Efter 20 år lämnar nu Stefan ledarskapet för Gustavsbergs Kammarkör, eftersom han har fått en ny tjänst på Lidingö. Det senaste och sista projektet tillsammans med Saltsjöbadens kyrko- kör var de två konserterna sjätte och sjunde april. Saltaren träffade Stefan och Katja i Uppenbarelsekyrkan ett par veckor innan de avslutande konserterna i Saltsjöbaden och Gustavsberg.
Hur har ert samarbete genom åren sett ut?
–Vi har framför allt gjort en del större projekt där vi använt båda körerna, Saltsjöbadens kyrkokör och Gustavsbergs Kammarkör. Vi har gjort Brahms Ein deutsches Requiem ett par gånger och Faurés Requiem. Brahms Requiem är stort. Bara orkestern är 42 musiker och man kan inte ha en kör som är färre än musikerna, eftersom det behövs klangmassa och volym. Med en stor kör kan man variera dynamiken. Man kan få svagt piano och ett riktigt starkt fortissimo, säger Katja.
–Det är väldigt positivt för körsångarnas, särskilt i större verk där man behöver en stor kör. Körsångarna tycker också mycket om, att man får göra konserterna två gånger. Annars är det ofta så att man bara övar och övar för att göra en konsert och sedan är det slut. Då är det kul att få sjunga vid ytterligare ett tillfälle till och dessutom i ett annat kyrkorum än där man alltid är, säger Stefan.
Det är inte bara i de stora projekten Katja och Stefan kunnat samarbeta. Det har också varit en fördel att vid behov kunna förstärka en kör och, inte minst, att ibland byta roller med varandra.
–Vi har lånat av varandras körer ibland, när vi behöver förstärka. Det var till exempel flera sångare från Saltsjöbadens kör som var i Gustavsberg när det var Johannespassionen. Vi turas om också. När vi gjorde Brahms Requiem dirigerade Stefan och jag spelade orgel. På Faurés Requiem var det tvärtom, säger Katja.
–Det är roligt att turas om att dirigera, spela orgel eller sjunga och jag brukar komma hit till Saltsjöbaden och förstärka då och då. Det är givande att byta roller. Katja löser saker lite annorlunda än jag och det är bra. Det är överhuvud taget bra att kunna se ett konsertsammanhang från lite olika håll, säger Stefan.
Vad har varit höjdpunkterna under de här åren av musikaliskt samarbete?
–Jag tycker alla projekten varit höjdpunkter, men just Brahms Requiem är ett fantastiskt verk och bland den bästa musik som finns. Den har ingen av oss kunnat göra själva med bara en kör. Det är en absolut nödvändighet att man är flera, säger Stefan.
–Den egentliga höjdpunkten blir nog det vi gör nu, den 6 och 7 april. Det här programmet är verkligen något Stefan gått och tänkt på, säger Katja.
–Eftersom det är sista gången jag gör något med min kör ville jag ha något som jag verkligen kan stå för innehållsmässigt, både med text och musik. Därför känner jag mig väldigt glad över att vi får göra just det här programmet. Det är tre mindre verk och en sats ur ett enormt verk. Musiken, som är av Buxtehude, Bach och Mozart, är riktiga pärlor, säger Stefan.
Ni är ju gifta och samarbetar i arbetet. Betyder det att ni tagit med er jobbet hem och har det varit bra eller dåligt?
–Det är mycket planering som görs vid köksbordet och lite varstans, säger Stefan.
–Kyrkomusiker jobbar kvällar och helger. Det är så arbetstiderna är. Framför allt när barnen var små var det ibland svårt att planera och man fick diskutera en hel del. Men vi har alltid försökt ha en gemensam ledig helg i månaden. Det är jätteviktigt, säger Katja.
Hur är ni olika som musiker?
–Vi har nog lite olika repertoar. Jag gillar all slags musik, men mina preferenser är mer romantisk italiensk musik, som Puccini, Rossini och till exempel Mozarts Requiem. Här får jag utlopp för mitt temperament, säger Katja.
–Vi tycker båda om Mozart, men det italienska har jag inte varit inne på. Det gör du mycket bra. Jag känner mig hemma med Bach. Jag har spelat mycket Bach på orgel och tycker att det finns så mycket fantastiskt att plocka fram i hans musik. Det är min preferens, säger Stefan.
Vad kommer att hända nu, när ert långa samarbete är slut?
–Vi kommer säkert att fortsätta samarbeta. Det är ju inte särskilt långt genom stan och hit från Lidingö, säger Stefan.