiska minoriteters behov: The Protection Needs of Minorities from Syria and Iraq. Rapporten bygger på forskning och intervjuer med 4000 individer och ger detaljerade rekommendationer för det aktuella skedet såväl som för den nära framtiden och i ett långsiktigt perspektiv. Den är inte bara värdefull för alla som vill fördjupa sin kunskap om läget och dess bakgrund, utan den är också ett viktigt redskap för frivilligorganisationer och beslutsfattare.

Bland internflyktingarna i Irak är den stora frågan: Vågar vi återvända? Man utgår ifrån att alla husen är plundrade, 35 procent skadade och 10-15 procent helt förstörda. Ändå är säkerhetsfrågan den mest brinnande. Särskilt unga människor frågar sig: Vem garanterar vår säkerhet om vi återvänder? Och följdfrågan blir: har vi en framtid i detta land eller ska vi, inte minst för våra barns skull, ta oss härifrån?

I de samtal som jag hade med unga kristna irakier var männen mer benägna att vilja lämna, medan unga kvinnor tycktes tänka mer på att stanna. ”Vi hör hit! För vad vore det här landet utan oss?” som några av kvinnorna uttryckte det. Det finns grundade farhågor att framför allt många kristna som har resurser och möjligheter ger upp, säljer det de har kvar och lämnar landet och så bidrar till fortsatta demografiska förskjutningar i traditionellt kristna områden – allt medan kyrkoledare och politiker (såväl kristna som muslimer) vill att den kristna minoriteten i landet blir större snarare än mindre. De lokala prästerna är viktiga stödpersoner för de unga kristna i kampen om den egna framtiden.

Särskilt det regionala självstyret i Kurdistan är noga med att man vill vara ett multietniskt och multireligiöst land. Som en av ministrarna vi mötte uttryckte det: ”de religiösa minoriteterna och inte minst de kristna är en del av landets historia. Vi vill att de ska vara en del också av landets framtid!” Därför vill man till exempel reformera läroplaner så att inte bara majoritetsperspektivet presenteras medan minoriteterna osynliggörs eller karikeras. Man utbildar imamer i kunskap om andra religioner och man ingriper mot hatpredikanter.

Men det finns motkrafter. Ett lagförslag från Bagdad om alkoholförbud uppfattas som ett direkt angrepp på kristna. En annan lag som nyligen trätt i kraft innebär att när en förälder konverterar till islam blir barnen automatiskt muslimer. Sådana lagar underminerar minoriteternas existensvillkor. Även fördomar mellan kristna och muslimer sitter djupt. Marginalisering och fientlighet mot minoriteter fanns långt före Da’esh. Sekterismen, särskilt inom Islam, kommer att vara ett problem också efter att Da’esh är besegrat.

Ärkebiskop Antje Jackelén på besök i Irak.
Ärkebiskop Antje Jackelén på besök i Irak. Bild: Paul Jeffrey/WCC

Visst behöver vi ekonomiskt stöd, säger vice statsministern i den kurdiska regionen, men den största utmaningen är ändå det mera osynliga: att bygga upp raserad tillit och att få hjälp med traumabehandling.

Sammantaget behövs en rad åtgärder för att säkra minoriteternas existens i Irak. Det krävs fysisk säkerhet för att människor ska våga återvända till sina hemorter. Det behövs legal och politisk säkerhet som bygger på principen om jämställt medborgarskap. I det sammanhanget är den exklusiva status som islamisk lag har i den irakiska konstitutionen problematisk. Det behövs slutligen en social och ekonomisk säkerhet som bygger upp det förlorade sociala förtroendekapitalet och som gör att människor kan utbilda och försörja sig.

En del konkreta åtgärder ligger inom räckhåll. Svenska kyrkan engagerar sig i detta arbete tillsammans med våra partner i Kyrkornas världsråd, ACT alliansen och Lutherska Världsförbundet.  Nu gäller det att snabbt skapa en fond för återuppbyggande och återvändande – något som brådskar om inte alldeles för många ska känna sig tvingade att lämna landet. Det behöver återuppbyggas och investeras. Det behöver också skapas stipendier så att unga människor som förlorat viktiga skol- och studieår kan utbilda sig i landet. Den psykosociala hjälpen inklusive post-traumatiskt stöd måste intensifieras. Det interreligiösa arbetet behöver främjas för att inspirera försoningsarbete, bygga social sammanhållning och utveckla läromedel som skapar förståelse för samexistens.

Men kyrkornas arbete räcker naturligtvis inte till. Hela världssamfundet måste ta sitt ansvar och ge de bidrag som nu är nödvändiga. Sverige måste, utöver sitt ökade engagemang i Irak, med kraft utöva det inflytande och de påtryckningar som krävs för att EU och FN ska agera. Arbetet måste ske i enlighet med de mänskliga rättigheternas ramverk så att Irak, för sin egen skull, rymmer religiös, etnisk och kulturell mångfald även i framtiden.

Antje Jackelén

Ärkebiskop Svenska kyrkan