Mina berättelser om nåd är två helt olika. Den första kommer från att direkt leva av nåd och den andra om ett levnadsöde där nåden kommer till en på ett annat sätt, i backspegeln ser du Guds Nåd!
En kvinna som lever mycket i bön, vi är förbedjare för varandra. Hon tillbringade en tid här i Spanien, själv, för att leva i bön och ensamhet, i en slags retreat. Hon och hennes man har haft det tufft en tid och hon kom fram till att detta måste hon göra. Hon skriver följande till mig efter att ha återvänt till Sverige:
”Nu har jag landat både fysiskt och mentalt. Nu har jag hunnit träffa familjen.
Bakebrödet är klart och idag har jag tagit fram julkrubban och lite änglar och tomtar. Och så har jag varit på en härlig julkonsert i kyrkan. Det är så underbart med julsångerna.
Östen(fingerat namn) hade gjort så fint här hemma, hängt upp en stjärna och satt fram ljusstakar och en liten julgran. Allt har gått bra för Östen. Gud hör bön.
Vi fortsätter och ber för varandra Susanne och tackar Gud för nåden… det enda som bär igenom alla tider är Guds nåd, Guds gränslösa nåd!
Jag har naturligtvis fått berätta detta för kvinnan.
Den andra berättelsen hämtar jag från en kvinna som i livet upplevt mycket sorger men också mycket glädje. Hennes livsberättelse började för länge, länge sedan i ett annat land. Det som jag kommer att berätta är bara en bit, men som har påverkat hela hennes liv. Hon gifte sig och kom att bo i Sverige, där fick de sitt första barn. Anna (fingerat namn), kände att det inte stämde med barnet, något var fel. Anna fick inget gehör för detta men hon kände instinktivt att något var fel! Det var både chockartat och en besvikelse över att just deras barn inte var friskt. Så småningom kom man fram till att barnet var autistiskt och skulle inte vare sig kunna gå eller tala.
På den tiden fanns det inte mycket kunskap om autistiska barn, Anna själv fick leta sig fram, hur hon skulle ta hand om sitt barn. När pojken var 4 år så började han att gå, vid 9 år ålder började han att prata, han hade samlat på sig orden och nu kom de ut. Anna blev otroligt tacksam och glad. Nu är han mer än vuxen, bor på ett boende där han trivs och har ett rikt liv med musik och konst. Detta är för Anna upplevelse av Guds Nåd. Pojken som inte skulle överlevt sin 2:års dag!
Susanne Franzén