Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Minnen av skolavslutningar förr och nu, minnen av en annalkande sommar, av smörbollar och kabbelekor, av spirande gräs. Ja, visst är det något särskilt med våren och sommaren. Äntligen är det vår, trots alla de bakslag som våren fick kämpa sig igenom.
Att psalmen, som skrevs 1694, ännu sjungs och ännu är älskad beror på att den
talar till oss. Den påminner oss om denna underbara årstid då vintern släpper sitt
grepp och vi får njuta av solen, av lätta kläder och av den underbara doften av vår.
Men psalmen påminner oss också om Gud. Skaparen, han som gjorde allt det som vi har omkring oss. Vi betraktar Guds storhet när vi betraktar skapelsen. Allt är så fantastiskt, allt hänger ihop, allt har sin funktion.
Myggor är det få som älskar. Deras bett plågar oss sommar efter sommar. Men
andra är helt beroende av myggorna. Våra småfåglar matar sina ungar med miljoner myggor under de korta veckor ungarna är i boet. Allt hör ihop, allt har sin funktion.
I en av mina favoritböner ber vi till Gud: Det är i Dig som vi lever, rör oss och är till. Precis så är det. Gud är alltid närvarande i våra liv. Gud går med oss både ljusa och mörka dagar. Vi ser Honom inte, men Han finns där.
Mose ville se Guds härlighet. Det fick han inte, men Gud lovade att gå förbi honom så Mose skulle få se Guds rygg. Guds ansikte fick han däremot inte se. Jag tror att när vi går ut i den blomstersmyckade naturen, ser alla små och stora kryp, alla djur och alla människor; då är det Guds rygg som vi ser.
Så, välkommen älskade vår och sommar. Välkommen trots pollen, myggor, fästingar och annat otrevligt. Välkommen värmande sol, som smälter vår vinterkyla och som lyser upp vårt inre med livgivande strålar. Välkommen återfödelse, som väcker oss till liv på nytt.
Tack gode Gud, för den fantastiska skapelse, som vi har fått lov att förvalta ett litet, kort ögonblick. Låt oss hoppas att naturens skönhet och det underbara i
skapelsen ska få oss att inse, att jorden är vår gemensamma plats, som vi har fått i
arv av våra fäder och som vi har lånat av våra barn.
Ge oss insikt och vishet om att även det vackraste och det allra mest fullkomliga,
måste skötas och vårdas. Vi verkar ha glömt bort det på sistone.
Tack, gode Gud, för att vi får se Din rygg!
Vid pennan
Ivar Sundström, präst i Svenska kyrkan i Boden