Bibelstudier med högt i tak

Bladen ramlar nästan ur den vältummade bibeln framför Mari Lindgren, när hon slår upp Apostlagärningarna, kapitel 6. Det spelar ingen roll. Mari har koll på bibelns böcker ändå.
När hon blev änka vände hon sig till en Leva vidare-grupp i dåvarande Martin Luthers församlings regi. Där – och i bibelns ord – fann hon tröst. Mari läste och läste och valde till sist att bli teolog.
– I detta sekulariserade samhälle känns bibeln mer aktuell än någonsin. Bara en sådan sak som att människor blir stenade. Är det inte det vi ser runt omkring oss? Vem behöver Aftonbladet och Expressen när allt om människan står att läsa i den här boken?

Snett mittemot Mari sitter Orvar Larsson. Han har levt som kristen i många år men tycker att det finns mycket kvar att lära. Det är därför han är här: för att lyssna och ta till sig.
Människorna runt det ovala bordet i församlingshemmet har kommit av olika anledningar, med skilda bakgrunder men med samma kristna tro. Här bjuds gemenskap och en djupare förståelse för både varandras olikheter och Bibelns ord.
Församlingspedagogen Ann-Sofie Orrdal börjar läsa:
”Vid den tiden då lärjungarna blev allt fler började de grekisktalande judarna klaga på de hebreiska judarna…”

Efter några verser gör hon uppehåll och ett samtal om hur apostlarna valde att utse just sju grekisktalande män till diakonitjänst utbryter. Paralleller dras till dagens mångkulturella samhälle och hur man kan bjuda in ”den andre” i kyrkans gemenskap. Prästen Bengt Andersson, vid andra bordsändan, väcker frågan om diakonins tyngd.

Det har gått ett par år sedan Bengt och Ann-Sofie drog igång samtalsgrupper i Martin Luthers församlingshem i Halmstad. Det är öppna grupper som till att börja med ägnade sig åt samtal kring livsfrågor, tro och liv samt internationellt arbete. De senaste terminerna har det handlat om rena bibelstudier, att borra ner sig i bok efter bok. Markusevangeliet och Johannesevangeliet är genomgångna, i vår är det Apostlagärningarnas tur.
– Jag ser det som kyrkans skyldighet att erbjuda fördjupning. Det har sin finess att ta sig igenom en hel bok till skillnad från de korta stycken som läses upp i kyrkan på söndagarna, säger Ann-Sofie.
Hon och Bengt förbereder sig på varsitt håll för att komma med olika ingångar. Det ger en dynamik i samtalet och är anledningen till att de är två som håller i bibelstudierna.

Inför varje ny bok håller Ann-Sofie en introduktion om för vem den är skriven, av vem och i vilket sammanhang. Den historiska genomgången hjälper deltagarna att förstå hur kyrkan föddes. Men allt i texterna är inte lätt att förstå och ta till sig, inte ens för församlingspedagogen eller prästen.
– Inför kapitel 5, där Petrus inte visar någon nåd för Ananias och Safira, fick jag nästan ångest. Det är en förskräcklig text, hur förklarar man varför den finns med? Men man måste få ifrågasätta! säger Bengt.
– Ja, och det tror jag att deltagarna också känner, säger Ann-Sofie.

Text: Karin Hylander
Fotnot: Reportaget har varit publicerat i tidskriften Korsväg, utgiven av Göteborgs stift, nr 1/2016.

Vi frågade några av dem som brukar mötas i Martin Luthers församlingshem om hur de tänker kring det här med tolerans kontra tydlighet vad det gäller tron. Är det viktigt att tycka lika? Eller kan man mötas i gemenskap kring tron även om den spretar?

”Svenska kyrkan är öppen men inte urvattnad”

"I barndomen var jag med i Ansgars, kyrkans scouter här i Martin Luther, men som ung blev jag en sökare. Jag testade mormonerna, Jehovas vittnen, new age… Men antingen var de för strikta eller alltför bortvända från Gud.

2005 gick jag med i Frälsningsarmén och stannade i tio år innan jag kom tillbaka hit igen. I Frälsningsarmén går man mer på känsla, den helige ande får råda. Jag saknade de ritualer som jag tycker är rogivande och vackra. Så var det även när jag och min skotska svärmor gick i den presbyterianska kyrkan. Där är det så avskalat, ingen psalmsång till exempel. Men både där och i Frälsningsarmén kände jag samhörighet med de andra kyrkobesökarna. Man har ju tron på Gud och Jesus gemensam, även om de inte går efter vår kyrkoordning.

En sak som skiljer sig mycket i olika samfund är viljan att förstå andra synsätt, även andra religioner. Den är så mycket större i Svenska kyrkan och det är bra! Som när människor från andra länder kommer hit och söker sig till församlingen, då måste man ha tolerans och tålamod och förstå att det tar tid för dem att förstå vad kyrkan här står för. Det betyder inte att vi har en urvattnad tro. Tron är vår fasta grund men Svenska kyrkan har valt att följa med i tiden och inte vara samhällsfrånvänd."

Marianne McNab

”Det finns mycket som jag inte kan ta till mig”

"För några år sedan gick jag i pension och vände mig då till kyrkan för att se om det var något jag kunde hjälpa till med. Jag har en tro även om det kanske inte är den där väldigt djupa tron. Dörren in till Martin Luthers kyrka var vidöppen och nu har jag fått hedersuppdraget att vara kyrkvärd! Jag blev så vänligt bemött och kände att man inte måste vara jättekristen för att bli insläppt. Utan man får vara precis som man är.

Det finns många olika anledningar till att jag har vänt mig till kyrkan. Man får en stund för sig själv där man kan återhämta sig från det vardagliga. I kristendomen och i Jesus budskap finns mycket att ta till sig och bära med sig som människa. Det finns mycket i kyrkans lära som jag inte kan ta till mig men jag lyssnar på det som berör mig.

Men allra mest betyder kyrkan som mötesplats, ett ställe där man får vara tillsammans med andra. Jag hittade ett stycke i en bok av Torgny Lindgren, som jag tycker säger precis vad jag känner: 'I delaktigheten uppstår vår tillvaro. Genom att göra oss delaktiga av varandras liv skapar vi varandra'."

Maria Apell

”Hon bad till Allah och jag blev hennes ängel”

"Jag konfirmerades i Pommern 1945. Vi hade en mil till kyrkan men det gick bra att ta sig dit och hem. Men sen, när vi dukade upp maten därhemma, kom de ryska soldaterna. Kvinnorna hoppade ut genom fönstren och gömde sig i skogen. Så minns jag min konfirmation.

Efter kriget blev min hemtrakt polskt territorium. Tyskarna transporterades ut. Min familj flyttade till Berlin och 1950 reste jag till Sverige som barnflicka. Sedan träffade jag en svensk man och blev kvar.

Min bakgrund har gett mig en stor medkänsla med människor i krig. När kriget i Jugoslavien bröt ut gjorde det mig så ont att se hur särskilt kvinnorna hade det med våldtäkter och allt och nu är det samma sak. Då tänker jag att man måste se till människan i första hand, inte vilken religion hon har. Att rita rondellhundar eller skoja om att judar och muslimer inte äter fläskkött är rått, otänkt och förkastligt.

Se på Jesus, så tolerant han var! Han pratade med alla. Det är en bra ledstjärna att ha i livet.

Tittar man på muslimerna så är de ju ofta väldigt troende och fina människor.  Jag hade en granne som var muslim, en vänlig kvinna som alltid gav av sitt. Hon hade en del bekymmer och jag försökte hjälpa henne. Då berättade hon att hon bett till Allah och då skickade han mig. Jag var kanske en liten ängel för henne just då och det var väl vackert!

Likadant är det med de unga, man ska inte vara sträng utan mänsklig. Annars fångar man inte deras intresse. Jag tänker att när de blir äldre och har fått lära sig mer av livet så kommer de nog till tro ändå."

Ruth Westerberg