När Anita Müllern-Aspegren ställde upp i kyrkovalet 1987 och blev invald i kyrkofullmäktige var hon ingen nybörjare, utan hade redan erfarenhet som kommunalpolitiker i Nacka kommun, ett engagemang som hon avslutat något år tidigare. Att istället engagera sig i kyrkan var en naturlig sak för Anita.
–Församlingen har alltid betytt mycket för mig. Jag växte upp på landsorten med komministerns barn som lekkamrater. Mamma var med i kyrkliga syföreningen och pappa var ansvarig, när man byggde kyrkan i Långshyttan, där vi bodde när jag var liten. Sedan har jag alltid varit med i scouterna, så engagemanget har funnits med mig genom livet, säger Anita.
–Förutom kyrkofullmäktige kom jag också med i Lutherkommittén. Där var vi tre damer som bakade lussekatter till första advent. Det var Eva Torell, Britta Öjersten och jag. Vi bakade hemma, packade och sålde bullarna. Det jobbet fick mig att känna mig hemma i församlingen.
När det efter mandatperiodens tre år var dags för nästa kyrkoval kände Anita en vilja att göra mer än att sitta i kyrkofullmäktige, som bara sammanträdde två gånger om året, en gång för att ta budgeten och en gång för årsredovisningen.
–Jag var framfusig och sa att jag ville sitta i kyrkorådet, så jag fick bli suppleant. Det var 1991. När Sven-Åke Cason sedan slutade som ordförande 1994 gick jag direkt upp på den posten. På den vägen blev det fram till 2009, då jag tyckte att det att nu var det dags att lämna.
De följande åren, mellan 2009 och 2013, var Anita ordförande i fullmäktige. Sedan blev det come back som kyrkorådets ordförande 2014.
–Jag tyckte helt enkelt att det var tråkigt att inte vara med och det fanns mer jag ville göra. Att vara kyrkorådets ordförande är något väldigt speciellt, i alla fall i den här församlingen. Man har ett mycket nära samarbete med kyrkoherden och medarbetarna. Man är inte operativ, men man är väldigt mycket med i det som sker.
Viljan att engagera sig för andra och för det gemensamma i samhället går som en röd tråd genom Anita Müllern-Aspegrens aktiva liv.
–Jag tycker man ska bry sig. När vi hade små barn och bodde långt ut på Älgö var jag hemma i tio år så min akademiska utbildning som biokemist har jag aldrig använt. Min man arbetade på reklambyrå på dagarna. Jag kunde vara borta på sammanträden på kvällarna och så kunde jag ha med mig barnen på dagarna. Jag var simlärare, skidlärare, skogsmulle och annat. Jag tycker det är viktigt med samhällsengagemang. Det har varit roligt och jag ångrar ingenting. Jag skulle göra på precis samma sätt om jag fick leva om mitt liv. Att bara arbeta för en pension har inte varit min grej.
Det har varit roligt och jag ångrar ingenting. Jag skulle göra på precis samma sätt om jag fick leva om mitt liv.
Ett stort ideellt engagemang tar förstås mycket tid. Det kräver också en hel del av människor i ens närhet.
–Min familj har varit fantastiskt förstående under den här tiden, framförallt fram till 2009, när jag var kyrkorådsordförande. Tack vare att jag arbetade i Neglinge centrum fungerade det att jag engagerade mig en hel del ideellt för församlingen.
Anita Müllern-Aspegren har under sin tid i kyrkofullmäktige och kyrkoråd fått arbeta tillsammans med inte mindre än fem kyrkoherdar och fått vara med att leda förändringsprocessen i församlingen. Efter tre decennier som förtroendevald finns det förstås en hel del att se tillbaka på. Bland annat finns många positiva minnen av den visitation som gjordes av förra biskopen Caroline Krook. Hon ägnade mycket tid åt församlingen med besök i de flesta verksamheterna under en hel vecka. Hundraårsjubileet och alla arrangemangen i samband med det är också något Anita gläds åt att det blev så lyckat och uppskattat.
–En väldigt rolig sak var också när vi drog igång Lotsprojektet med Peter Hallberg. Det resulterade i vår första verksamhetsplan. Det strukturerade arbete vi startade då håller fortfarande. Det var då vi myntade nyckeltalen ”7, 8, 9”. Sju av tio femtonåringar konfirmeras, åtta av tio är med i kyrkan och nio av tio tvååringar döps. Det har säkert tagit tio år att sätta sig, men nu kan vi se att det bär frukt.
–Församlingen har också varit bra i samband med kriser och olyckor. När nyheten om tsunamin kom lade jag snabbt ut det på hemsidan, som jag då skötte, och sedan öppnade vi kyrkan. Vid båtolyckan för två år sedan ordnades en andakt som samlade många besökare i kyrkan.
Men riktigt allt blir inte som man planerat. Något som inte är lätt är att locka människor till kyrkan på nya tider.
–Det vi inte lyckats med är
t ex lunchmässan på tisdagar, som inte finns kvar. Det är svårt med tider. Människor under femtio får man försöka nå på andra sätt. Därför är det så viktigt att vi har förskoleverksamheten. Den är ingen kärnverksamhet, men det innebär att vi dagligen träffar 70 föräldrar i en åldersgrupp som vi aldrig skulle träffa annars och som i sin tur kan tala om för andra hur bra förskolan och kyrkan är.
Under åren som gått har det förstås skett förändringar i Saltsjöbaden, både i samhället och i församlingen.
–När vi flyttade hit 1972 var fler barn hemma längre än föräldraledigheten medgav på den tiden. Sedan kom IT-boomen med många 35–40-åringar som flyttade in och idag arbetar många fler mycket mer. Så nu är samhället levande på helgerna istället.
–Församlingen är också mer levande nu än den var då. När jag kom med i kyrkorådet hade vi 18–19 tusen besökare per år. Idag är det 25 000 och aldrig under 40 besökare i kyrkan. Det är väldigt roligt. Kvantitet är viktigt för att man inte ska känna att det här bara är en isolerad företeelse.