Historiens vidrigheter återupprepas: Guernica 1937, Babi Jar 1941, Hanoi 1972, Rwanda 1994, Srebrenica 1995. Människans benägenhet att ta till våld tycks vara outtömlig. Till listan över de illdåd som gått till historien på grund av urskillningslöst dödande av oskyldiga läggs nu ytterligare en plats, ytterligare ett årtal: Butja, vårvintern 2022.

Bildsvepen från stadens gator är svåra att ta in. Civila som avrättats, några med bakbundna händer. Massgravar. En kvinnlig cyklist som föll offer för meningslösa skott. Livet släcktes, skrattet tystnade, röda naglar i krigsdammet. Hela familjer har hittats mördade i sina bilar. Och enligt journalister ser det likadant ut överallt. Ett lidande som inte går att fånga med ord. Värst är kanske uppgiften att Butja bara är en stad bland många andra. Att det inte är slut med detta. Att det kommer mera.

Sällan har Jesu ord på korset känts så aktuella. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit? Övergivit Ukrainas folk, övergivit din värld, övergivit de som lider på alla andra platser där kriget härjar och oskyldiga liv släcks. För så ser det ut, även om mycket ligger i medieskugga. Sudan, Jemen, Syrien och andra konfliktzoner. I världen som är vårt gemensamma hem är 84 miljoner människor på flykt. Är det konstigt att vreden växer i maggropen?

Det är viktigt att göra det vi kan. Att inte vänja sig, inte acceptera att uppmärksamheten sjunker. Nyckelorden är att be, ge och se. Bönen ligger naturligt i den mänskliga konstitutionen. Mest av allt som ett sätt att ge ord åt människans tack, hjälp och förlåt, så har det alltid varit. Att ge är en livsstil för oss som lever i överflöd. Att se och hjälpa de flyktingar som kommer till vårt land, inte bara i krigets inledning, utan tålmodigt, uthålligt. Solidariteten med den utsatte ligger i kyrkans DNA.

Fördömanden mot kriget kommer från alla håll. Att så sker är naturligtvis bra. Men detta måste också inkludera patriarken Kirill som leder det rysk-ortodoxa Moskvapatriarkatet. Här finns den ideologiska grunden för Putins krigsbrott, det som underifrån ger idémässig energi åt invasionen. Jag lider med de rysk-ortodoxa kristna som står under denna kyrkoledning. Detta brodermord är ett monumentalt svek mot Jesu budskap att älska sin medmänniska.

Ställ inte in påsken. Den är viktig. Inte bara som långhelg då sommarhusen öppnas, lediga dagar tillsammans med familjen. I skuggan av kriget djupnar påskens budskap. Vi får ta steget in i den förunderliga berättelsen om kors och uppståndelse. Inte låta det sekulära skramlet överrösta vårt behov av livstolkande berättelser genom att ytligt avfärda allt som sagor, utan se evangeliets allvar och avsikten att gestalta det djupast mänskliga. Påsken är inte till för religiösa, utan för människan.

På korset ryms mänsklighetens lidande, rädsla och ensamhet, svek och sorg, krigets avgrundssmärta och de röda naglarnas meningslösa död. Kors och uppståndelse är den kristna trons kärna. Det finns en väg genom mörkret. Vi sjunger påskens psalmer tillsammans med Ukrainas folk.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift