Betraktelse vid minnesgudstjänst på Annandag jul

Ärkebiskop Antje Jackeléns betraktelse vid den nationella minnesgudstjänsten i Uppsala domkyrka, den 26 december 2014 - tio år efter tsunamikatastrofen.

”Först kom tacksamhetens sorg”, sa hon. ”Jag har fått vara med om dig, jag kan aldrig förlora dig. Sedan kom övergivenhetens sorg. Aldrig mer. Aldrig mer, ekade det i mitt inre. Sedan kom fattigdomens sorg. Så torftigt att behöva leva utan dig resten av livet.” Sade hon som förlorat en kär människa från en stund till en annan, hon som mist kroppens glädje och själens stöd.

Då och då återvände hon till några rader av Harry Martinson:

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.  

Tio år har gått sedan det hände. Hundratusentals människor dog och skadades, bland dem över 500 döda och 1500 skadade från vårt land. Tsunamikatastrofen har lämnat ärr på jordens yta och i människors liv.

Tio år då saknad har värkt, vrede har kommit och gått, från och till, samtidigt som också läkedom har skett.

Var är de vars liv tog slut så abrupt denna annandag jul för tio år sedan? De finns i minnen och bärs i hjärtan. De finns i den omvärdering av livet som många har gjort: att gemenskapen betyder mer än jagandet efter livets allehanda. Att kärlek är större än alla våra missade tillfällen att visa omsorg. Att ny mening kan växa fram ur det meningslösa.

Var finns de? De finns hos Gud. För Gud lever vi alla, alltid.

Sedan lång tid har kyrkan speciell musik för att minnas dem som lämnat jordelivet. Den kallas requiem, vila, efter första textraden: ge dem evig vila. Evig vila och evig glädje. Jag berörs av Lacrimosa i Mozarts requiem. Jag dras in i Brahms requiem som börjar annorlunda, nämligen med orden: Saliga de som bär på lidande, de ska bli tröstade (Mt 5:4). Det är ett tröstens requiem. I smärtans mitt finns också trösten, finns nåden, finns ljusstrålen som till slut tänder livskraften på nytt.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade … musiken börjar djupt ner, sväller, stannar upp i en lågmäld förtröstan. Musikens rörelse är också livets rörelse. Här sjungs ord som ”De som sår under tårar ska skörda med jubel” (Psalt 126:5) och ”Som en mor tröstar sitt barn, så ska jag trösta er” (Jes 66:13), Där finns några av de djupa trösteord och försonande klanger som tålmodigt väntar på oss tills vi kan ta dem till oss.

Vi har stor makt – och ändå inte. Vi kan bygga ett internet som omsluter världen med tät, tät kommunikation och vi kan nå till Mars och ända in till en kometkärna. Samtidigt som vi sköljs bort som ett litet löv när naturens krafter släpps loss. Vi är utelämnade åt naturens makter. Samtidigt vet vi att deras verkningar påverkas av hur vi vårdar vår planet. Maktlösa inför naturkatastrofer – och ändå starka nog för att bygga samhällen så att de kan mildra ödeläggelsen.

Vi har inget annat val än att leva både vår makt och vår maktlöshet, vår styrka och vår skörhet. Men det är mycket det! Vi kan leva vår makt med ansvar. Och vår maktlöshet med respekt för det som är större än vi, med tillit.

Det som är större än vi är inte en anonym makt utan en Gud vars väsen är kärlek. Gud som kom som det barn som föddes i Betlehems stall och som skulle övervinna döden. Gud som kommer som tröstens ande, som vill stödja och bära också när det ohyggliga sker. Gud som kan le mot oss genom tårar. Som talar i respekten med vilken de döda togs emot på Ärna flygplats. Gud som talar i konsten som vill ge uttryck åt både smärta och hopp (liksom båten som finns här i kyrkan idag). Och som gläds över de livsprojekt som sätter omsorg, hopp och andras livsmöjligheter framför självupptagenhet.

Nu är vi här för att minnas, tillsammans, inför livets skörhet och styrka. Jag tror att Harry Martinson har träffat rätt:

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Därför ber vi om kraft att leva ett liv som får rymma det som varit och som är öppet för framtiden.