Foto: Håkan Elofsson

Den allvarsamma leken

Jesus var världens främste satiriker. Det hävdar prästen Kent Wisti som själv skojar om allt från rasister till kyrkans folk med sin vassa penna. Den allvarsamma leken är inget man bara skämtar om.

Om Gud är en humorbefriad surgubbe lär hans ödmjuke tjänare Kent Wisti ligga
rätt illa till. Eller vad säger man om en präst som
a) har Ebba Gröns ”Häng Gud” som favoritlåt
b) gör skämtteckningar innehållande svordomar och könsord
c) hävdar att nattvarden i grunden är en lek?
– Det intressanta är att jag snarare har blivit ihjälkramad av min egen kyrka. Det
värsta påhopp jag någonsin fått var en som kallade mig ”Din trötte smurf” och det tyckte jag bara var gulligt.

Säger den småländske satirikern som också mycket riktigt utsågs till ”Årets förnyare” av sin arbetsgivare 2017 och som på tillfälligt besök i storstaden mest utstrålar oändlig vänlighet och godhet. Tills den vassa pennan kommer fram, förstås. Då hukar sig både makthavare och politiker.

För Kent Wistis gubbar mot gulblek bakgrund har på kort tid blivit ett internetfenomen, en snackis och en uppkäftig protest mot en tidsanda, som han själv misstänker är inledningen till en femtioårsperiod av nyfascism, intolerans och
intellektuellt mörker.

Då leken och humorn samtidigt kommer att vara viktigare än någonsin?
– Ja, eftersom de är raka motsatserna till fascismens svartvita världsbild. Amos Oz sa att kännetecknande för fundamentalister är att de inte har någon humor. Därför blir också deras tro så platt och farlig. Genom att förvrida perspektiv och förställa proportioner, hjälper leken och humorn oss att öppna upp och fördjupa verkligheten.

Ja, ni märker själva. Den som enbart väntar sig fräcka oneliners av Guds egen gossen Ruda blir lätt överraskad. Samme Kent Magnus Wisti som via sina gubbar levererar små absurditeter som ”Människan består av 70 procent vatten. Vi är i princip bara gurkor med ångest” eller ”Man vet att det går mot höst, när man uppskattar hur hundbajspåsen värmer fingrarna” klarar också att föra bråddjupa resonemang om den svåra konsten att vara människa:
– Psykoterapeuten Donald Winnicott talar om ett ”lekutrymme” som utvecklas redan i spädbarnsåldern mellan vår inre föreställningsvärld och den yttre verkligheten. Får man vårda det och ha det i fred upp till vuxen ålder blir det en källa till kreativitet. Det är där vi skapar konst, men också gör andliga erfarenheter.

Själv byggde pojken Kent dockor som vinkade, om man öppnade en dörr som spände ett snöre. Det fanns också en period när han spelade ”Drakar och
demoner” och idag, som pappa till tre barn mellan 14 och 21, är han kluven till hur rollspel och tv-boxar har ersatt kurragömmalek och kojbyggande.
– En del ungar fastnar i tv-spelen, andra lär sig prata flytande engelska som åttaåringar. Det går inte att säga generellt om det är ett bra eller ett dåligt sätt att leka. Allt som är sinnesförändrande kan skapa ett beroende. Men det kan ju även gälla konstnärligt skapande.

Som i hans eget fall, tycks han vilja säga. Växer man upp i samma trakter som
Ingvar Kamprad och rockbandet Creeps, med en pappa som var gravstensgravör och en mamma som var sjukvårdsbiträde, skulle livsvalet ha kunnat bli nästan vad
som helst. Ett tag tycktes det bli barnskötare. Men i slutet av tonåren tog drömmen att bli präst över.
– Jag hade egentligen vetat det sedan jag vara fyra år. Min barnatro var stark och kyrkans barntimmar, dit jag gick, måste ha fått besök av en präst som gjorde ett
avtryck. Mina egna föräldrar var nämligen inte troende alls. När jag började plugga teologi var jag också den förste i släkten med en akademisk utbildning.

Ja, kanske är det just bristen på ett inlärt andligt beteende som gjort Kent Wisti till en så efterlängtad och ovanlig förkunnare. Även fromma kyrkogångare tycks le åt inte helt rumsrena formuleringar.

Det är högt i tak i kyrkan?
– Ja, det tycker jag. Visst blev det lite ramaskri någon gång när en präst skrapade en trisslott i predikstolen i en reklamfilm, eller Ica gjorde en parafras på nattvarden. Men det finns alltid folk, både i och utanför kyrkan, som inte har tillgång till det där lekutrymmet jag talade om.

Hur bemöter du dem?
– Dem kan jag bara ömka och be för. De flesta andra tycks gilla att det finns någon som gör det icke förväntade. Varje organisation måste ha någon som står lite utanför och inte riktigt förstår vad som är normalt beteende.

En sorts … narr?
– Ja, och det råkade vara jag. Tidigare hette de bland annat Lennart Koskinen och Lars Collmar. Människor som vågade visa sin egen skörhet och bräcklighet, men
ändå hade överlevt på något sätt.

Gäller det även dig?
– Ja, jag har också haft mitt grus i maskineriet.

Så det finns plats för både bräcklighet och lek i kyrkan?
– Nattvarden, sakramenten... ja, hela liturgin är ju en sorts lek. Och det säger jag inte för att reducera, tvärtom. Utan för att de hjälper oss att fördjupa verkligheten.

Och du är säker på att Gud har humor?
– Ibland svarar jag nej på den frågan, bara för att jävlas. Man ska alltid vara försiktig med att förmänskliga Gud. Att tänka sig honom som en tjock skrattande gubbe är väl en bild så god som någon, men inte heltäckande. Men eftersom människan har humor just för att vi är skapande varelser, så innebär det förstås att även Gud har det.

Jesus också?
– Ja, i allra högsta grad. Jag brukar kalla honom världshistoriens störste och mest underskattade satiriker. Jesus står i en stark judisk tradition med sin vassa retorik och sitt mustiga bildspråk. Idag är till exempel orden om att ”sila mygg och svälja
kameler” lite slitna för oss, men på den tiden måste det ha upplevts som knivskarp
satir.

Var han även lekfull?
– Ja, speciellt i hur han närmade sig den judiska lagen. Som han inte ändrar, men hela tiden anlägger nya perspektiv på. Öppnar upp och vrider till. Eller hur han vänder upp och ner på den traditionella patriarkala maktpyramiden genom att lyfta fram barnens roll. Där blir leken också ett sätt att odla hopp. Att visa hur något skulle kunna vara.

Men Paulus var väl i alla fall inte speciellt rolig?
– Jag tycker han påminner mycket om Jan Guillou, som också ofta kan bli rolig när han går in i konflikter med sin kaxiga attityd. Det är rätt kul, tycker jag, när Paulus skriver till galaterna om omskärelse: ”Om den här lilla hudfliken är så viktig, varför skär de då inte av sig allting?”

För ge Kent Wisti en fråga och han vrider den instinktivt till en andlig djupsinnighet. Eller ge honom istället en penna som hävstång och han förmår rubba världen. Åtminstone några tum.

Kan du skoja om allt?
– Ja, men jag bör kanske inte göra det. Det finns inget egenvärde i att göra någon
arg eller ledsen. Jag vill snarare göra folk lite yra, hjälpa dem se andra vinklar och
hitta nya vägar.

Du söker inte konflikten i sig?
– Nej, nej, jag är snarare extremt konflikträdd. Men det är också det handikappet som gör att jag kanske ibland kan uppvisa en speciell tonsäkerhet och träffsäkerhet. Jag undviker konflikten och träffar istället någon helt annanstans.

Hur motiverar du då att Ebbas Gröns ”Häng Gud” är din favoritlåt?
– Eftersom det bara krävs tio sekunders eftertanke för att inse att ingen vill ha den
Gud de sjunger om: En fascist som inte gillar svarta, fattiga eller dig. Ebba Grön
beskriver en gudsbild som måste slaktas. Jag har till och med spelat den i morgonandakter på radion.

Du har också sagt att du en dag tröttnade på att ”leka präst”. Vad menade du med det?
– I början jobbade jag hårt för att passa in i prästrollen. Sedan insåg jag att den blev ett skydd för mig själv och mot andra. Det blev bättre när jag lyckades fylla upp
kostymen på egen hand.

Tycker dina egna barn att pappas gubbar är kul?
– Nej, jag tror inte de har fattat hur rolig jag är. Det talas lätt nedlåtande om
”pappaskämt” där hemma. Men så får det vara.

Stämmer det att ett gott skratt förlänger livet?
– Tveksamt, eftersom den bästa satiren inte är det man asgarvar åt, utan det som fastnar i magen. Och för mig är det sällan lustfyllt. ”Att få sitta där och rita måste vara så skönt och meditativt” säger folk. De har ingen aning om hur dränerande det kan vara.

En favorit bland dina egna verk?
– ”Om man sitter på sin egen hand tills den domnar, känns det som om någon annan torkar tårarna på kinden.”

Namn: Kent Magnus Wisti, född Olausson.
Född: 8 november 1971 i småländska Älmhult.
Yrke: Präst, målare, tecknare, grafiker, författare och satirtecknare.
Familj: Ja.
Bor: Lägenhet i Lund.
Äter: Gärna italienskt.
Dricker: Vatten.
Ser: Nyheter.
Lyssnar: På gubbig musik.
Läser: Alldeles för lite.
Aktuell: Med sina ”gubbar” i DN och på internet samt i en kommande bok om tröstänglar (”De som bär Guds vanmakt”) och en med erotiska bilder ur Höga Visan (”Den enda bok i Bibeln där Gud inte är nämnd, men samtidigt är ständigt närvarande i människors relationer till varandra”). 

TEXT: Petter Karlsson 
FOTO: Håkan Elofsson 

Intervjun med Kent Wisti publicerades i Livet nr 2/2020 med temat ”Leka på allvar”.