Ibland talar man om en inre kompass. Kanske kan vi kalla det samvetet, eller vår känsla för rätt och fel. Jag har under ganska många år försökt att öva upp min känsla för var min inre kompass pekar, och därigenom hålla mig till det som mitt samvete bedömer som rätt och sant och som något jag kan stå för.
Men… emellanåt funderar jag på om min kompass pekar rätt. Som orienterare vet jag ju att kompassen är det instrument man ska lita på. Att man ibland kan luras av miljön och omgivningen men att kompassen alltid pekar rätt - nordpilen åt nord och sydpilen åt syd. Eller börjar jag bli gammal? Har mina värderingar och mina grundläggande åsikter helt enkelt blivit föråldrade och gått ur tiden?
Jag lever mitt liv i kyrkan, med gudstjänsten och mässan som centrum och med utläggningen av evangeliet och förbönen för andra som avgörande bitar av vardag som helg. Men jag lever också i samhället med möten med andra föräldrar, med gemenskaper i föreningar, delaktighet i sammanslutningar och som ledare och aktiv inom idrotten.
Ofta möter jag människor som har en inre kompass som är mycket lik min egen, där vi tänker och resonerar i värdegrundsfrågor på ungefär samma sätt. Men så möter jag också, från stund till annan, människor som har inre kompasser som verkar peka åt helt andra håll än min egen. När det sker kan det handla om uppfostran eller om att ta vuxenansvar - om att våga sätta gränser även när barnen tycker annorlunda. Andra gånger kan det handla om tolerans för andras åsikter eller om att vara ärlig och sann. Vissa gånger handlar det om trohet eller rentav otrohet.
För en tid sedan råkade jag ut för att en av mina orienteringskompasser hade bytt pol. Norr pekade mot söder och söder pekade mot norr. Det var lätt att se och lätt att upptäcka, men samtidigt hade det kunnat bli livsfarligt om jag inte hade gjort det. Risken hade varit stor att jag hade gått helt vilse. Lika obehagligt kan det vara tillsammans med människor som verkar ha råkat ut för nästan samma sak. Från att ha haft en hållning, övertygelse och åsikt som pekat åt ett håll, så har deras agerande visat sig gå i näst intill motsatt riktning.
Det kan handla om att kapitulera i rollen som förälder – att till sist ge upp och låta barnen bestämma vad som är bäst för dem även om det innebär att barnen går till kompisar trots att klockan börjar närma sig midnatt. Eller om att inte längre vara riktigt sann, om att inte stå för sina åsikter eller helt enkelt ljuga för andra när det gynnar en själv. Eller om otrohet – personer i relationer med barn på respektive håll – som riskerar allt. Där det uppenbarligen är värt att bedra sig själv, sin man eller sin hustru, bara för att få följa en längtan efter en kort förälskelse som plötsligt flammat upp.
Ibland tror jag inte att vi riktigt tänker på vad vi gör. Andra gånger inser jag att andras kompasser verkligen pekar åt andra håll än min egen. När det händer, när jag ser på en sak på ett helt annat sätt än människor som jag tycker om, människor som jag vill ha som mina vänner och människor som jag i vissa stycken också ser upp till, så blir jag lite oroad. På samma sätt blir jag oroad om det är det vi signalerar till varandra och till våra barn och unga.