Hela samhället hade stått bakom Jesper i hans kamp. Det stödet har varit en viktig faktor för att hjälpa familjen vidare.
–Jesper insjuknade med en obotlig hjärntumör i april 2011. Han var då åtta år. Läkarna berättade att han hade noll chans att klara sig. 99 procent av alla barn som får den här sjukdomen dör inom ett år. Vi berättade inte för Jesper att han skulle dö. Det hade varit som att lägga en blöt filt över honom. Han behövde all sin kämparglöd för att orka med behandlingen, säger Hasse Lindeblad.
Ett fokus
Efter beskedet att Jesper inte skulle kunna bli frisk ställdes livet om för pappa Hasse, mamma Hanna och Jespers två år äldre syster, Elise.
–Som familj hade vi nu bara ett fokus. Det var att Jesper skulle få det så bra som möjligt den tid han hade kvar. Min fru och jag har ett bra förhållande, Elise och Jesper hade en härlig och kärleksfull syskonrelation och min kompanjon i företaget var mycket förstående. Att allt detta fanns på plats var avgörande för att vi klarade det.
Familjen koncentrerade sig helt på att göra det bästa av det som väntade. Hasse och Hanna lade allt sitt fokus på familjen och Jespers behandling. Vid sidan av allt det jobbiga på sjukhuset gjorde familjen många resor tillsammans. Samtidigt fick Jesper stöd från sina kompisar.
–Jesper var en kille med många vänner och få ovänner. Det var något han fick igen under sjukdomstiden. Han fick ett otroligt stöd på alla sätt av sina kompisar i Saltis. Det gjorde det lättare för oss när vi såg hur de engagerade sig.
Hitta glädjeämnen i vardagen
Men det var en svår tid. Sjukdomen kunde bara gå åt ett håll. Det var också många svåra beslut att hantera för Hasse och Hanna. Det handlade om att förhålla sig till mediciner och genomgå behandlingar med jobbiga biverkningar till följd, vilka påverkade Jesper. Tillsammans gjorde de allt för att vara positiva.
–Vi blev bra på att hitta glädjeämnen i vardagen. Vi blev experter på att ta dagen som den kommer. Det kan låta som en töntig klyscha, men det är det inte. Dagarna och det vardagliga är det som är värdefullt.
Med tiden förändrades Jesper och han var inte lika lekfull som tidigare. De sista fem veckorna fick Jesper vård hemma hos familjen som kunde ge honom sin närhet och kärlek.
–Det var vackert, men fruktansvärt sorgligt, säger Hasse Lindeblad.
Att tala om sjukdomen
Familjen valde redan under Jespers sjukdomstid att tala om sjukdomen i skolan och i andra sammanhang. Hasse och Hanna håller fortfarande kontakt med Jespers kompisar inte minst genom de golf- och tennistävlingar man anordnar till Jespers minne.
–Det finns ett behov av att följa dem och få vara delaktiga i hur de utvecklas med tiden. De är idag mellan 13 och 15 år och andra individer än de var då. Vi finner en glädje och en styrka i att tala med dem om det som hänt och försöka vända det till något positivt som att finna glädjeämnen i vardagen. Sådant som att vara tacksam över när man får vara frisk, vilket inte är alla förunnat.
En annan syn på döden
–Barn undrar mycket om döden. Jag vill ta tillfället att avdramatisera och ändra vår syn på döden och kunna tala om den som man gör i andra kulturer, mer naturligt. När barn märker att det inte är farligt är de närvarande och det blir innerliga samtal.
Under Jespers sjukdomstid och efter hans död har Hasse, Hanna och Elise valt att engagera sig för att på olika sätt berätta om sina erfarenheter och delta i arbetet mot cancer, bland annat genom Barncancerfonden. I november 2015 medverkade de i Barncancergalan på kanal 5.
–Livet har förändrats och är inte detsamma för oss. Vi är öppna med att tala om det som hänt. Det har blivit en del av vårt liv. Jag arbetar också genom mitt företag med Ung Cancer i deras projekt som mentor. Där hjälper vi unga vuxna med cancer på deras väg tillbaka till arbetslivet och att finna glädje i livet igen. För mig är de viktigt och självklart att använda Jesper i min vardag och i andra sammanhang.
Jesper är inte med oss, men han är fortfarande ett av våra två barn. Likväl som andra föräldrar pratar om sina barn gör jag det också. Det är mitt sätt att hantera vad som hänt för att komma tillbaka. Det är en blandning av självterapi samt viljan och glädjen att kunna hjälpa andra.
Ljust, lyckligt, men för kort
–Alla säger att det värsta som kan hända en människa är att förlora sitt barn. Men det är vår vardag. Man brukar säga att tiden läker alla sår. Det stämmer nog. Sorgen och saknaden kommer aldrig att försvinna, den tvingas vi hantera. Alla människor får sin del av sjukdom, dåliga förhållanden och annat vi bär på i våra ryggsäckar. Kan man bli vän med det fruktansvärda, ger det stora insikter. Vi tänker mycket och ofta på hur Jespers liv var. Han blev tio år, varav de två sista med sjukdomen. Han levde ett bekymmersfritt mysigt och glatt liv tills sjukdomen tog över. Då blev han varse en vardag som ingen annan kunde föreställa sig och som i sin tur bjöd på unika upplevelser och möten som livade upp och gav honom lycka och tillfredsställelse om än för en kort stund.
Vår tid med Jesper hos oss var extremt ljus, lycklig och väldigt fin – men – alldeles för kort, säger Hasse Lindeblad.
Text: Arne Hyckenberg foto: Privat