Dopträdet vid västra porten i Kalmar domkyrka har fått sällskap av ett saknadsträd. – Det får stå kvar så länge det behövs, säger Kristina Strandklo.
Skolklasserna har inte fyllt Kalmar domkyrka som vanligt de senaste månaderna. Inte körerna, de stora dopfamiljerna, söndagsförsamlingen eller några andra större grupper heller.
– Men kyrkan är ju öppen, och det är ganska många som kommer in för att tända ett ljus i ljusbäraren, säger Kristina Strandklo som är en av prästerna i Kalmar domkyrka.
I advent sågade hon ner ett fruktträd hemma på sin tomt, tog med det till kyrkan och monterade det i en julgransfot. Så fick domkyrkan ett saknadsträd. Där kan den som vill skriva namnet på någon saknad, eller ett ord, eller en kort bön. Inför den jul som inte blev som många hade hoppats – en jul utan äldre släktingar, utan barnbarn, utan resor till vänner och familj – behövdes en plats för en ny sorts förböner.
– Idén fick vi från Göteborgs domkyrka där de hade satt granris runt en ljusbärare, berättar hon. Men vi ville att vårt saknadsträd skulle kunna stå kvar efter julhelgerna, så vi bestämde oss för ett lövträd istället. Det blir en symbolik också: det är ett naket träd som vi klär med nya blad.
Bladen, lapparna, är små kartongetiketter med hål och snöre i, och i korgen finns också pennor att skriva med.
Trädsymboliken finns i Kalmar domkyrka sedan tidigare. Tydligast är den i dopträdet som också finns vid den västra porten. Det är utformat av Kalmarkonstnären Monica Strandberg och fylls under året med dopdroppar av glas, var och en av dem en förbön för någon som har döpts. Ljusbäraren, ett slags träd den med, står en liten bit bort och används av många.
– Att gå in i kyrkan och tända ett ljus är något som många kan göra, säger Kristina Strandklo. Liturgin i våra gudstjänster kan vara svår att komma in i. Det kan kännas som för mycket att sätta sig i en bänk för att be. Men att tända ett ljus är naturligt.
Hon beskriver saknadsträdet som ”en kusin” till ljusbäraren:
– Det fyller ungefär samma funktion. Att skriva en lapp och hänga upp den som en bön är en rituell handling. Den är djupt mänsklig i sin uttrycksform. Vi behöver hitta de enkla handlingarna som uttrycker djupa saker för människor.
När saknadsträdet kom på plats fick det en skylt där det stod att bönerna skulle plockas ner inför varje högmässa och bäras fram som en tyst del av förbönen.
– Vi tar med bönerna i saknadsträdet i förbönen i varje högmässa, säger Kristina Strandklo, men vi slutade ganska snart med att plocka ner dem. De ska få vara kvar där. Vi flyttar dem bara högre upp i trädet så att man kan fortsätta hänga nya böner på de lägre grenarna.
Hon tittar sällan på lapparna – ”de är ju privata” – men har sett att det på många av dem står namn eller till exempel ”mormor”.
– I början var det inte så många som kom in och skrev, men nu märks det att människor vet att trädet finns, säger hon.
Trädet har blivit uppmärksammat i ett par tidningar och i P4, och det har också gjort sitt till.
– Vi har ju ett speciellt uppdrag som domkyrka, och vi tänker alltid på kyrkorummet, att det här är Kalmars katedral, säger Kristina Strandklo.
Hon berättar om hur hon ibland förstår att någon som kommer in i kyrkan inte vill träffa någon, inte prata med någon, utan bara be sin egen bön genom att tända ett ljus. Det har till och med hänt att hon har backat undan när hon har märkt att någon väntar på att få göra det. Nu fyller saknadsträdet en liknande funktion.
– Det ska stå här så länge som det behövs, säger hon.
/Anna Braw