Inom bara ett par veckor kommer biskop Jan-Olofs porträtt att hänga på Östrabo, i den långa rad av de som har varit biskopar i Växjö stift. Målningen avtäcks vid en ceremoni innan han lägger ned staven på Annandag påsk i Domkyrkan.
”Jag kommer sakna allt” blev rubriken över hela förstasidan i Smålandsposten, med bokstäver i så stor grad att man kunde tro att något mycket allvarligt skulle inträffa. Och det ska det ju, för individen.
Häromdagen räknade Jan-Olof på fingrarna för att fatta hur få arbetsdagar han hade kvar som biskop.
– Jag har aldrig längtat efter att sluta arbeta, säger han när vi satt oss ner i ett av de vackra rummen på Östrabo efter att, i det avtagande eftermiddagsljuset, ha tagit ett fotografi framför raden av biskopar.
Bakom hänger Jan Arvid Hellström, som Jan-Olof adresserade ett av vykorten till i sitt herdabrev och undertecknade ”Din bror”. Till vänster, den gula målningen, är Sven Lindegårds porträtt – honom som han ibland kallat en fadersgestalt.
Det är nog mest den lagstadgade arbetsrätten som gör att han slutar. Jan-Olof fyller 67 år den 22 april och längre ska man inte vara lönearbetare i detta land. Men präst kommer han förstås att förbli, redan är en del av sommaren inbokad. Men dagen för stavnedläggningen bestämde han själv, Annandag påsk.
– Emmausvandrarna är ett fint tema att avskedspredika över, tycker han. Kanske har han skrivit på den predikan länge. Kanske är den förberedd under ett helt liv. Från uppväxten i det fromma predikanthemmet, via socialt arbete till många år i stiftets centrum. ”Allt jag varit med om finns lagrat inom mig. Jag vill inte kasta en enda erfarenhet på tippen” sa han då han tillträdde som biskop.
Då var det första advent 2010, inför julens och inkarnationens mysterium. Han tog Glädje för hela folket som valspråk, och Betlehemsstjärnan fanns i både vapen och kräkla. När han nu lägger ner staven är det påsk, och händelserna i Jerusalem. Som fromma genom alla tider har han sett och tolkat sitt liv i ljuset från Den Stora Berättelsen. Den som vill kan exempelvis läsa hans vykort Till Mamma i herdabrevet, där hennes vardagsbestyr i köket knyts samman både med omsorgen om svaga och med Betlehem.
Det var Sven Lindegård som tog Jan-Olof till Östrabo. 2 januari 1981 började han som stiftsadjunkt. – Sven förde in mig i det kyrkliga livet i stiftet, säger han. Han gav mig ett stort förtroende, och uppgifter som ibland var större än min förmåga.
– Jag fick en insikt i vad det här jobbet innebar genom att Sven berättade om det. Framför allt hans sätt att leda. Att vara lyhörd, men ändå ha modet att stå ensam. Bland det svåraste har varit när det gått snett för någon präst eller diakon. Klart att man beslutar gemensamt, men det är biskopen som måste förklara i Smålandsnytt och tala med den berörde.
I över 34 år har Jan-Olof haft nycklarna till Östrabo i fickan, även under åren som domprost i Växjö. Som biskopens ersättare hade han även då många ärenden hit, först när Anders Wejryd blev ärkebiskop och sedan efter Sven Thidevall.
– Nu kommer jag att lämna tillbaka nyckeln, för att göra klart för mig själv att det är över nu, säger han. Men jag hoppas att Östrabo ska fortsätta att vara öppet för mig.
Jan-Olof var den förste smålänningen som blev biskop i Växjö stift sen 1870-talet. Men efter oron 2010 ville ingen pröva någon okänd.
– Jag har kunnat bidra med att vara den man känner igen, säger Jan-Olof.
Och han berättar lyriskt om alla söndagsmorgnar då han stigit upp i ottan, ätit frukost till radions Andliga sånger och sen kört ensam på tomma vägar med väskorna med kåpa och mitra i baksätet. Och hur han kommit fram medan kören övat och det var smyckat till fest i kyrka och församlingshem. Det är bland annat detta han kommer att sakna.
– Och präst- och diakonvigningarna. Att jag skulle stå där som biskop och viga var en främmande tanke, den fanns inte. Men att få göra det har varit stort.
Jan-Olofs år som biskop har präglats mycket av frågorna kring att hur man förmedlar tro idag, främst med till tro.
– Det är inte främst min förtjänst, tycker han. Men jag har försökt understryka hur viktigt det är med en tro som gör skillnad i världen. Det handlar inte bara om att förmedla tro utan också hur den kan ta sig uttryck i handling, i diakoni och i socialt ansvarstagande. Detta märks redan i den ton som biskop Jan-Olof slog an i sitt herdabrev, den samling ”vykort” som blivit både tröst och undervisning i praktiskt teologi för så många.
Denna sista vecka är det fullt program, som alla veckor. I Stilla veckan är det mässor i Växjö, Jönköping och Kalmar. Och det blir mycket Johansson i TV. Femminutersprogrammen med Påskens berättelser går i repris och Påskdagen predikar han i TV-gudstjänsten.
– Det känns så bra med Fredrik Modéus, att lämna över till någon som jag känt sen han var tonåring.
Jan-Olof och hans fru Anna har nu flyttat till lägenhet i Växjö. Även om han kommer att sakna allt med att vara biskop så finns det mycket som väntar. Arbetet med Svenska Jerusalemföreningen och Den Gode Herdens Skola i Betlehem, Smålands Akademi, ordförandeskapet i Sveriges körsångarförbund. Och han ska fortsätta skriva Minnesteckningar över präster, för 2002-2004 har han gjort, nu återstår en för 2005-2009.
– Men jag kommer gärna ut och predikar, säger han. Jag vill fortsätta att vara präst.
LarsErik Tobiasson