Efter en tid av tystnad kommer det åter nyheter om Mosul. Insatser för att befria även stadens västra delar från Da’esh har påbörjats. När offensiven inleddes i höstas befarades ännu en stor humanitär kris. Städer och byar på Nineveslätten hade redan befriats och nu skulle det bli slutstriden mot Da’esh i Irak. Istället blev det en mer utdragen aktion, enligt de irakiska myndigheterna därför att man medvetet agerar enligt internationell humanitär rätt. För att spara civila liv valdes en långsammare strategi.
Under tiden lever tre miljoner människor på flykt inom landet, många av dem i den kurdiska delen av Irak. Såväl flyktingar som kyrkliga och politiska ledare är överens om att Da’esh som militär makt håller på att besegras i Irak. Dock kommer den extremistiska ideologin och dess grogrund att finnas kvar – en fiende som är måhända ännu svårare att besegra. Tyvärr finns det i regionen flera påminnelser om detta, nu senast i norra Sinai där kopter flyr för Da’esh.
Den kurdiska regionen befinner sig i djup ekonomisk kris. Den stora byggaktivitet som rådde i Erbil 2014 avstannade tvärt. Det som skulle bli höghus är nakna betongskelett som fick agera tillfälligt skydd för människor på flykt. En del flyktingar lever i värdsamhällen, andra i läger. Det finns familjer som tagit hand om så många som fem flyktingfamiljer. Kyrkor, moskéer, hjälporganisationer, civilsamhället och den kurdiska regeringen har gjort stora insatser för att klara situationen. Men påfrestningarna sliter på såväl flyktingar som värdsamhället och dess infrastruktur. Den internationella hjälpen räcker inte till, vilket riskerar att leda till nya spänningar mellan internflyktingarna och värdsamhället.
Det var ett av budskapen jag kom hem med efter att ha besökt Irak tillsammans med kyrkoledare från England, Tyskland, USA, Sydafrika, Syrien och Libanon under ledning av Kyrkornas världsråd. Vi träffade flyktingar, religiösa ledare, frivilligorganisationer, parlamentariker och ministrar. Med hjälp av Norska kyrkans nödhjälp har Kyrkornas världsråd tagit fram en gedigen rapport om syriska och irakiska minoriteters behov: The Protection Needs of Minorities from Syria and Iraq. Rapporten bygger på forskning och intervjuer med 4000 individer och ger detaljerade rekommendationer för det aktuella skedet såväl som för den nära framtiden och i ett långsiktigt perspektiv. Den är inte bara värdefull för alla som vill fördjupa sin kunskap om läget och dess bakgrund, utan den är också ett viktigt redskap för frivilligorganisationer och beslutsfattare.
Bland internflyktingarna i Irak är den stora frågan: Vågar vi återvända? Man utgår ifrån att alla husen är plundrade, 35 procent skadade och 10-15 procent helt förstörda. Ändå är säkerhetsfrågan den mest brinnande. Särskilt unga människor frågar sig: Vem garanterar vår säkerhet om vi återvänder? Och följdfrågan blir: har vi en framtid i detta land eller ska vi, inte minst för våra barns skull, ta oss härifrån?