Ögonblick av nåd – att bli tagen i bruk.
Det kunde vara upp till 13 vigslar samma dag i Elleholms lilla kyrka. Vigselsamtal förekom knappast på den tiden. Under orgelmusik vandrar brudparet fram mot altaret. Hon i lång brudklänning, han i frack. Han har ett ovanligt namn, så jag visar honom vigselbeviset och frågar honom: ”Hur uttalar du ditt namn?” Svaret kommer som en hink med isvatten över mitt huvud: ”Det är inte jag.” ?!?!? Jag samlar ihop mig, pålyser psalmen, hämtar papper och penna bakom altaret, frågar efter deras namn och när psalmen är slut fortsätter vigseln som om ingenting hänt. Namn och tid hade förväxlats, men vad hade hänt om brudgummen i vigselbeviset hetat Klas?
Lastbilen som passerade mig på väg från barnhemmet Lar do Caminho utanför Sao Paulo i Brasilien hade en text, omgiven av blommor och girlanger, som jag aldrig glömmer: ”Om du förlorat hoppet, sök det i ett barns ögon.”
Och jag ser in i den lilla flickans djupa, mörka ögon, hon som sitter där på golvet vid vår julfest för barnhemmet, ett av 110 föräldralösa barn. Sluta aldrig hoppas! Vi har ju firat jul. Sett in i det Barnets ögon.
Man ringde från ett reseföretag. ”Vi har en liten flicka som springer omkring här utan kläder och vi kan inte få tag på hennes föräldrar. Kan ni göra någonting?”
Vi körde och hämtade flickan. Hon var rejält smutsig men ville inte att vi skulle tvätta henne. Men hon kunde inte låta bli att beundra vår tonårsdotters vackra hår. ”Om du vill kan jag göra ditt håra lika fint,” sa Anna. Och det ville hon! Nytvättad och nykammad
började hon prata. Hon visste till och med sin mormors telefonnummer i Sverige. Vi tog genast kontakt med mormodern. ”Jag visste att det skulle bli så här. Jag varnade min dotter, ville inte att hon skulle resa.”
Konsulatet ordnade ett provisoriskt pass till flickan, konsuln köpte en stor docka till henne och vi följde henne ända in på flygplanet. Efter några timmar ringde mormodern oss: ”Nu är hon här!”
Föräldrarna då? Jodå, på avresedagen dök de upp på resebyråkontoret:
”Har ni sett till vår dotter?”
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bertil, 95, har gett nåden ett ansikte. Född och uppväxt på Masthugget i Göteborg har han med sig göteborgshumorn i ryggsäcken. Berättar gärna och ofta om sitt liv i positiva ordalag. Kom till Kanada med sin älskade hustru Florence till Kanada redan på 50-talet. Sprider alltid glädje omkring sig, även från sjuksängen. Som när sjuksköterskan kommer för daglig kontroll. ”Hur mår du i dag, Bertil?” ”Oh, när du kommer, då mår jag 100%.”