Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet.
Genom sin överenskommelse med Turkiet har EU outsourcat skyddandet av flyktingar.
Den 28–29 juni träffar statsminister Stefan Löfven sina EU-kolleger i Bryssel för att bland annat diskutera unionens flyktingpolitik. Vi oroas över att EU blundar för bristerna i sin överenskommelse med Turkiet och nu överväger ett liknande samarbete med Libyen, ett land där flyktingar utsätts för grova människorättskränkningar.
I stället för att bygga murar måste EU stå upp för mänskliga rättigheter och skapa lagliga vägar in i Europa för människor på flykt.
Att söka asyl för att få möjlighet till skydd i ett annat land är en mänsklig rättighet som är central i internationella konventioner inklusive FN:s flyktingkonvention och i EU:s grundfördrag, Lissabonfördraget. Att denna rätt urholkas till tomma ord när den värsta flyktingkrisen i historien utspelar sig framför våra ögon är sorgligt.
I stället för att leva upp till sin skyldighet att ta emot människor på flykt, bygger EU murar och låter andra länder att vara unionens gränsvakt i utbyte mot finansiering.
Genom sin överenskommelse med Turkiet har EU outsourcat skyddandet av flyktingar. Samarbetet som innebär att Turkiet ska stoppa människor från att ta sig till EU och att dessa i stället kan skickas tillbaka till Turkiet bygger på antagandet att Turkiet är ett säkert land för asylsökande.
Rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch vittnar dock om att Turkiet tvingat tusentals flyktingar tillbaka in i Syrien bara i år, och att turkiska gränsvakter skjutit och dödat asylsökande från Syrien som försökt ta sig in i Turkiet.
EU-kommissionen anser däremot att överenskommelsen med Turkiet är en framgång som ska inspirera till fler och liknande överenskommelser med en rad nya länder, exempelvis Libyen. Det framgår i en del av kommissionens senaste förslag på hur unionens framtida migrationspolitik ska se ut, New Migration Partnership Framework, som Löfven och EU:s statsöverhuvud ska diskutera på det stundande EU-toppmötet.
Att EU överväger att inleda ett samarbete som ger Libyen ansvar för unionens gräns- och kustbevakning är en skrämmande utveckling. Libyen är ett land i konflikt som saknar en legitim regering och där olika områden kontrolleras av olika väpnade grupper, bland annat IS.
I stället för att leva upp till sin skyldighet att ta emot människor på flykt, bygger EU murar och låter andra länder att vara unionens gränsvakt i utbyte mot finansiering.
Nyligen slog Amnesty larm om hur landets kustbevakning slagit, skjutit och övergivit flyktingar i båtar vid sina ”räddningsaktioner”. Tidigare rapporter vittnar även om hur tortyr, sexuellt våld och rättsövergrepp är vanligt förekommande i de häkten där Libyen förvarar asylsökande som försökt ta sig till Europa.
Trots detta anser inte bara EU utan även Sverige att en överenskommelse med Libyen är mer än tänkbar. På frågan om EU bör göra en överenskommelse med Libyen för att stoppa flyktingar att ta sig till EU svarade EU-minister Ann Linde häromveckan ja.
Det är med oro vi noterar Sveriges och EU:s brist på hållbara och humana lösningar på den rådande flyktingsituationen. I stället för att öppna upp för fler säkra och lagliga vägar in i Europa, något Sverige sagt sig vilja agera för, fokuserar EU på att utöka och stärka sina hårda gränskontroller och att betala instabila länder att agera gränsvakter. Det är en både oetisk och ohållbar strategi som går stick i stäv med regeringens åtaganden i sin politik för global utveckling, FN:s Agenda 2030 och ambitionerna för den feministiska utrikespolitiken.
