Delar av samma Kristus

Nyhet Publicerad

Biskop Martin Modéus predikan vid visitationsmässan i Tuna kyrka, Vimmerby pastorat, tacksägelsedagen 9 oktober 2016.

Bibeltext: Mt 15.29-31


För några veckor sedan träffade jag en engelsk biskop. Han berättade en liten berättelse om en by i England. Människorna där ville ha en ny konstnärlig utsmyckning i sin kyrka. Konstnären, som fick uppdraget, bjöd in alla i byn att fotografera något som gav dem glädje. Sedan fick de komma och lämna in sina bilder, så skulle konstnären göra något med dem.

Massor av bilder lämnades in, och konstnären förminskade ned dem så att det framför allt var färgerna som syntes. Av detta blev det en mosaik. Tusentals små bilder av glädjeämnen fogades samman, och när man tittade på helheten framträdde en bild av Jesu ansikte.

                      Vi människor är ju som vi är, så när bilden visades första gången gick alla förstås nära och tittade noga. Man ville både hitta sin egen bild och se vad andra hade valt, se vad som gav dem glädje. Då såg man att nästan alla hade fotograferat människor. Vilken glädje det väckte att se alla människor som man tyckte om i bilden. Tillsammans med varandra, med vår mångfald och våra olikheter, framträder Guds fullhet.

                      Men det fanns också en utmaning i detta. Det var ju inte bara dem man tyckte om som blev synliga där i kristusbilden. Också människor som man inte tyckte om fanns där. Folk man hade svårt för, ovänner, fiender. Också de är Guds barn. Också de är delar av den fullhet som Gud har skapat. Också dem behöver vi ta emot som gåvor från Gud.

Så blev bilden ett tecken på enhet i mångfald och för utmaningen i att ta emot varandra som gåvor från Gud.

 

I dagens evangelieberättelse ser vi hur Jesus tar emot människor från många olika sammanhang: vanliga, mer eller mindre trasiga människor, med liv som vi nog på många sätt skulle känna igen också i vår egen tid. Jesus tog emot dem, han sträckte ut händerna till dem. Många helande han.

Jesus gjorde underverk, och på sätt och vis skulle man kunna säga att han gjorde två sorters underverk. Han helande människor kroppsligt, men han satte också igång ett världsomvälvande underverk med våra mänskliga attityder. Han tände en fackla som handlar om helande i våra relationer: mellan Gud och människor, mellan människor och skapelsen i alla dimensioner. Och helande i våra egna inre.

Hur gjorde han det – jo, förstås genom att föregå med gott exempel. Han öppnade sin gemenskap för dem som traditionellt stod utanför gemenskapen. Barn släpptes fram i en vuxenvärld. Spetälska bejakades i en tid när de var utstötta. Människor av annan nationalitet välkomnades i en värld som satte gränser och byggde murar mot andra.

 

Tack, Jesus, för underverken du gjorde på din tid. Men tack, framför allt, för den utmaning du planterade mitt i vår värld. Den kommer mänskligheten aldrig ifrån: utmaningen att vara öppna också för den som vi har svårt att identifiera oss med. Utmaningen att möta den som är annorlunda än jag, som har en annan agenda än jag, som har andra sätt att orientera sig i världen än jag. Utmaningen att möta också det jag inte vill kännas vid inom mig själv.

Den här utmaningen drabbar många av våra sammanhang. Visst kan man se Jesu utmaning till exempel som ett inlägg i flyktingdebatten, men Jesus siktar djupare än en enskild tids debatt. Han siktar på våra hjärta och frågar oss: hur förhåller du dig till andra människor, till dina egna livs-sår, till Guds utmaningar och kärlek?

Kärleken är alltid ett underverk. Var gång en människa drabbas av utmaningen från Jesus och försöker förverkliga den så är det underverk på gång. Ibland undrar jag om inte den största utmaningen den att ta emot kärleken.

 

Ingen kan säga att Jesus bara pratade, han levde sitt budskap när han räckte ut händerna till sjuka, fattiga och utstötta – och han räcker än i dag ut händerna till det som är skadat, fattigt och utstött i vart och ett av våra hjärtan. Han levde sitt budskap och sammanfattade allt i korset och uppståndelsen, först genom döden som vägen till livet.

Guds kärlek är det grundläggande underverket, och det är i Jesus som vi ser det fullbordat. Kristen tro kan därför aldrig bli moralism. Den handlar alltid om att Guds kärlek kommer först till oss. Därför kan all mänsklig olikhet och alla mänskliga sår sammanfattas i bilden av Jesu ansikte.

 

Om en stund ska vi fira nattvard. Nattvarden är på något sätt precis samma sak som den där tavlan i den engelska kyrkan. Bordet är öppet. Du och jag välkomnas av Guds öppna armar, alla andra också

På så sätt är nattvarden en återupprepning av undret som Jesus gjorde. Här visar han att han tar första steget till oss. Detta är de ovärdigas måltid, människor från öster och väster, norr och söder kommer hit. Jesus bjuder över gränser, så var välkommen.

Ja, nattvardsbordet sträcker sig ut över hela jorden. Begränsningen till denna kyrka är bara skenbar. Detta är samma bord som kanske just nu dukas i Rom, i Buenos Aires och Melbourne. Och i Aleppo, Mosul och Juba, i flyktinglägren i Libanon och i länderna runt om Somalia. Jag går dit med människor som jag känner likhet med och människor jag känner olikhet med, med vän och ovän, främling och frände. En utmaning är det, men framför allt är det nåd.