Vi åker till klostret

Klockan är sex på morgonen och vi är ett gäng på sjutton unga ledare som möts i Säby Kyrka. Det är i mitten av juli och solen bländar oss ogenerat och jagar bort den kyliga fukten som ännu dröjer sig kvar i luften. Alla har vi släpat med oss en varsin stor resväska och medan vi väntar på bussen som ska föra oss bort äter vi frukost tillsammans i en sömnig tystnad. Vårt mål är Taizé, ett kloster i Frankrike. Nu väntar en trettio timmar lång bussfärd mot värme, mening och gemenskap.

Taizé är sedan år 1949 en kristen kommunitet i centrala Frankrike. Brödraskapet som idag har knappt hundra medlemmar grundades av broder Roger och är speciellt på det sättet att det varje år välkomnar tusentals besökare att leva med bröderna. Veckan vi är där är vi få, bara 2000 personer varav 120 svenskar.

Att äntligen få stiga ur bussen och sträcka på benen är en lättnad. Vi möts av en brännande sol och välkommenskyltar, snabbt släpar vi in våra väskor i skuggan under närmaste tält där vi väntar på att få våra jobb, boende och bibelgrupper.

I Taizé lever man ett väldigt enkelt liv. Vi bor i baracker vars enda möblering är sängarna vi sover i. Under bönen sitter vi direkt på golvet i kyrkan och under bibelstudierna i bästa fall på enkla träbänkar. Det finns troligen inte ett enda ryggstöd i Taizé. Maten är sönderkokt, sparsamt kryddad och äts ur skål med en sked och balanseras på en bricka i knät. Portionen är lite mindre än med vår standard mätt, men får oss snart att förstå att vi kanske äter lite mer än nödvändigt hemma. Att om hela världen åt portioner av Taizéstorlek, skulle faktiskt maten ha räckt till betydligt fler.

Bröderna får inte gå med vinst, den symboliska summan vi betalar för att få vara där täcker enbart husrum och tre mål mat om dagen. Istället hjälper vi därför alla till att få det lilla samhället att gå runt. Arbetsuppgifter delas ut. Matlagning, toalettstädning, diskning, sångboksutdelning i kyrkan, allt görs av besökarna och långtidsvolontärerna.

Så flyter veckan på. Vi möter människor från världens alla hörn. Alla samlas i kyrkan tre gånger om dagen för bön, och det är nog den största anledningen till att jag är tillbaka för fjärde gången i Taizé. Tvåtusen människor sitter på golvet och sjunger tillsammans de vackra Taizésångerna, om och om igen. Jag läser noterna och försöker mig på alla olika stämmor. Vi delar också en stund i tystnad. Det är mäktigt att sitta i ett rum fyllt av människor som inte ger ett ljud ifrån sig, luften känns tjock av allas tankar och böner. Fönstren är öppna och vi hör fågelkvittret utanför.

Vi går varvet runt bland ledarna där alla får delge vad de tycker saknas i Taizé som finns hemma och tvärtom. Vi kommer fram till att vi uppskattar rutinen, gemenskapen och bönen som finns i Taizé. Vad vi längter efter hemifrån är mest materiella ting och bekvämlighet. Men någonstans är det just asketismen som påminner oss om vad som verkligen är viktigt. Jag inser att det finns väldigt mycket hemma som inte finns i Taizé, men Taizé har i sin tur
sådant som får mig att sakna mindre.

Publicerad i Frid nr 2 2016.