Kyrkoåret och kyrkans högtider

Om ni någon gång har läst de små röda siffrorna och bokstäverna bredvid, eller under, datumet på söndagsbladet i en almanacka så har ni kanske undrat vad ”4 e. tref.” egentligen betyder? Eller ”Joh. Döp. d”? Eller ”Tacks.d”? Eller något annat lika kryptiskt? Jo, kära vänner, då har vi genom att bara läsa en almanacka oförskyllt hamnat i kyrkans environger igen. Och kyrkan är ju lite eljest (som man lär säga i norrland) så där håller man sig med en egen almanacka, till och med ett eget år, finurligt nog kallat ”Kyrkoåret”.

Och därmed har vi betat av hela kyrkoåret, kära elever.
Tack för er uppmärksamhet.

En annan helg som infaller under trefaldighetstiden är Alla helgons dag, som är vit, och alla själars dag. De dagarna firas första lördagen och söndagen efter 1 november. Egentligen är det meningen att man på alla helgons dag ska fira och minnas helgonen, och på alla själars dag tänka på sina döda anhöriga. Nu blir det oftast så att det är på lördagen, på alla helgons dag, som vi tänker på våra döda anhöriga och tänder ljus på gravarna. Kyrkorna brukar stå öppna den dagen, för den som vill komma och tända ett ljus inne i kyrkan, eller kanske prata med en präst eller en diakon.
Så avslutas kyrkoåret med den ibland illa ansedda domssöndagen. Den handlar om att Jesus ska komma tillbaka ”för att döma levande och döda” som det står i trosbekännelsen – men nuförtiden fokuserar man kanske inte så mycket på själva domen, som på att domssöndagen är en bra dag att fundera över sitt liv. Vad har jag gjort som är bra, vad har jag gjort som är dåligt? Vad är ont och vad är gott? Vad borde jag ändra på? Hur skulle jag vilja att människor kom ihåg mig om jag dog just nu?

Alla helgons dag före domsöndagen

Om påsken har vi ju talat en hel del under tidigare lektioner så den passerar vi förbi den här gången. Denna helg som går från död till liv – när Jesus dör men uppstår igen – avslutas med Kristi himmelsfärds dag och pingsten. På Kristi himmelsfärds dag (eller Kr.Him.f.d. som det står i almanackan) firar vi att Jesus åter togs upp till himlen efter sin uppståndelse – en ”vit” dag med Kristustema. Pingsten är däremot röd i kyrkan. Då handlar det om att Gud sände Anden till lärjungarna (och oss nutida lärjungar) för att kunna vara närvarande hos oss även sedan personen Jesus från Nasaret inte längre vandrade på jorden.
Efter pingsten kommer en lång period, över 20 söndagar, som kallas trefaldighetstiden. Den inleds på Heliga trefaldighets dag i juni och sträcker sig ända fram till november. Färgen är grön, och det symboliserar alltså växande och mognad. Trefaldighet har förstås att göra med treenigheten, det vill säga tanken att Gud är tre personer i en: Fadern, Sonen och Den Heliga Anden.

Efter pingst – växande och mognad

Nå! Åter till kyrkoåret! Efter jultiden kommer trettondedagstiden. Trettondedagen infaller förstås tretton dagar efter jul, och i kyrkan är själva trettondedagen vit – man menar i traditionen att det var den dagen de nyssnämnda tre vise männen kom fram till Jesus. I kyrkan brukar ofta dessa stjärntydare ställas fram vid julkrubban den dagen. Tiden efter trettondedagen är grön. Den gröna färgen är den allra mest vanliga i kyrkan, och den står för växt och mognad.
Julen varar ju inte till påska utan däremellan kommer fasta. Fastetiden är lila och inleds med fastlagssöndagen, det är sista chansen att festa innan allvaret och fastan börjar. Den egentliga fastan börjar onsdagen efter fastlagssöndagen, den onsdagen kallas askonsdagen och infaller fyrtio vardagar före påsk. Fastan ska vara i fyrtio dagar, för Jesus fastade fyrtio dagar i öknen efter sitt dop. Det förekommer i kyrkan askonsdagsmässor, där prästen tecknar kors med aska i pannan på mässdeltagarna.
Nuförtiden är det inte lika vanligt, åtminstone inte här i vår tradition, att man verkligen fastar under fastetiden. Däremot använder många kristna den tiden för att tänka igenom sitt liv, komma bort från ytlighet. Det finns också de som väljer att avstå från någonting under fasteperioden, kanske godis eller kaffe. I påsktid 2009 hade tidningen Dagen en speciell ”fasteblogg” där två representanter från olika kyrkosamfund beskrev sin fasta.

Lila är fastans färg

Det finns alltså en mängd saker som vi ofta ser som självklara i historien om Jesu födelse, men som möjligen bara är legender och symboler. Men ... om allt är ljug, varför firar vi då jul, undrar ni kanske?
För det första: Allt är inte ”ljug”. Varje detalj i berättelserna har ett syfte, syftet att visa att Jesus från Nasaret var en person vars like inte funnits eller kommer att finnas. Och julen firar vi för att Gud enligt vår tro tog gestalt i en människa för att dela våra villkor, komma oss så nära som möjligt. Vilken tid som helst på året är rätt tid att fira det. Inte spelar det någon roll om Jesus föddes före eller efter år noll, vid jultid eller under någon helt annan årstid. Det viktiga är ju att han faktiskt fötts och vandrat på jorden!

Gud blev människa

Låt oss för ett ögonblick stanna till just vid Jesu födelse.
Föddes Jesus verkligen på juldagen? Skedde det i en krubba i Betlehem? Visade en stjärna vägen för tre vise män? Var Maria jungfru?
Det enkla svaret är att vi inte vet. Vi vet ingenting om allt det här. Det är inte särskilt troligt att Jesus föddes vid jultid eftersom det berättas att herdar låg ute om natten och vaktade sina får – och runt jul är det, även i Betlehem, för kallt att ligga ute. Det är inte heller troligt att Jesus föddes ”år noll”, bland annat därför att kung Herodes som det berättas om i evangelietexten vid det laget hade gått till sina fäder – han var stendöd, alltså. Troligen föddes Jesus några år tidigare än man förut antagit.
Enligt ”julevangeliet”, alltså de första 21 verserna i Lukasevangeliet, var skälet till att Jesu familj befann sig i Betlehem att en stor folkräkning skulle äga rum, och att Jesu far Josef genom sin härkomst hörde hemma just i Betlehem och vackert fick ta familjen med sig dit. Någon sådan folkräkning har dock förmodligen aldrig ägt rum.
När det gäller de tre vise männen står det inte ens i Bibeln att de var vare sig visa eller tre – de beskrivs i Matteusevangeliet som ”några österländska stjärntydare”. Olika legender har sedan byggt på historien om dessa herrar, gjort dem till kungar och utrustat dem med namnen Kaspar, Melker och Baltasar.

Tre österländska stjärntydare

Så kommer julen. Vi är ju vana att förknippa julen med röd färg – men också här ska kyrkan förstås vara annorlunda. Som jag skrev så är ju vitt färgen för Kristus och glädjen och eftersom julen firas till minne av Jesu födelse så anar ni kanske att färgen i kyrkan är vit (utom annandag jul som faktiskt är röd. Den firas till minne av den helige Stefanos, den förste kristne som dödats för sin tro). Det firas många gudstjänster i kyrkan under julen, mest känd kanske fortfarande julottan är, som firas tidigt på juldagens morgon. Men mer populär rent generellt är nog midnattsmässan. Den firas sedan maten har ätits upp, julklapparna öppnats och ”Änglagård” visats för femtioåttonde gången i TV. Sent på julaftonskvällen alltså.

Julens färg är vit

Kyrkoåret inleds inte som det ordinarie kalenderåret den första januari – ånej. Istället kan kyrkfolket önska varandra gott nytt år på första advent som är kyrkans nyårsdag.
Första advent firar vi Jesu ankomst (advent = ankomst), att Jesus kom till jorden. Den klassiska adventssången är ”Hosianna Davids son” (Hosianna = Herre, hjälp). Den sjungs alltid i kyrkan den här dagen. Första advent är en dag då många människor går i kyrkan.
Den här dagen är den ”liturgiska färgen”, alltså färgen på delar av prästens kläder samt på vissa textilier i kyrkan, vit. Vit är glädjens färg i kyrkan, och vit är färgen alltid på ”Kristusfester”, alltså kyrkliga dagar som har speciellt med Jesus Kristus att göra.
Under adventstiden, alltså de fyra söndagarna mellan första advent och jul, är färgen i kyrkan lila. Det är botens färg. Man har alltså under den här tiden en utmärkt chans att ”göra bot”, alltså rätta till det man gjort fel och be om förlåtelse. Adventstiden är egentligen, precis som tiden före påsk, en fastetid, där man förbereder sig på Jesu ankomst.