Få kyrkoherdar har kommit till tro via hårdrocksbandet Kiss eldsprutande och tungvrickande basist Gene Simmons. Men Robert Thysell är inte heller sinnebilden för den traditionelle prästen. Ingen nedärvd barnatro. Turbulent uppväxt. Passion för tunga riff, ishockey och röjsågar.
Ja, lägg därtill en gåtfull aversion mot bananer (!) och ett möte med Sollentunas nye kyrkoherde är garanterat fullt av överraskningar.
- Ska ni plåta honom också? Herregud, ni vet väl att det inte går att sminka en gris? Fnissar en förbipasserande medarbetare och ger sin nye chef en ömsint blick i en korridor som på sistone fått allt högre i tak och sjuder av förväntan, omtanke och skratt.
För det är sådan han beskrivs, den 47-årige Umeåsonen som en gång överraskande lämnade musiken för att läsa teologi och sedan 2012 funnits i Sollentuna församling. Lätt att gilla. Lätt att skratta med. Lätt att ledas, imponeras och inspireras av. Men också en medmänniska som förstår såväl sorg som utanförskap.
- Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag lärde mig förneka och upprätthålla ett sken. Vilket i sin tur - precis som allt annat jobbigt man upplever i livet - gav mig viktig kompetens. Inte minst lärde jag mig konsten att förhandla, som jag har nytta av i mitt jobb som ledare.
- Smärta är jobbigt, men livsdanande. Jag är ett bevis på att Gud kan använda även spillvirket. Lite som de kasserade lastpallar som utgör altare och orgel i Turebergskyrkan, kan man säga.
För precis som sin stora förebild, timmermannen från Nasaret, hyser Robert Thysell en stark tillit till Guds förmåga att hela det som var trasigt. Bygga starkt av svagt. Få människor på rätt köl igen. Men också inse att inget någonsin blir riktigt färdig och perfekt, allra minst hans egen kyrka.
- Färre medlemmar, krympande ekonomiska resurser... Klart det kan tyckas sorgligt att inte fler hittar hit till oss. Men att det också innebär att människor saknar en gudstro stämmer ju inte alls. De kanske bara avvisar gamla och förlegade bilder av Gud. Den sekularisering vi ofta pratar om är bara delvis sann. Och bara delvis hotfull.
Sekulariseringen kan vara något bra?
- Det fanns en tid när kristna inte skulle gå på bio och jag bodde en gång i ett hus där man inte fick använda tvättstugan på söndagarna av religiösa skäl. Att sådant moraliserande försvinner är förstås bara av godo.
- Däremot fortsätter vårt samhälle att vara präglat av kristna värderingar. Jag tänker att det var kyrkan som på sätt och vis uppfann sekulariseringen. Vi skapade fattigstugorna och sjukhusen eftersom vi ville ha ett samhälle som byggde på skyddsnät och medmänsklighet.
Så kyrkan tog delvis själv bort sin egen betydelse?
- Ja, men det finns annat viktigt som kvarstår. En sorglig bieffekt av sekulariseringen är den allmänna avsaknaden av ett existentiellt språk och en minskad kompetens kring existensen och Bibelns berättelser. Där har kyrkan en oerhört viktig roll att fylla. För vad är egentligen vår stora uppgift? Jo, att stå upp för människovärdet och hjälpa folk att leva, att andas lite lättare.
Han vet av egen erfarenhet. Uppväxten skapade en grabb som tvingades låtsas, förställa sig och hitta fickor i vardagen där han lättare kunde andas och agera.
Den viktigaste ventilen blev musiken - till en början den hårdrock som spelades av Kiss och Yngwie Malmsteen.
- Gene Simmons var den som fick mig att börja spela elbas. Jag var nio år och instrumentet större än mig själv. Första bandet hette Strega, som i ordet ”häxa”, och vi lirade på olika ungdomsgårdar. Det var där jag insåg att jag älskade att stå på en scen.
Fast då var det inte främst vid ett altare i en kyrka, han tänkte på. Pappa elektrikern och mamma husmodern hade ingen tro att tala om. Den enda i släkten som kallade sig kristen var mormor Elvy.
- Och hennes omvändelse hade kommit sent och som en chock för släkten. Nej, ”de religiöse”, som vi kallade dem i Norrland, ansågs mest lite konstiga och tråkiga.
- Det var först när jag började musikgymnasiet som jag började hitta min tro. Många musiker är kristna och jag fann mig plötsligt lira med ett missionerande band som sjöng låtar som ”I'm proud of loving Jesus”. Till slut beslöt jag mig för att själv pröva att be till Gud.
Och det gick bra?
- Nej, det gick rätt dåligt. Tills jag en junimorgon 1990 vaknade med en alldeles ny och ovanlig känsla av tillit. Jag var 16 år och orolig för vad min familj skulle säga. Men när jag ringde min ena syster sa hon: ”Men vet du vad, jag har drabbats av samma sak!”
Men när han ringde hem till mamma och berättade att han inte längre tänkte bli musiker utan präst, lade hon besviket på luren.
- I dag har vi bara roligt åt det, mamma och jag. Och pappa återkommer fortfarande till de speciella besticken som min biskop Caroline Krook plockade fram, när hon bjöd oss på middag efter min prästvigning.
- Vilket i sin tur fått mig att inse hur grymma vi i kyrkan är på just riter. Och hur viktiga de är. Att fråga konfirmander om de vill komma fram och tända ett ljus är som att locka flugor med socker. Det finns en oerhörd kraft i detta mångtusenåriga och ordlösa.
Vad mera är kyrkan duktig på?
- Att ta hand om folk som vill något. Vi värnar volontärskap; det finns allt från enkla till mycket kvalificerade uppgifter. Utan frivilliga stannar kyrkan. Men vi är också bra på att släppa allt, om någon behöver hjälp. Som präst kan jag röra mig genom hela livet på en dag - dop, konfirmation, vigsel och begravning - men det blir ändå sällan som jag tänkt mig. Alla goda planer i världen får stå åt sidan om det gäller att snabbt visa medmänsklighet.
Hur är du som ledare?
- Jag vill tänka att jag är snäll, men inte tam. Vill få andra att blomma, ger dem råd och råg i ryggen att själva handla. Jag tror de litar på mig, även när jag måste ta tuffa beslut. Eftersom de vet att det gör ont i mig, att jag inte är en chef som är gjord av teflon.
Har din gudsbild ändrats med åren?
- Ja, eftersom livet sparkar en i skrevet ibland. Som ung var jag en radikal och svartvit evangelist som trodde jag visste vad som var rätt och fel. Nu är gråskalan mera intressant, tycker jag. Jag vet mindre idag vad jag ska tro om skärselden, treenigheten och andra svåra frågor. Jag landar allt mer i den enkla, trygga barnatro som är att Gud är kärleken.
Hur viktigt är det att få människor i Sollentuna kristna?
- Att vissa människor har en annan religion är inget problem för mig. Har de hittat sin egen vardag med Gud, så är det bra. Då får de vila i det. Samtidigt finns det många som saknar en meningsbärande tro och för dem kan vi som kyrka erbjuda goda nyheter, evangelium.
Kallar sig dina föräldrar troende idag?
- Nej, men det bekymrar mig inte heller. Många talar om att tron är viktigt för vad som komma skall, men framförallt är den ju en hjälp här och nu. Det är främst en kvalitet i detta livet – men som också har evighetslöften. Vi förflyttar gärna Gud till kyrkan, men han bor ju inte där. Han finns ju redan nära oss alla - i naturen, i möten med andra, i solen som går upp varje dag…
Ja, du lär vara en naturälskare?
- Varje morgon försöker jag komma ut en stund i skogen för att be, promenera en halvtimme och kanske träffa lite älgar, haha.
- Vad är en perfekt söndag, då?
- Det är alltid fantastiskt att få delta i en gudstjänst; en som är på riktigt och innehåller äkta möten. Jag ser kyrkan framförallt som en allt viktigare mötesplats. Speciellt i en tid när vi blippar på Ica istället för att möta kassörskans blick.
Vad gör du annars när du vill koppla av?
- Förr såg jag alltid mitt Björklöven spela ishockey, men numera håller jag så mycket på dem att jag inte ens törs kolla text-tv under matcherna. Sedan jag fick ont i axlarna spelar jag knappt elbas längre och sedan jag sprang sönder foten promenerar jag bara.
- Bästa avkopplingen är istället att åka till vår stuga i Närke, ett gammalt, numera isolerat sommarhus, där jag får hugga ved och köra med röjsågen. Det ger synbara resultat direkt och en enorm känsla av tillfredsställelse.
Till slut måste du också reda ut det här med din aversion till bananer. Dina medarbetare kommer undan med det mesta, utan om att äta banan i din närhet, sägs det?
- Ja, och det handlar helt enkelt om att jag inte tål smaken. Jag gjorde det inte som barn och jag gör det inte nu. ”Vänd aldrig ryggen åt en banan” säger jag bara. Vilket i sin tur har lett till att det som tidigare hette ”bananformad kaka” i kyrkans fik Café Blå numera heter ”hästskoformad kaka”.
Fast det är å andra sidan en av få gånger den nye kyrkoherden tänker använda sin nya maktställning för egoistiska syften, lovar han.
Text: Petter Karlsson
”När min tanke tvivelstrött obetvingligt motstånd mött och ej längre mäktar strid inneslut den i din frid.”
Ur Robert Thysells favoritpsalm 217