Vi väntar barn

Ja, så skulle man kunna uttrycka det om den tid vi är inne i - adventstiden.

Det finns i den ryska ortodoxa traditionen ett mycket älskat ikonmotiv, många av Er har nog sett det. Ikonen föreställer Maria med Jesusbarnet i sin famn. Barnet och modern kind mot kind, barnets arm om hennes hals, ibland ser man också den lilla barnhanden vila mot moderns andra kind. Bilden kallas ibland Ömhetens Gudsmoder, ibland Ömhetens Gudsbarn.
Vad vill den säga? Guds perspektiv på världen är ett barnperspektiv.

Den som någon gång hållit ett nyfött barn i sin famn vet något om Gud. Vet något om den villkorslösa kärlek som ett barns blick uttrycker när den söker och finner min blick. Alldeles oavsett om jag förtjänat det eller ej. Jag må vara mamma, farfar, faster eller morbror. Kraften i barnets närvaro i min famn och ömhetens beröring mot min kind talar till mig in mot min egen begynnelse i livet. Det börjar med en ömhetens blick och beröring. I ömhetens riktning har Gud skapat världen för att älska den - och trevar sig igenom våra rädslor och försvar för att bli närvarande hos oss, i våra liv. Som ett barn. "Ett barn är oss fött..."

Låt oss lägga bort allt tal om att barnen är "kyrkans framtid". Barnet och barnen är i allra högsta grad kyrkans nutid. Nutid och närvaro. Som barnet på ikonen som är så fullkomligt närvarande i nuet. Kyrkan är en gemenskap där erfarna och visa skriftlärda behöver låta sig undervisas av en tolvåring och där kungar lägger ned sina kronor för ett nyfött barn i en krubba. En gemenskap där ett barns beröring mot en skrynklig gubb- eller gumkind väcker hoppets lovsång i livets aftontimma som för Simeon och Hanna i templet.

Någon har sagt: Det som är bra för barn är bra för alla. När omsorgen om de minsta och mest värnlösa präglar en samhällsgemenskap byggs det goda samhället. Ett samhälle där också de svagaste rösterna blir lyssnade till. Därför handlar detta nummer av Gårdskorset om barnperspektivet, och om barnkonventionen. En nationernas rättskodex som ska skydda barnens rätt mot statens och myndigheternas övermakt. Många länder har gjort denna konvention till lagtext, så att landets lagar anpassas till att barnets bästa ska komma först. Tyvärr är det ännu inte så i Sverige. Detta leder till att Sverige emellanåt kritiseras såväl av FN som av människorättsorganisationerna för att bryta mot barnkonventionen. Särskilt gäller detta hanteringen av flyktingbarns situation. Det är pinsamt att vi i Sverige ännu inte tagit steget att låta barnkonventionen bli juridiskt bindande. Så länge detta inte skett är Sveriges undertecknande av konventionen tyvärr något av ett spel för gallerierna.

Barnkonventionen gäller framförallt staters och myndigheters agerande, men en fungerande lagtext måste också ha en etisk grund att vila på. Här har vi som kyrka en viktig roll i att värna och vårda en människosyn som gör de minstas och svagastes rätt till ett självklart etiskt fundament för samhällsbygget.

Något som ofta glöms bort i den svenska debatten är barnets rätt till andlig utveckling. Denna rätt är viktig att lyfta fram. Om vi som kyrka inte gör det, vem gör det då? Mera därom i detta nummer av Gårdskorset.

Ett skrik i Guds natt och ett barn är fött sjöng Lars-Åke Lundberg. I denna de många ordens, bloggarnas och mediebrusets tid: låt oss stanna upp och lyssna efter Guds röst i barnets och barnens röster. I skriken i natten och i de trevande nyfunna orden.

Nu är nyansatsernas tid - nytt kyrkoår, julledighet, nyår, ny mandatperiod. Passa på:

Stanna upp, lyssna, sitt ned vid barnens sida eller med barnet i famnen. Lyssna till Guds hjärtslag och röst. Gud är nu och närvaro, ömhet och styrka. Allmakt, inte som en härskares makt, men som ett barns hand mot en skrynklig kind som har makt att värma kyliga hjärtan.

Gott Nytt Kyrkoår

+Sven-Bernhard
December 2013

Ömhetens Gudsmoder