Hon levde trettio år i kloster

Eva Wrige-Larsen hade ingen kyrklig bakgrund, men som många andra i hippietidens sena sextiotal brottades hon med existensiella frågor och funderingar.
– Jag läste om katolsk, kristen mystik och om att konfronteras med sin skuggsida, beskrev hon den här tiden i en tv-intervju för några år sedan.
Sökandet ledde henne till ett skånskt kloster inom karmelitorden, en av de strängaste ordnarna inom katolska kyrkan. I klostret var flera timmar varje dag avsatt tid för meditation och bön.
– Det handlar om att gå in i och möta sig själv, att till exempel se sin avundsjuka och andra sidor av sig själv.
Den mångåriga vanan har i viss mån fortsatt även utanför klostret, i form av en meditativ hållning och atmosfär.
– Sin kallelse finner man inuti sig själv, när man ställer sig frågan ”vad vill jag med mitt liv”, säger Eva Wrige-Larsen när vi talas vid på telefon inför hennes föreläsning i Halmstad.
I vissa sammanhang har livet i klostret beskrivits som helt avskuret från omvärlden, utan inblick i det som pågick inom politik och kulturliv. Men riktigt så var det inte – visserligen fanns inte dagstidningar, radio eller tv men information nådde in via tidskrifter och besökare.

Så småningom växte en längtan efter att se mer av världen, Eva lämnade klostret och fick städjobb på ett äldreboende. Med tiden blev hon allt mer bekant med en socialpedagog som jobbade där – och i dag är de gifta och bosatta i Danmark.
Eva har utbildat sig till undersköterska och jobbar med människor med demens eller annan psykisk diagnos. Jobbet inom vården är på deltid, hon ägnar sig också åt föreläsningar och tar emot människor för enskilda samtal.
– Jag har ingen hemsida eller information om det, men möjligheten finns och jag känner ödmjukhet inför att möta andra människor och deras tankar. Hittills har det mest varit präster, faktiskt, säger hon och skrattar lite.
Eva är fortfarande medlem i katolska kyrkan, men är inte aktiv.
– Det finns mycket i katolska kyrkan som skymmer Gud, mycket som gjort ont för andra människor, som övergrepp och pengasvindel.
– Men den nuvarande påven och hans arbete har jag stor respekt för.

Någon enstaka gång besöker hon en gudstjänst, eller söker sig till kyrkan för en stilla stund.
– Kyrkan har ett stort arv att förvalta. Kristendomen som religion har djup respekt för den enskilde, redan genom Jesu förkunnelse. På vissa håll har detta tyvärr urartat till individualism som blir egoistisk och går för långt.
Vårt samtal glider in på krigshärdar och flyktingströmmar och hur man som människa och kyrka agerar i det som sker.
– Det får aldrig bli så att vi sluter oss och bara tänker på vårt eget. Att vår välfärd sjunker lite genom att vi tar emot dem som flyr från krig – det är okej, det får vi ta. Och kyrkan har alltid, sedan medeltiden, varit en fristad för människor på flykt. Jag önskar att våra länder kunde fungera på ett liknande sätt.

Den 17 april, i Martin Luthers kyrka, berättade Eva Wrige-Larsen mer om sina trettio år i kloster med temat ”från ångest till frid”.
– Jag vill förmedla budskapet ”Var inte rädda”, säger hon. Människor känner sig maktlösa och skrämda inför krig och terror, de bär på så mycket oro och ängslan. Vi måste böja oss för att det finns mycket vi inte kan förstå och lita på att det mitt i eländet finns en trygghet.

Text: Mona Davidsson