Nattvard

Nu har vi talat om kyrkohistoria och kyrkorum. Vi har diskuterat Bibeln och vi har gått i gudstjänst. Nu tror jag att ni är mogna att höra lite om nattvarden, eller Herrens måltid som den också kallas.

Synen på vad nattvarden egentligen innebär varierar från kyrkosamfund till kyrkosamfund. Den kan förresten variera även bland präster inom Svenska kyrkan också. Lite förenklat kan man säga att den katolska kyrkan menar att när prästen i gudstjänsten läser ”instiftelseorden” över bröd och vin (det betyder ungefär att han återberättar historien om Jesu sista måltid) så förvandlas också brödet och vinet till Jesu kropp och blod. Det är verkligen Jesu kropp och blod som ligger där på altaret.
I det som tidigare kallades ”frikyrkan”, exempelvis Missionskyrkan, har man ofta en mer symbolisk nattvardssyn. Vinet och brödet symboliserar Jesu kropp och blod men förvandlas inte. I den lutherska kyrkan, dit ju bland annat Svenska kyrkan hör, menar man att Jesus visserligen är närvarande i vin och bröd men att dessa ”element” ändå fortfarande är bröd och vin. Ungefär som man menar att Jesus både var Gud och människa.
Man behandlar därför efter gudstjänsten de överblivna nattvardsgåvorna olika beroende på vilken nattvardssyn man har. Enkelt utryckt bör en katolsk präst äta upp allt överblivet bröd, dricka upp överblivet vin eftersom man inte bör kasta Jesus i slasken. 

Jesu kropp och blod

När vi idag firar nattvard används mer sällan riktigt bröd (även om också det förekommer). Vanligare är att man använder oblat, ett slags ”symboliskt bröd” i små platta (tämligen smaklösa) kakor.
När det gäller vinet så finns en pågående diskussion om huruvida det måste innehålla alkohol eller ej. På vissa ställen har man helt ersatt det alkoholhaltiga vinet med alkoholfritt, på andra ställen är det nästan otänkbart med vin utan alkohol. Ett argument brukar då vara att eftersom Jesus drack ”riktigt” vin så ska vi göra det också om det ska bli en riktig nattvard. Mot detta kan förstås invändas att Jesus knappast knaprade små torra oblater till vinet heller. Som sagt, diskussionen pågår och lär fortsätta ett tag till.

Bröd och vin

Efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd började berättelserna om honom att spridas. De första kristna församlingarna bildades och bordsgemenskapen blev en naturlig del av samvaron. Jesu efterföljare gjorde precis det Jesus enligt berättelserna hade sagt åt dem att göra: De åt bröd och drack vin till minne av Jesus.
Idag är nattvardsfirandet ymnigt förekommande i Svenska kyrkan, man firar nattvard var och varannan vecka. Tidigare var det annorlunda. Nattvarden firades kanske någon gång per år och man skulle förberedas ordentligt för nattvardsfirandet så att man var värdig att ta plats vid nattvardsbordet.
I Vilhelm Mobergs berättelse om Utvandrarna lider Kristina starkt av att under den första tiden i Amerika inte kunna få möjlighet till nattvardsgång med föregående skriftermål, det vill säga syndabekännelse och syndernas förlåtelse.
Även idag ingår syndabekännelse och syndaförlåtelse i mässan, vi talade en hel del om det i förra lektionen som handlade om gudstjänsten.

Bordsgemenskapen

När de samlats runt bordet och börjat äta gjorde Jesus enligt bibeltexten något som måste ha verkat väldigt mysko i lärjungarnas ögon: Han tog ett bröd, tackade Gud, bröt brödet, gav åt lärjungarna och sa: Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig. Därefter tog han vinbägaren, tackade Gud, gav lärjungarna och sa ”Detta är mitt blod som blir utgjutet för er”.
När detta var gjort (eller möjligen innan det gjordes, evangelisterna skriver olika) släppte Jesus ännu en bomb: Han berättade att en av de tolv skulle förråda honom, en som doppade brödet i skålen tillsammans med Jesus.
Lärjungarna blev förstås upprörda och började fråga ”Det är väl inte jag, Herre”. Men omedelbart efter måltiden gick ändå en av lärjungarna ut och förrådde Jesus. Och denne lärjunge, som gått till historien som en av de värsta brottslingarna, var Judas Iskariot. Judas överlämnade sin Mästare till översteprästerna och den romerska ockupationsmakten. För Jesus var ingen okontroversiell figur ens på den tiden då han vandrade här på jorden. Han hade skaffat sig mängder av fiender och många av dem ville se honom död.
När Jesus en stund senare befann sig i trädgården utanför huset där de ätit påskmåltiden, greps han och fördes till översteprästens hus. Och hur det gick sedan ska vi återkomma till i en senare lektion. Jag avslöjar nog ändå inte för mycket i förväg om jag säger att påskmåltiden tillsammans med lärjungarna blev Jesu sista måltid.

Jesu sista måltid

Nu kom alltså Jesus med lärjungarna till Jerusalem för att fira påsk. Och de samlades i rummet på övervåningen som lärjungarna ställt i ordning. Där la de sig till bords – eller om de möjligen satt, det finns olika teorier om vad som var naturligt när man dåförtiden åt påskmåltid tillsammans.
Det finns en mängd olika avbildningar av nattvardsscenen, inte minst Leonardo da Vincis ”Nattvarden” som är en av pusselbitarna i Dan Browns thriller Da Vinci-koden. Trots den ymniga förekomsten av nattvardstavlor så finns det förstås ingen som vet hur det såg ut, vem som satt var, vilka kläder de hade på sig, hur rummet var byggt och så vidare.
Eftersom där var tolv lärjungar och en Mästare (Jesus) så bör de i alla fall ha varit tretton vid bordet, vilket har gett upphov till föreställningen att det betyder otur att vara just den summan matgäster runt ett bord.

Tretton vid bordet

När det gäller julen brukar man ofta i samband med Jesu födelse tala om ”Den första julen”, men Jesu död i Jerusalem var inte på något motsvarande sätt ”den första påsken”. På Gamla Testamentets tid hade Israels folk hållits som slavar av den egyptiske kungen, Farao. Som straff för detta hade Gud sänt tio olika plågor till landet, berättas det i Gamla testamentet; grodor, flugsvärmar, blod och gräshoppor var några av mysigheterna som drabbade Egypten.
Den sista plågan var den värsta: Egyptens alla förstfödda skulle dödas. Israeliternas barn skulle däremot kunna räddas genom ett hemligt tecken: Föräldrarna skulle slakta ett lamm och stryka lite av blodet på dörrposten. Då skulle Gud veta att därinnanför bodde israeliter och inte egyptier och då passera förbi husen utan att skada barnen därinne.
Denna plåga blev för mycket för Farao. Han släppte sina slavar och de kunde tåga ut ur Egypten. Denna dag firades sedan varje år som ”Herrens påsk”, eller Pesach som på hebreiska betyder ”passera förbi”. En grym historia som många nog idag reagerar negativt på, men det kristna nattvardsfirandet har i alla fall sina rötter i denna judiska påsktradition.

Herrens påsk

Har ni någon gång på en affisch eller i en annons sett att en gudstjänst ska firas med HHN så betyder det att gudstjänsten innehåller Herrens Heliga Nattvard. Ett avgjort vanligare begrepp är förstås Mässa. Står det mässa i annonsen eller på affischen så innehåller gudstjänsten nattvardsfirande.
Historien om nattvarden började redan vid påsktiden omkring år 33 då Jesus bad två av lärjungarna att göra i ordning en måltid på andra våningen i ett hus i Jerusalem.