Julhälsning från biskopen

Det vilar nästan något sockersött över den kommersiella bilden av julen. Smäktande julmusik, kommers, klappar och ett rödrosigt Jesusbarn. Bibelns julberättelse talar om en annan verklighet; hemlöshet, flykt och oklara föräldraförhållanden. I skärningspunkten mellan dessa bilder, mellan drömmen och vardagen, lever evangeliet. Julen berättar om en helig närvaro mitt i tiden.

Julens berättelse handlar om en tonårsmamma, Maria, som inte får husrum när hon ska föda, utan måste bo i ett stall. Snart därefter måste hon fly från landet tillsammans med sitt barn och sin man. En av historiens otaliga flyktingfamiljer.

Maria har lyfts fram genom historien. Otaliga är bilderna och berättelserna om jungfrun Maria, om den heliga modern. Samtidigt bleknar bilden av Josef bort. Vi skulle behöva lyfta tillbaka Josef i berättelsen. Han har något viktigt att säga. Mannen som självklart tar på sig ett faderskap även om de yttre omständigheterna är något oklara. Josef är bilden av en förälder som självklart tar sitt ansvar, som berättar att föräldraskap är något mycket större än biologi. Det fanns uppenbarligen stjärnfamiljer redan på Jesu tid.

Det gångna året har för mig präglats av hur många i vårt land som upplever att man är övergiven. Förluster drabbar varje vuxen människa, men jag har blivit varse att man också upplever ett samhälle som inte är som det har varit. Jag talar om upplevelsen av att otrygghet och osäkerhet har smugit sig in i samhället på ett nytt sätt. Många har erfarenheter av att det är kamp med myndigheter och institutioner. Våld på gator och utsatthet i hemmen, gör att tillvaron skakar. Glesbygd ställs mot storstad. Centrum mot periferi. Sociala medier blir asociala, det anonyma hatet tar över samtalet. Många använder bilden av ett Sverige som är på väg att glida isär. Det är också in i den verkligheten Jesusbarnet föds.

Julberättelsen är en berättelse om utsatthet, hemlöshet och flykt. Men också en berättelse om vad som kan bära, om ett sammanhang mitt i det till synes kaotiska. För Josef och Maria handlade det om människor som klev in i deras liv; några herdar, tre kloka stjärntydare. Människor som kom in i deras vardag och gav ett sammanhang. ”Ert barn är ett gudabarn, änglarna sjunger av glädje”. Mänsklig närvaro gav en förnimmelse av en Gud som bär.

Vad betyder det för oss idag, som människor och som kyrka? Det är lättare att ställa frågan än att formulera svaret. Men julens berättelse är en berättelse om våra liv. Den rymmer så många av livets ingredienser. Och framförallt berättar det om sammanhang, om mänsklig relation. Om värdet av att våga kliva in i andra människors liv, precis som markens herdar utan att tveka begav sig till stallet i Betlehem. Eller som Josef, han som utan att tveka tog till sig Jesusbarnet som sitt eget.

Det tar vi med oss in i julen. När församlingshemmet öppnar för gemensamt julfirande, när jag lägger en tia i tiggarens mugg utanför Ica, när vi tar ställning för ett öppnare Sverige med en mer humanitär asyllagstiftning eller när vi med en kram delar sorgen med någon som förlorat en vän.

Julen berättar om sammanhang. Om människors som möts och om Guds närvaro mitt i vår vardag. Allt det vi kallar helighet, helig närvaro. Gud föds in i våra liv.

Biskop Mikael Mogren