Vänd skuld till hopp - en global kampanj för skuldlättnader

I afrikanska länder går i genomsnitt mer än hälften av statens intäkter till att betala av lån. För utvecklingsländerna som helhet är siffran mer än 40 procent. Det leder till nedskärningar i vård och utbildning. Samtidigt minskar det globala biståndet dramatiskt.   

Klimatkrisen och skuldkrisen drabbar ofta samma länder, och förstärker varandra i en ond cirkel. Skulderna hindrar de klimatsårbara länderna från att lägga resurser på förebyggande klimatanpassning och hantera akuta klimatkatastrofer.

I sitt brev inför Jubelåret 2025, “Hoppet sviker oss inte” (Rom 5:5) skrev nyligen avlidne påve Franciskus att ”Om vi verkligen vill bereda väg för freden i världen måste vi sträva efter att avskaffa de yttersta orsakerna till orättvisorna, då måste vi efterskänka orättfärdiga skulder”.

Situationen varierar mellan olika utvecklingsländer. Det som gör krisen så allvarlig i många länder är att en mycket stor del, i genomsnitt hälften, av statens utgifter går till att betala av på lån. I de afrikanska länderna går betydligt mer pengar till dessa avbetalningar än vad som sammanlagt går till utbildning, hälsa, och social trygghet.

I Etiopien förväntas exempelvis skuldbetalningarna motsvara 66 procent av statens inkomster 2025. Tewaney Seifesellassie vid Act Svenska kyrkans partnerorganisation DICAC, som är kopplad till ortodoxa kyrkan, berättar: 

“Det finns ett akut behov av omfattande skuldlättnader för att frigöra resurser för en inkluderande utveckling och social stabilitet av landet. Den nuvarande skuldkrisen i Etiopien begränsar de statliga utgifterna kraftigt på viktiga områden som hälso- och sjukvård, utbildning och social trygghet, och fördjupar fattigdomen och ojämlikheten bland miljontals människor.” 

Om du vill veta mer om situationen i ett särskilt land kan du hitta mer information hos Debt data portal. 

När en allt större del av statens intäkter går till att betala av på lån finns det allt mindre pengar kvar till annat. Många länder tvingas genomföra besparingar genom att till exempel försämra sociala förmåner och begränsa lönerna i den offentliga sektorn.

De människor som lever i fattigdom drabbas särskilt hårt när samhällsservicen försämras, eftersom de inte har möjlighet att vända sig till privata alternativ. Hela samhället påverkas när utgifterna för hälsovård och skolor skärs ned och staten inte kan investera i infrastruktur, som bättre vägar och tillgång till elektricitet.

Att en stor del av statens pengar går till skuldbetalningar kan också leda till ökad inflation och en allmänt sämre ekonomi i landet, vilket i sin tur kan resultera i att arbetslösheten stiger och människors privatekonomi försämras.

Orsakerna till skuldkrisen ser olika ut i olika länder. Gemensamt för dem alla är att de har påverkats av det som hänt i omvärlden de senaste 15 åren. Under 2010-talet när räntorna var låga var det många banker som gärna lånade ut pengar till länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Det var lönsammare eftersom räntorna var högre där än i västvärlden.

Covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina ledde till en global ekonomisk nedgång med stigande priser och höjda räntor, som utlöste en kris i många länder. Lånen blev dyrare, samtidigt som ländernas förmåga att betala tillbaka försämrades.

För att göra en jämförelse: Om en svensk medborgare inte kan betala sina skulder finns det processer för skuldsanering som innebär att den skuldsatta betalar så mycket den kan och att resten av skulden skrivs av. Ansvaret fördelas på så sätt mellan låntagaren och banken.

Ett sådant system för att fördela ansvar saknas på internationell nivå. När länder inte klarar av att betala sina lån är det frivilligt för bankerna att förhandla om nya villkor. Bankerna måste alltså inte bidra genom att skriva ned en del av fordringarna. Låntagarländerna kan då tvingas bära hela ansvaret för de växande skuldkostnaderna – vilket drabbar landets invånare.

Läs mer på sidan 18–19 i rapporten Skuld, skatt och Klimaträttvisa. 

”Skuldkrisen som pågår i Etiopien begränsar nu kraftigt möjligheten att finansiera klimatanpassning och beredskap för klimatrelaterade katastrofer. Det gör att sårbara samhällen blir alltmer utsatta för torka och översvämningar, och visar det akuta behovet av omfattande skuldavskrivningar för att frigöra resurser för effektiva klimatåtgärder.”

Det berättar Tewaney Seifesellassie vid Act Svenska kyrkans partnerorganisation DICAC, som är kopplad till ortodoxa kyrkan.

Skuldkrisen och klimatkrisen är nära sammanlänkade och förstärker varandra i en ond cirkel. År 2023 befann sig 59 av de 63 mest klimatsårbara länderna i eller nära en allvarlig skuldkris.

Det blir allt vanligare att länder drabbas av extrema väderhändelser, som översvämningar, orkaner och utdragna torrperioder. Översvämningarna i Pakistan 2021, och den utdragna torkan på Afrikas horn är ett par exempel. En klimatkatastrof skapar akuta kostnader som måste betalas på något sätt – ofta genom lån. Samtidigt försämras förmågan att betala tillbaka på lånen. Det gäller särskilt när jordbruket är viktigt för landets ekonomi.

Skuldkrisen gör också att länder kan satsa mindre resurser på klimatåtgärder och på att öka beredskapen för klimatrelaterade katastrofer. En del länder ökar exporten av fossila bränslen för att snabbt kunna betala av på sina lån, vilket kan försena den globala omställningen till hållbara energisystem.

Den så kallade klimatfinansieringen som de rikare länderna har lovat att bidra med riskerar att förvärra skuldkrisen, eftersom den till stor del utgörs av lån. Därför är ett av kraven i namninsamlingen att all klimatfinansiering till de mest utsatta länderna ska ges som bidrag snarare än lån. Sverige har tidigare varit ett föredöme i detta, men den nuvarande regeringen vill öka andelen lån.

Läs mer hos CONCORD Sverige: Sveriges och EU:s klimatfinansiering: vanliga frågor och svar.

Omförhandlingar av lån måste gå snabbare än idag och leda till större skuldlättnader, inte bara att man skjuter problemen på framtiden.

Idag omförhandlas skulderna i forum som domineras av fordringsägarna, som enskilda länder, privata banker och den Internationella valutafonden. Civilsamhället och en rad länder i Afrika, Asien och Latinamerika har länge velat att det i stället skapas regelverk och forum för omförhandlingar av skulder inom ramen för FN.

I FN har alla länder lika mycket att säga till om, och eftersom FN inte är en fordringsägare kan de agera som en oberoende part i förhandlingarna.

Det behövs också regler som tvingar privata banker att delta i omförhandlingar av skulder. Andra förslag handlar bland annat om att skapa ett öppet och globalt skuldregister, anta bindande principer för ansvarsfull in- och utlåning och införa automatiska skuldlättnader för länder som drabbas av klimatrelaterade naturkatastrofer.

Vidare måste de rika länderna uppfylla sina löften om att bidra ekonomiskt till klimatarbetet i utvecklingsländerna. Stöd för klimatanpassning och ersättning för akuta klimatkatastrofer bör ges som bidrag, inte lån.

Läs mer på sidan 25–28 i rapporten: Skuld, skatt och Klimaträttvisa.