Foto: Ulla Sigfridsson

Ideellt arbete

Att arbeta som ideell i Alvesta församling är ett viktigt uppdrag. Här kan du läsa mer om vad det innebär att vara ideell medarbetare och om några som engagerar sig ideellt i Alvesta församling och varför de valt att göra det.

Vem är kyrka?
Alla i församlingen har uppdraget att vara kyrka.

Syftet med ideella medarbetare:
Att bereda möjlighet för människor att delta i församlingens gemenskap efter tid, lust och förmåga.

Vision år 2023/Önskat läge
Varje person som engagerar sig ideellt i Alvesta församling känner sig välkommen och hittar sin plats, där hen känner sig viktig och värdefull och där hens kompetens tas tillvara och bidrar till församlingens utveckling. Ideella leder andra ideella. Att vara ideell i Alvesta församling är uppskattat och efterfrågat!

Att vara ideellt engagerad
Att vara ideellt engagerad passar alla människor, på olika sätt vid olika tillfällen i livet. Alla behövs, kyrka är vi tillsammans. Tanken är inte att alla ska ge samma sak eller lika mycket, eller ens lika ofta. Som ideell medarbetare ger man det man kan, det man har, det man vill, när man vill.

I Alvesta församling finns en plats för dig som vill bli tagen i anspråk, för dig som gillar att vara behövd. Kanske vill du bidra med något som du vet att du är riktigt bra på, kanske vill du prova något helt nytt?

I vår församlings verksamheter finns människor som på ett eller annat sätt ser till att kyrkan inte bara är en byggnad, utan en gemenskap som vi skapar tillsammans. Du är en av dem, och det du har att ge, vill församlingen ta emot.  
 
Kanske vet du redan nu vad det är, kanske letar du efter just din plats - oavsett vilket så är dörren öppen för dig. Som alltid är du väntad och välkommen i Alvesta församling. Vill du ge av det du har ifråga om tid, engagemang och kunskap så blir vi så glada om du hör av dig.  Ring  pastorsexpeditionen tel 0472-17770 eller  skicka e-post

Gustav Johansson Foto: Ulla Sigfridsson

Gustav Johansson, 18 år; Ungdomsledare i fyra år. Ledare för killgrupp i två år. Kommer att vara trainee i Alvesta församling under hösten 2020/våren 2021. Bor i Benestad utanför Alvesta.

Att vara ledare för killgruppen är det bästa jag har gjort!

– Du måste konfirmera dig, sa Gustavs morfar till honom, mest på skoj. Familjen hade ingen speciell relation till kyrkan, förutom från bröllop, dop och begravningar.

– Jag lovade morfar att jag skulle konfirmera mig, och så blev det. Mamma var med mig varje gång vi skulle fira gudstjänst och nu går vi ibland till kyrkan tillsammans, även om det inte blir så ofta. De flesta av mina kompisar var också med i konfirmandgruppen och vi fick en annan djupare relation där. I skolan spelade de flesta en roll för att passa in och inte sticka ut. Men i konfirmandguppen föll allas roller av och vi brydde oss int. Jag fick bättre självförtroende och grupptrycket hur man skulle vara minskade.

Ungdomsledare

Under konfirmandtiden såg Gustav hur roligt de unga ledarna verkade ha det när de var med konfirmanderna på olika läger.

– Jag kände att jag gärna ville vara med där så när jag blivit konfirmerad gick jag med i ungdomsledargruppen. Min kusin var redan med och vi hade alla så kul i gruppen. Det var också bra att få lära känna dem som var några år äldre. Ungdomsledarna träffas en gång i veckan, och börjar alltid med att fira ungdomsmässa. Sen finns tid för prat, allvar och skoj.

Killgruppen
Under två år var Gustav med som ledare för en killgrupp, med killar från årskurs sex och sju, tillsammans med en pedagog från Alvesta församling.

– Det är det bästa jag har gjort. Vi fick en bra personlig relation, killarna och jag, och de såg mig som någon slags förebild. Vissa har jag kontakt med fortfarande. Många gånger pratade vi om sådant som de inte pratade med den vuxna ledaren om. I och med att man följde killarna under ett helt år fick man också se hur de utvecklades och växte. Det var det bästa! Tyvärr fick jag hoppa av som ledare eftersom jag inte fick ihop det med mitt schema i skolan, men jag hoppas få möjlighet att komma tillbaka nu när jag är klar med min utbildning.

Trainee i församlingen
De flesta av Gustavs klasskompisar kommer att studera vidare direkt, men inte han.

– Jag kände att jag behövde en paus och en helt vanlig vardag så jag sökte som trainee i församlingen och fick platsen. Det ska bli spännande att vara där under nästan ett år.

Hur det blir sedan har Gustav inte bestämt ännu. Han har läst ett internationellt program och kommer att studera vidare om något år, om det blir i Sverige eller utomlands får framtiden utvisa.

Politiskt intresserad

– Min morfar var mycket politiskt intresserad och vi pratade ofta om politiska ämnen. Jag var hos mormor och morfar varje dag, de bodde bara "en åker" bort. Nu är båda döda och jag saknar dem mycket.

Gustavs och hans morfars diskussioner om politik skapade ett intresse hos honom och det är inom det området han tror att han kommer att jobba om tio år. Kanske som riksdagsman, på UD eller kanske på något departement.

– Jag är intresserad av frågor om jämställdhet och miljö. Jag tycker exempelvis vi ska sluta flyga och åka tåg istället, säger Gustav bestämt.

Text: Ulla Sigfridsson

Om att vara Trainee i Svenska kyrkan
Programmet är en del av Växjö stifts rekryteringsstrategi, som ingår i Växjö stifts framtidsarbete. Trainee är en praktik och en möjlighet för personer mellan 18 och 25 år att prova på att arbeta i Svenska kyrkan under tio månaders tid. Traineen följer olika yrkesgrupper i deras arbete till vardags och på helger. En handledare bistår under hela perioden. Alla traineer genomför studier i kyrkans grundkurs och har träffar vid St: Sigfrids folkhögskola.

Irene Niemi Foto: Ulla Sigfridsson

Irene Niemi; Gudstjänstvärd, ingår i diakonigruppen och är värd i Kyrkan Mitt i Byn.

Utanför dörren försvinner krämporna!

– Vad du är ute på mycket, brukar en del säga till mig. Men då svarar jag att så snart jag fått på mig kappan och kommit utanför dörren, då försvinner alla krämporna.

Söndagsskola med grannflickorna

– Jag brukar säga att jag började söndagsskolan innan jag minns det. Grannflickorna tog med mig dit när jag bara var sådär tre, fyra år. Deras föräldrar var djupt religiösa precis som min mormor och morfar.

Irene är född och uppvuxen i samma hus som hennes far en gång växte upp i med sina 13 syskon.

– Lekarydsvägen är hemma för mig, precis som kyrkan och församlingshemmet. Jag minns till och med när det byggdes. Där gjorde jag, som 10-åring, min debut som sångerska. Ansgars* hade julfest och jag fick stå där alldeles själv på scenen, utan musik-ackompanjemang, och sjunga "Barnatro". Det var ett stort ögonblick.

Musiken som en röd tråd

Musik och sång har funnits med Irene sedan barnsben. När hennes egna barn var små fanns det inte alltid så mycket pengar och då brukade Irene och hennes barn sjunga in sånger på ett kassettband som morfar och mormor fick i julklapp.

– Jag lärde mig spela gitarr i Filadefiakyrkan. Tre av mina farbröder var med i Alvesta dragspelsklubb så den vägen kom jag in på att själv spela dragspel. Jag gick en termin i musikskolan för att lära mig men sen ville jag göra på mitt sätt. Fiolspel började jag med senare i livet och nu är jag med i Ljungby spelmanslag. Vi är ofta i väg på spelmanstämmor och spelar.

Irene har varit ute mycket och sjungit och spelat, i olika konstellationer, på äldreboende och olika fester. Nu leder hon ibland sånggudstjänster, på äldreboende och i Kyrkan Mitt i Byn, inom Alvesta församling.

Ledare i söndagsskola

Irenes bästa kompis var dotter till en präst och tillsammans var de ledare för söndagsskolan några år efter konfirmationen.

– Jag fick familj ganska tidigt och under en lång period fanns det bara tid för dem och mitt engagemang i kyrkan var ganska sporadiskt. Jag har också jobbat inom äldreomsorgen i många år, och valde att jobba natt, för då fick man mer tid med de boende. Jag brukade sätta mig på sängkanten och lägga armen om dem och fråga hur det var. Vi satt och småpratade en stund och sedan somnade de ofta lugnt och gott.

Blev inbjuden av Annesophie

På 70-talet var Irene med som ledare för Kyrkans barntimme, det var vid samma tid som hennes egna barn började gå dit. Men sen dröjde det ända till 2015 innan hon engagerade sig som ideell igen och det var efter ett besök hos prästen Annesophie i samband med att Irenes särbo blivit sjuk.

– Jag berättade för Annso att det var som att komma hem när jag besökte henne i prästgården. Min mor städade där förr i tiden och även jag har varit med och hjälpt till att knäskura golvet. Annso tyckte att jag skulle komma med i hennes gudstjänstgrupp och på den vägen är det.

Efter ett tag bestämde jag mig för att även hjälpa till i diakonala gruppen och som värd i Kyrkan Mitt i Byn.

Glädjen att hjälpa andra

– Det bästa med att vara ideell i kyrkan är att jag får möjlighet att hjälpa och glädja andra. Jag har också fått många nya vänner. Det är roligt att vara delaktig i verksamheten och i församlingen. 

Text: Ulla Sigfridsson 

* Svenska kyrkans scoutrörelse mellan 1946-1993.

Elin Andersson Foto: Ulla Sigfridsson

Elin Andersson, 40 år; Ledamot i kyrkorådet, gudstjänstvärd och ordförande i Kvenneberga kapellförening. Gift och har fyra barn, arbetar som sjuksköterska i Ljungby.

Ideellt arbete blev en väg till vänner!

– Under hela min uppväxt har jag gått i kyrkan tillsammans med min mamma, som tjänstgjorde både som gudstjänstvärd, ordförande i kyrkorådet och veniat (en person som har specialtillstånd av biskop/kyrkoherde att predika i gudstjänster) i Odensjö församling, där jag växte upp. Idag är mamma utbildad präst och hon har döpt våra barn.

Att vara fyrabarnsmamma, jobba som sjuksköterska och ha flera ideella uppdrag innebär planering.

– Livspusslet är inte alltid enkelt att få ihop, det gäller att prioritera det som är viktigt. Jag kollar exempelvis aldrig på tv-serier och håller inte till på sociala medier. Att vara ideellt engagerad ger så mycket tillbaka och man träffar så många trevliga människor.

Inga kristna barn
När Elin var barn och gick i grundskolan var hon den enda som var aktivt kristen.

– Länge trodde jag inte att det fanns några kristna barn och jag kände mig lite utanför. När jag började gymnasiet ändrades bilden och jag gick med i en kristen förening som heter Arken. Under tiden jag pluggade i Göteborg och Stockholm fortsatte jag att vara gudstjänstvärd hemma. Jag började redan som 18 åring.

Elin och hennes man längtade ut på landet och hittade sitt hus ute i Forssa strax utanför Alvesta.

– Jag är uppväxt med jord- och skogsbruk och ville ge mina barn en liknande uppväxt, även om vi själva inte jobbar inom det området. Det finns mest fördelar att bo som vi gör, nära djur och natur.

Kyrkan en väg till vänner
Eftersom Elin alltid varit aktiv i kyrkan började hon fira gudstjänst i sin nya hemkyrka i Hjortsberga.

– Jag frågade gudstjänstvärden som tjänstgjorde om de inte behövde bli fler, för i så fall ville jag gärna ställa upp.

Han blev glad och sa att det är inte så ofta som de får den frågan så självklart var jag välkommen. På den vägen är det. Genom mitt ideella engagemang har jag lärt känna många nya trevliga människor.

Leder och styr
Efter något år tillfrågades jag om jag ville vara med i kyrkorådet och nu har det gått sju år sen jag kom med. Jag tror att jag bidrar mest med mitt eftertänksamma sätt. Jag lyssnar gärna och tänker till innan jag säger något och har en god förståelse för andra människor.

Elin är också ordförande i Kvenneberga kapellförening sedan något år tillbaka. Det är föreningens styrelse som driver kapellet och tjänstgör både som gudstjänstvärdar och vaktmästare, vilket innebär att de ringer i klockan, sköter ljud och ljus – både vid gudstjänster, dop och vigslar.

– Det är både roligt och omväxlande. Vi i styrelsen turas om, och vi brinner verkligen för vårt kapell och känner oss hemma där. Vem som helst är välkommen att bli medlem i föreningen.

Kyrkan i framtiden
– Jag tror att vi inom tio år kommer att se mer diakoni ute i samhället och att vi är fler ideella. Mycket i vår församling är bra och vi har en hög dopstatistik och många ungdomar som konfirmeras. Vi har en fin barn- och ungdomsverksamhet.

Utöver engagemanget i kyrkan är Elin också engagerad som sekreterare i Hjortsberga gymnastikförening och hennes man är aktiv i hembygdsföreningen.

– Man kan inte engagera sig halvhjärtat, säger Elin med ett stort leende.


Text: Ulla Sigfridsson

Nils-Erik Persson Foto: Ulla Sigfridsson

Nils-Erik Persson; Vice ordförande i kyrkorådet, gudstjänstvärd och körsångare.

Bidrar med ledarerfarenhet och får mer än han ger!

Nils-Erik Persson har en lång bakgrund som ideell. I sin barndoms Linneryd var han aktiv både inom fotboll och ishockey.

– Ville man ha något gjort, fick man göra det själv. Det var inga föräldrar som hade tid att hjälpa till, så vi klippte gräs på sommaren och spolade is på vintern, och väntade oss ingen betalning för det. Så var det på den tiden. Jag var även aktiv i nykterhetslogen.

Nisses mormor gick i kyrkan på söndagarna och hans mamma var aktiv inom församlingsrådet. Hon var också duktig på att sjunga och spela och vikarierade ibland som kyrkomusiker.

– Jag minns en gång när strömmen hade gått, då fick jag följa med och trampa så att orgeln fick luft.

Körsången öppnade dörren
Körsången blev Nisses egen inkörsport till kyrkan, först barnkören och senare ungdomskören.

– Stiftets bästa ungdomskör skulle utses eftersom den på den tiden mycket kända sångerskan och skådespelaren Ingeborg Nyberg, skulle komma till domkyrkan i Växjö och sjunga. Jag tror det var 1956. Kören jag var med i blev uttagna och det var stort ögonblick när vi fick stå där bakom henne, i den fullsatta kyrkan, och "doa" i bakgrunden, säger Nisse med ett leende.

Vid 18 års ålder lämnade Nisse Linneryd för att utbilda sig. Genom åren har han och hans familj flyttat runt i Sverige på grund av olika chefsjobb som Nisse haft inom bankvärlden.

 Mycket arbete
– Under de åren blev det inte så mycket ideellt arbete för min del. Jobbet och familjen tog den mesta tiden. Men när vi bodde i Malmö gick jag faktiskt med i en kör, eftersom jag saknade sången. För 40 år sedan flyttade vi till Alvesta. Då engagerade jag mig främst i barnens idrotter och hjälpte till med många olika saker som ideell.

 Bankchefsjobbet tog mycket tid, men en dag, år 1985, blev Nisse tillfrågad om han ville gå med i Allbo barockkör, och på den vägen är det. Numera sjunger han även i Akademiska kören och då och då även i Alvesta församlings kyrkokör.

– Min fru var sjuk i Parkinsons sjukdom i över 30 år, och körsången blev som en oas för mig. Det är också viktigt för mig, som alltid har arbetat mycket, att ha en andlig del i mitt liv. Det är en trygghet att få gå i kyrkan och ha något att tro på. Det är så mycket som pockar på numera och vi behöver lugna ner oss och få möjlighet att känna efter.

Framtidens kyrka
2017 blev Nisse kontaktad av Ingrid Löfkvist som arbetade med valberedningen i nomineringsgruppen Kyrkans Framtid inför kyrkovalet. Hon ville att Nisse skulle engagera sig i Kyrkorådet.

– Jag funderade ett tag. Redan 1985 kom jag med i Alvesta samfällda kyrkoråd och var dess ordförande 1986-88, men då fanns inte riktigt tiden, men nu kände jag att det kanske var dags, så jag tackade ja.

Nisse har lång erfarenhet från olika styrelser och han har varit ordförande i många av dem. Bland annat var han med och startade upp StyrelseAkademien.

Strukturerad och lugn
– Jag tänker att min erfarenhet kan vara bra i kyrkorådet. För mig är det viktigt med struktur och att följa upp fattade beslut. Som person är jag lugn och hetsar inte upp mig i första taget och jag kan ställa saker i relation till annat. Att arbeta som ideell har gett Nisse mycket genom åren.

– Ibland när jag skulle ge mig iväg på något uppdrag har jag känt att jag inte riktigt orkat. Men när jag väl kommit iväg så har det alltid gett mig mer än jag själv gett.

Text: Ulla Sigfridsson