När är Gud som allra mest närvarande i ditt liv?

På dig min Gud förtröstar jag,
när oron skymmer min morgondag,
för jag vet du är trofast emot mig.
När svårigheter omger mig,
så är jag ändå trygg hos dig,
för jag vet att du aldrig lämnar mig.

Gud du är alltid nära mig,
ingen förändring finns hos dig.
Du är densamme igår och idag och i evighet.
Du är min framtids säkra grund,
du som står fast vid ditt förbund.
Min klippa är du, allsmäktig Gud,
jag ärar dig.

Detta är en lovsång som Bo och Elsa Järpehag har skrivit. Någon ställde mig frågan: När är Gud som allra mest närvarande i ditt liv? Till en början tyckte jag att frågan var konstig. Gud är ju alltid nära mig, sa jag för mig själv och tänkte på sången ovan. Som kristen lever jag i en livslång relation med Gud och det är inte så att Gud försvinner ibland och kommer nära ibland. Jag vet att Gud alltid är nära mig.

Men det är inte alltid det känns så.

När känns det som att Gud är nära då? För en del kan det vara så att Gud känns väldigt långt borta när livet är jobbigt. Men för mig är det tvärtom. När jag gråter upplever jag ofta hur Gud är alldeles nära och tröstar mig. När jag är arg kan jag känna hur Gud är nära och tar emot min ilska som jag kastar på Gud och hur Gud orkar stanna kvar och lyssna på mig. När jag är helt uppgiven kan jag uppleva hur Gud är helt nära och uppmuntrar mig. Väldigt ofta använder Gud sig av andra människor för att trösta, lyssna och uppmuntra mig. Men jag upplever samtidigt att den som är närmast mig i det jobbiga, det är Gud.

Samtidigt kan jag uppleva hur Gud är alldeles nära mig när jag är glad. När livet överraskar mig med glada nyheter, med skönhet och humor. När jag upptäcker att jag trivs i skapelsen. Då känner jag ofta en stor tacksamhet till Gud och upplever att Gud är nära mig också i skrattet.

Om jag vänder på det, och istället frågar mig: När är Gud som allra mest frånvarande i mitt liv? Då blir mitt svar att Gud känns som mest frånvarande när också jag är frånvarande. När livet bara rullar på. När jag inte tar mig tid för bön, mitt dagliga samtal med Gud. När jag inte lyssnar in livet och min omgivning. Då kan jag känna mig ganska ensam. Det är då livet blir tråkigt. Meningslöshet och tvivel knackar på min inre port.
Det är inte samma sak som jag beskrev ovan, när livet gör ont. Detta är när livet inte känns. Då upplever jag att Gud är långt borta, fastän jag vet att Gud alltid är nära.

Den som väcker mig ur min ensamhet, som överraskar mig och påminner mig om livet, det är min Gud, som alltid varit och alltid är och alltid kommer att vara, nära mig.