Det är inte roligt att vara i blåsväder. Senaste veckans granskningar av Svenska kyrkan har fått fl era av oss att känna oss utsatta och utpekade. Det hjälper inte att slå sig för bröstet och säga ”Det var inte vi.”
Det hjälper inte heller att säga att det rör sig om mindre än 3% och att majoriteten av oss inte har gjort fel. Nästa gång handlar det om något annat och då är det kanske vi som får strålkastaren på oss. För det blir en nästa gång, och en efter den, och mer, för Svenska kyrkan består av människor som inte är perfekta.
Svenska kyrkan består av mer än 6 miljoner medlemmar som gör dumheter, beter sig tanklöst, trampar i klaveret och fattar felaktiga beslut. Svenska kyrkan har medlemmar som blir inte bara heligt förbannade utan tappar ibland kontrollen över sin ilska, sårar och förstör för andra, och gör saker som man bara baxnar över.
Svenska kyrkan består också av mer än 6 miljoner medlemmar som vet att det fi nns förlåtelse och möjlighet till upprättelse. Svenska kyrkan har medlemmar som försöker ställa till rätta det som blivit fel, som tar nya tag och som försöker räcka ut en hjälpande hand till den som behöver.
Den som får den hjälpen, om det nu är ett tillfälligt bidrag, ett mål mat, en axel att gråta ut sin sorg på, eller någon som bara lyssnar, hen kommer inte att stå på barrikaderna och försvara det goda arbete som utförs. Hen vill inte skylta med sina behov och sin nöd, och ska inte behöva göra det heller.
Men det är arbetet med den nödställde, den sörjande och den utsatta som gör det värt för Svenska kyrkan att kämpa vidare, tycker jag, även när vi hamnar i blåsväder. Utan att rättfärdiga det som gjorts (för det är fortfarande fel) så är jag glad att jag får vara med i en gemenskap där det fi nns förlåtelse och förståelse för att jag är bara människa. Jag får vara med utan krav på att vara perfekt. Jag behöver inte vara Gud. Den rollen är redan upptagen, som tur är. Tack gode Gud för det!
Väl mött i Svenska kyrkan.
Lotta Cohén
Kyrkoherde, Åmåls Församling