Foto: Ola Johansson

Dop och konfirmation

I den här lektionen ska vi ägna oss åt dopet och konfirmationen. Dessa två saker hör ihop genom att konfirmationen inte är möjlig utan dopet, men de skiljer sig också åt: I den lutherska kyrkan, dit vår kära Svenska kyrka hör, är dopet, men inte konfirmationen, ett sakrament – det vill säga en helig handling som vi menar att Jesus själv har uppmanat oss att utföra.

Konfirmandtiden är tänkt att ge kunskap om kyrkan och den kristna tron. Ett slags utbildning i kristendom, skulle man kunna säga. Man brukar då få undervisning om, och samtala kring, exempelvis Bibeln, Jesus, kyrkan, det onda, bönen och så vidare. Det är också vanligt med samtal om livsfrågor. När man fått denna utbildning, antingen under ett läsår eller under ett sommarläger, så kan man välja om man vill konfirmeras eller inte. Att ha inlett sin konfirmationsläsning är inte detsamma som att ha bestämt sig för att konfirmeras. Om man så bestämmer sig för att bekräfta sitt dop, bestämmer sig för att konfirmeras, så sker detta i en särskild konfirmationsgudstjänst. Där förekommer normalt ingen predikan, utan konfirmanderna står själva för förkunnelsen genom den redovisning de gör. Där är tanken att de ska berätta om vad de lärt sig för släktingar, vänner och andra närvarande. Denna redovisning ersätter det tidigare obligatoriska konfirmationsförhöret där prästen ställde frågor och konfirmanderna svarade – med risk att blotta sin okunskap inför faster Agda som rest ända från Vimmerby för att närvara vid denna stora dag. Nuförtiden lyser istället stolthetens granna gnista i ögonen på de närvarande anförvanterna när konfirmanderna exempelvis gestaltar tio Guds bud genom att spela upp små teaterstycken i kyrkan.
En sak bara innan vi slutar: Det är fel att säga ”Jag ska konfirmera mig”. Man kan inte konfirmera sig själv, lika lite som man kan döpa sig själv. Det rätta uttrycket är ”Jag ska konfirmeras” (eller varför inte ”jaba går på konfa typ”).

Utbildning i kristendom

Dopet är som sagt ett sakrament. Lutherska kyrkans andra sakrament är nattvarden, som vi talade om i förra lektionen. Och dessa två hänger ihop eftersom dopet också ger tillträde till nattvardsbordet. Tidigare var det konfirmationen som gav detta tillträde, men nu är alla döpta, oavsett ålder, välkomna till nattvardsbordet. Det gör att man ofta ser ganska små barn ta emot nattvarden i Svenska kyrkan.
Däremot får man alltså inte ta emot nattvarden om man inte är döpt.
Det händer varje år att ungdomar börjar konfirmandläsa utan att vara döpta. Konfirmationen är ju tänkt som en bekräftelse (jämför engelskans confirmation) av dopet och den ungdom som vill bli konfirmerad måste alltså först döpas. Det är vanligt med konfirmanddop och det kan ske på olika sätt; man kan döpas för sig själv vid en enskild gudstjänst i kyrkan, man kan döpas i en söndagsmässa eller man kan kanske döpas under ett konfirmandläger. Det viktiga är att det blir gjort.
Fram till det att dopet har ägt rum får alltså konfirmanden inte ta emot nattvarden vid de mässor han/hon besöker. Man är alltid välkommen att vara med i gemenskapen framme vid nattvardsbordet och lägger då ena handen på den andra axeln och får ta emot en välsignelse istället. Själva brödet och vinet får man ta emot sedan man döpts.

Döpta får ta nattvarden

Men vänta nu! Även om det förekommer många ungdoms- och vuxendop i Svenska kyrkan så är väl det vanligaste i alla fall att det är bebisar som döps? De har väl inget ont gjort? De behöver väl inte renas? Nej, ett spädbarn har förstås inte hunnit göra sig skyldigt till någonting. Men som vi nämnde i lektionen om gudstjänsten så kan man se på synd på flera sätt. Ett sätt är att se synden som det faktum att ingen människa är fullkomlig, att det så att säga är mänskligt att fela. Denna ofullkomlighet får vi med oss från födseln. Men genom dopet kan vi bli rena. Vi blir inte syndfria men våra synder blir förlåtna. På så vis kan man alltså motivera dop av barn – ett barn är en människa och därmed ofullkomligt.
Förr var det därför mycket viktigt att en människa döptes så tidigt som möjligt – för tänk om barnet dog i späd ålder utan att vara döpt. Vad hände då med barnet? Kunde det ens komma in i himlen?
Oftast ser man nog annorlunda på detta i vår tid. Min personliga tanke är att ett odöpt barn självklart kommer ”till himlen” (vad nu det innebär) – det står ingen dörrvakt vid Pärleporten och kontrollerar på sin dator att barnet som just kom verkligen är döpt. Dopet finns, tror jag, istället där som en hälsning från Gud: ”Du är alltid älskad. Vad som än händer, vad du än gör så älskar jag dig. Och du har alltid en möjlighet att säga "förlåt, jag gjorde fel”.

Synder blir förlåtna

Dopet brukar kallas en reningsrit. Den som döps blir renad i dopets vatten, säger man – och i en bön som bes under dopgudstjänsten säger prästen bland annat ungefär ”Sänd ditt ord och din Ande, så att den som nu ska döpas i detta vatten blir ren”. Vi ges i dopet en möjlighet att lämna det gamla bakom oss, och gå vidare lika rena som om vi just klivit ur badet. Man talar ibland om dopet som ett slags ”död” där den gamla smutsiga människan får dö och en ny, renare och bättre, föds.
När man känner till den symboliken blir det kanske lättare att svälja att det vanliga förr i världen var att man döptes i en dopgrav (eller i en flod eller liknande), inte i en dopfunt. Man gick ner i dopgraven på ena sidan, renades och klev sedan upp på andra sidan som en ny människa. Dopgravar förekommer fortfarande i vissa samfund och kyrkor.

Reningsrit

Som vi upptäcker redan här har dopet ingenting alls med namnet att göra. En vanlig missuppfattning är annars att barnet får sitt namn i och med dopet. Ytterst sällan är det dock präst och kyrka som hittar på barnets namn, en majoritet av alla barn som kommer till dopet har redan ett namn, som föräldrarna hittat på. Alltså ges inte namnet i dopet. Prästen säger aldrig – vilket faktiskt en del människor tror – ”Jag döper dig till Kalle” eller ”Jag döper dig till Lisa”.
Nu ser jag att en del av er blir lite undrande, kära elever! För vad säger då prästen? Och vad är dopet bra för?
Jo, dopet är ett dop in i den kristna gemenskapen, och ett dop i Svenska kyrkan leder nuförtiden också automatiskt till medlemskap i just Svenska kyrkan (tidigare var det födseln som automatiskt ledde till medlemskap i Svenska kyrkan). Men genom dopet tillhör vi alltså Kristus, det är tanken. Och prästen säger vid dopakten: ”Kalle, jag döper dig i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn”.

In i kristen gemenskap

Om dopets sakrament säger Jesus enligt texten i  Matteusevangeliet: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."