Bibeln är en bok där årtusendens beskrivningar av människor och Gud finns med, och eftersom det är människor som skrivit den är vissa av texterna tydliga exempel på när vi är våra allra sämsta jag.
I berättelsen om Elia som dödar Baalsprofeterna kan vi ana den mänskliga viljan att kategorisera och bestämma vilkas liv som är värdefulla och vilka som inte är det. Och samtidigt: I Bibeln anar vi också det som är gudomligt. Vi kan ana den makt som aldrig slutar älska och som också kan bryta dödens udd. Vi anar det i berättelsen om Elia, där Guds omsorg inte lämnar den rädda, utslitna mannen under ginstbusken. Och vi anar det i berättelsen som vi hörde om Jesus.
När han skulle äta middag kommer en kvinna fram Hon kallas synderska, ingen nämner hennes namn Som så många i vår värld verkar hon va en av dom Som inte riktigt räknas, som ingen bryr sig om Fast det där var inte sant, det vet ni ju redan För ni hörde nyss i texten om vad Jesus gjorde sedan, Att han lyfte upp henne som ett gott exempel Och struntade totalt i hennes syndighetsstämpel
Att mänskor döms på förhand händer också nu förstås Kanske har det till och med drabbat några utav oss Och fått oss att tvivla på vårat värde Ja, jag vill mena att det är fara och färde Att vi alltför ofta glömmer det som är sanningen: Att kärleken, den gäller varenda en
Men vi har så länge blivit lurade att tro att det är bara i en snygg kropp som Gud vill bo Att lyckan ler större i ett land långt bort Att glömma vem man är, det kan gå väldigt fort Vem skulle jag va om jag inte var felfri? Vem vill hänga med den som aldrig varit på Bali? Om jag inte lyckas bli något stort, blir en stjärna? Vill nån va vän med mig om mina kläder är omoderna? Vill nån komma hem till mig om det är ostädat hemma? Trots allt prat om tro och tillit tycks vi lätta att skrämma In i en skock där vi går åt samma håll där värdet hos en oberest trashank är noll
Vi lever som om vi är det vi gör och äger Det är så lätt att glömma vad Jesus säger att inte en sparv faller ensam till marken att Gud räknat alla hårstrån hos knarkaren i parken att hon som sågs som syndig har sitt mänskovärde kvar att tillvarons grundkärlek gäller alla och envar Gud som bor i våra hjärtan och som får dom att slå vill alltid påminna och hjälpa oss förstå att det kvittar om du har stämplar i ditt pass Du är älskad oavsett yrke och klass För det heliga bor i varenda kotte Revhaj, giraff, svensk, latino och skotte I transpersoner såväl som män och kvinns I dig och i mig och i allt som finns Låt oss försöka minnas, inte glömma det Du och jag och den vi möter bär oändlig helighet.
Berättelsen om kvinnan och farisén påminner om att oavsett vilka stämplar vi människor sätter på varandra, så är det Guds stämpel som är sann. På den står det: Älskad. Fridlyst. Det gällde för Elia och för kvinnan, och det gäller för dig och mig. Vi får alltid en andra chans av Gud. Vår utmaning är att ge oss själva och varandra den chansen.
Så låt oss gå mot sanningen Låt oss vandra mot befrielsen Där vi möter varandra med kärlek och nåd Och inte måste dölja vad vi har i vårt förråd Vi kan öva oss på att modigt lyfta fram Allt det operfekta, skuld, hat, rädsla och skam. Kärleken vill mana oss att släppa in ljuset Så vi vågar visa upp alla rummen i huset Låta mörkret svepas bort av Guds kärleks vind
Känn välsignelsens läppar kyssa din kind och din panna och viska med sjungande röst. Du är välkommen hit när du behöver tröst Var inte rädd, du är skapad av mig Och vad du än möter lovar jag bära dig.
Helena Hansson