Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Vart pekar kompassen?

Se hur nålarna står på dessa kompasser! För en tid sedan råkade kyrkoherde Hans Johansson ut för att en av hans orienteringskompasser hade bytt pol. Norr pekade mot söder och söder pekade mot norr. Ibland talas det om att vi människor även har en inre kompass - vad händer om en sådan byter pol och pekar oss i fel riktning?

Två kompasser bredvid varandra.
Bild: Hans Johansson

Ibland talar man om en inre kompass. Kanske kan vi kalla det samvetet, eller vår känsla för rätt och fel. Jag har under ganska många år försökt att öva upp min känsla för var min inre kompass pekar, och därigenom hålla mig till det som mitt samvete bedömer som rätt och sant och som något jag kan stå för.
Men… emellanåt funderar jag på om min kompass pekar rätt. Som orienterare vet jag ju att kompassen är det instrument man ska lita på. Att man ibland kan luras av miljön och omgivningen men att kompassen alltid pekar rätt - nordpilen åt nord och sydpilen åt syd. Eller börjar jag bli gammal? Har mina värderingar och mina grundläggande åsikter helt enkelt blivit föråldrade och gått ur tiden? 

Jag lever mitt liv i kyrkan, med gudstjänsten och mässan som centrum och med utläggningen av evangeliet och förbönen för andra som avgörande bitar av vardag som helg. Men jag lever också i samhället med möten med andra föräldrar, med gemenskaper i föreningar, delaktighet i sammanslutningar och som ledare och aktiv inom idrotten.

Ofta möter jag människor som har en inre kompass som är mycket lik min egen, där vi tänker och resonerar i värdegrundsfrågor på ungefär samma sätt. Men så möter jag också, från stund till annan, människor som har inre kompasser som verkar peka åt helt andra håll än min egen. När det sker kan det handla om uppfostran eller om att ta vuxenansvar - om att våga sätta gränser även när barnen tycker annorlunda. Andra gånger kan det handla om tolerans för andras åsikter eller om att vara ärlig och sann. Vissa gånger handlar det om trohet eller rentav otrohet.

För en tid sedan råkade jag ut för att en av mina orienteringskompasser hade bytt pol. Norr pekade mot söder och söder pekade mot norr. Det var lätt att se och lätt att upptäcka, men samtidigt hade det kunnat bli livsfarligt om jag inte hade gjort det. Risken hade varit stor att jag hade gått helt vilse. Lika obehagligt kan det vara tillsammans med människor som verkar ha råkat ut för nästan samma sak. Från att ha haft en hållning, övertygelse och åsikt som pekat åt ett håll, så har deras agerande visat sig gå i näst intill motsatt riktning.

Det kan handla om att kapitulera i rollen som förälder – att till sist ge upp och låta barnen bestämma vad som är bäst för dem även om det innebär att barnen går till kompisar trots att klockan börjar närma sig midnatt. Eller om att inte längre vara riktigt sann, om att inte stå för sina åsikter eller helt enkelt ljuga för andra när det gynnar en själv. Eller om otrohet – personer i relationer med barn på respektive håll – som riskerar allt. Där det uppenbarligen är värt att bedra sig själv, sin man eller sin hustru, bara för att få följa en längtan efter en kort förälskelse som plötsligt flammat upp.

Ibland tror jag inte att vi riktigt tänker på vad vi gör. Andra gånger inser jag att andras kompasser verkligen pekar åt andra håll än min egen.  När det händer, när jag ser på en sak på ett helt annat sätt än människor som jag tycker om, människor som jag vill ha som mina vänner och människor som jag i vissa stycken också ser upp till, så blir jag lite oroad. På samma sätt blir jag oroad om det är det vi signalerar till varandra och till våra barn och unga. 

En kvinna läser karta och kompass.
Bild: Martin Bekkelund /Flickr

Är det då min kompass som är fel eller är det de andras kompasser som leder dem till fel beslut och till fel sätt att handla? 

Som orienterare vill jag lita på min egen kompass. På samma sätt vill jag lita på min inre kompass och då blir det ofta, men inte alltid, så att jag ser mitt sätt att tänka och leva som rätt. Det kan hamna i motsats till andras sätt att agera och när det blir så frågar jag mig hur jag kan göra för att inte bli en del av ett sätt att göra, tänka och säga som jag inte kan stå för.

Vad innebär det för mig att ta ansvar? Hur gör jag när jag ser personer som är otrogna? Hur gör jag när föräldrar kapitulerar i föräldrarollen? Hur gör jag när jag möter blicken på den hustru som blir bedragen? Eller när jag ser att barn mår dåligt av föräldrars bemötande eller då en vuxen förälders självförverkligande sker på de egna barnens bekostnad? Hur gör jag när andra vill dra in mig i maktkamper där motiven är tveksamma och där jag inte delar målet eller vägen fram till målet? 

Ingen har sagt att det är lätt att vara människa. Ibland väljer jag bort dessa sammanhang. Ibland väljer jag att stå kvar för att förmedla att det finns hopp och något som heter förlåtelse. Andra gånger så vet jag inte vad jag ska göra och förblir tyst. Jag ser, men gör inget åt det. Och just det om något ger mig en känsla av att vara medskyldig, medberonde och medförtryckande.

Jag tänker mig inte att lösningen är att komma med Kristus som någon fördömande och moralisk polis. Kristus delar våra liv - både det som vi är stolta över och det som vi vill dölja för världen och för oss själva. I varje trasig relation, hos varje förälder som ger upp, och med varje barn som far illa på grund av vuxnas obetänksamhet är Kristus närvarande. Gud är redan där. 

Så länge vi är människor så kommer våra kompasser att peka lite olika, och någon gång kommer de att leda oss fel. Men vi kan också välja att stämma av våra moraliska och etiska kompasser med varandra. Kanske visar det sig då att vi behöver justera dem. Inte minst i Kristi närhet tror jag att det blir tydligt om de visar fel, om de leder oss rätt eller om de leder oss mot smärta och sådant som förstör och sårar i livet.

Jag skulle önska att jag själv och andra vågade tala med varandra om vad som är rätt och fel. Tala om ärlighet och sanning och om hur vårt ansvar för barn och ungdomar ser ut. Vi skulle inför oss själva behöva formulera vad trohet betyder och vad som är otrohet. Vi har ett ansvar för att hjälpa varandra och inte minst barn och ungdomar att ställa in sina kompasser så att de också hjälper dem genom livet.

Så frågan är – vart pekar din kompass?

Vid pennan

Hans Johansson, kyrkoherde i Svenska kyrkan i Boden