Det finns en sak vi med säkerhet vet om vårt liv: en dag tar det slut. Ja, faktum är att ordet för människa på latin, humanitas, kommer från ordet humando, ”att begrava”. Att vara människa är helt enkelt att leva med insikten att man en dag ska dö och begravas.
Ändå har vi ofta svårt att tala om döden i vår kultur. Vi saknar liksom ett språk för att tala om den, och de ofta motstridiga tankar och känslor som kommer i dess spår. För döden är sällan rationell, och ännu mindre det som kommer i dess spår. Som präst har jag vid otaliga tillfällen mött och talat med personer som mist en livskamrat man levt tillsammans med hela livet. Sett hur man liksom skäms för att berätta att man fortfarande känner av den dödes närhet och indirekt talar med den döde.
I själva verket är detta fullt normalt, och en självklar del av livet. Kanske är det därför som allhelgona blivit en sådan stor högtid i Sverige under de senaste 50 åren, där nästan halva befolkningen går och besöker kyrkogårdar. Vi har helt enkelt insett att döden är en naturlig del av livet.
Insett att detta att vara människa är att veta att man en dag ska begravas.
Biskop Sören Dalevi
