Glad pingst – men vad är det? Pingsten är förmodligen vår mest okända storhögtid. Trots att den är starkt förknippad med försommarsmystik och ungdomsromantik lever den ett undanskymt liv i den svenska festkalendern. Namnet pingst kommer av det grekiska ordet för femtio, eftersom pingsten kommer 50 dagar efter påsk. Historiskt är den en gammal och viktig tradition. Kyrkan firar den som påminnelse om den heliga Andens ankomst. Den har firats sedan 200-talet och ansågs en gång i tiden så viktig att man firade både tredje- och fjärdedag pingst. Att i dag till och med annandag pingst försvunnit som högtid är en återspegling av att pingstens budskap fallit i glömska.
Ändå är andlighet högsta mode. Ordet har blivit ett svenskt tillflyktsord för att markera att frågor om liv och död, om livets värde och värdighet, om människosyn och gudsbild inte bara har sin hemortsrätt i politik och statistik. Dessa frågor har sitt fäste i ett djupare sammanhang. Ordet andlighet samlar upp en mängd föreställningar som i högsta grad lever i människors medvetanden men som sällan artikuleras.
Behöver de artikuleras? Ja, inte minst i vår tid. När religiositeten blivit allt tydligare i vårt land behöver vi språk och uttryckssätt för att hantera dessa tanke- och föreställningsbanor. Religion handlar inte bara om ifall ”Gud finns eller inte”. Religion är en helhet av världsbild, etiska förhållningssätt, bön, mening och mål med livet, om vad som händer efter döden – och om det på något sätt hör ihop med hur jag lever här och nu.
Alla människor har en religion, sin egen eller någon annans. Språket för den tro jag faktiskt har hjälper mig att få tag i de föreställningar som jag har och gör mig mindre sårbar för att bara hänga med på andras berättelser. I detta avseende är ”sekularismen” lika mycket en religiös föreställning som de etablerade religionerna. Jag behöver det religiösa språket för att få tag i mina egna ståndpunkter – om gott och ont, om kärlek och rättvisa, om skuld och förlåtelse – som vi människor hela tiden hanterar.
Pingstens grundberättelse i Apostlagärningarnas andra kapitel är en hisnande upplevelse av Guds närvaro, av Ande, som delades av mängder av människor. Med entusiasm berättar författaren om hur alla hörde det glada budskapet på sina egna språk. Redan från denna dag, som kallas kyrkans födelsedag, framträder kyrkan som en gränsöverskridande gemenskap.
Språket är en nyckelföreställning i pingstberättelsen. Gud talar till oss på våra egna språk och förlöser våra egna föreställningar om tro och tvivel. Just den egna människans rätt att själv uttrycka sin tro var en av Martin Luthers grundpoänger i det reformatoriska arbetet, det arbete som vi detta år firar 500-årsjubileum av. Därför har Bibeln varit så viktig i vår svenska tradition; dels för att det faktiskt är en viktig bok, dels för att den var fokus i den folkbildning som vällde fram med Luther. Var och en skulle kunna läsa. Var och en skulle kunna tolka. Var och en skulle vara en myndig människa i religiöst och civilt avseende.
Mycket av det som vi i dag skulle kunna betrakta som ”frigörelse” från den gamla kyrkan är i själva verket en produkt av reformationen. Individualismen, friheten, läskunnigheten, rätten att tolka själv – alla har de rötter i den reformatoriska rörelsen. Ett pingstens under, skulle man kunna säga.
Alla människor har en religion – sin egen eller någon annans. Det är farligt att inte kunna tala om sin tro, för man överlåter då åt andra att tolka och vantolka. En undersökning som publicerades i fjol (Carina Holmqvist Lidh (2016), Karlstads universitet (lic avh)), visade att religiösa ungdomar, oavsett tillhörighet, upplever att deras egen tro inte går att känna igen i skolans beskrivningar av den. Detta är naturligtvis inte medvetet från skolan, men det är ett tecken på att vi i vårt land behöver återerövra en ny ”läskunnighet” i andliga ting. Andlighet har vi redan, men vi behöver öka vår förmåga att uttrycka den.
Vissa önskar mindre av religion i skolan. Jag tror att vi snarare behöver mer. Bildligt talat är det dags för en ny pingst.
Martin Modéus
Biskop i Linköpings stift