Höströda lönnlöv mot en blå himmel.
Foto: GreveDanko /Flickr

Någon ser dig

Nyhet Publicerad

Varje månad skriver någon av Svenska kyrkan i Bodens präster i Boden Gratistidning. Denna gång är det Birgitta Ryås som delar med sig av ett sommarminne.

Så fort det går att komma in i vardagsrutinerna igen. Sommar, värme, blomning och - för en del av oss - semester, känns redan ganska avlägset. Många uppskattar att komma tillbaka till vardagsrutinerna igen. Med in i hösten tar vi med oss upplevelser, minnen och bilder från sommaren. Skulle vi visa dem för varandra skulle de skifta som höstlövens färger. Alla nyanser skulle finnas med.

Jag har en bild som jag bär med mig som en önskan inför den här höstterminen. Det var en solig och varm dag på en strand vid ett hav. Jag såg en pojke i 4-års åldern leka med sin badboll. Ni vet, en sådan där färgglad, uppblåsbar. Han verkade glad och outtröttlig i sin allvarsamma lek.

En man och hans hund kom till stranden. Hunden, tyckte som hundar ofta gör, att det är roligt med bollar. Hunden sprang direkt fram till bollen, puffade och sparkade på den. Den var lätt och hunden snabb, så det blev ett intensivt spelande. Husse skrattade hjärtligt och folket på stranden skrattade. Men den lille pojken tittade förskräckt på. Han var ledsen och orolig. Tänk om hans fina boll skulle gå sönder.

Någon hade sett alltihop. Nerifrån strandkanten kom en man med lugna, orädda steg och med bestämdhet i blicken. Pojkens morfar. Han gick raka vägen fram till bollen och tog upp den i famnen. Husse och hunden försvann snabbt. Morfar gick ner till stranden, sköljde av bollen och kontrollerade att den var hel. Glatt sprang pojken efter. Snart var han igång och lekte igen.
Jag glömmer inte synen av morfar. Beskyddaren. Han varken skrek eller hotade. Han bara kom. Lugnt och tryggt och bestämt. Vad jag önskar att alla världens barn hade en sådan morfar! Någon som ser. Någon som bryr sig om. Och som tar barnens lek och glädje på allvar. En badboll är inte alltid ”bara en badboll”.

Gud kan liknas vid denna morfar. En Gud som inte bara barnen behöver, utan vi alla. En Gud som vill vara med oss i lek och allvar, på älgjakt och lingonplockning, vid skrivbord och maskiner, på vägar och i skolan, vid diskbänk och middagsbord, på sjukhus och vid förhandlingar… överallt. En Gud som kommer till oss, lugnt och tryggt och bestämt.

Samtidigt vet jag, att Gud behöver dig och mig, vår mänskliga närvaro, våra blickar, armar och fötter för sin omsorg om vår nästa. Det är min önskan som jag tar med mig från sommaren till den här hösten: Många gudomliga morfäder. Och mormödrar. Överallt. För barn och vuxna.

Vid pennan

Birgitta Ryås, präst i Svenska kyrkan i Boden