– Ja, skrattar Peter Fröberg, ordförande i Kvenneberga kapellförening, då jag nämner det för honom så snart vi ses på kyrkbacken för en intervju. Det är ju självklart många som vill gifta sig i vårt kapell men i första hand är det bygdens kyrka, menar han. Och förklaringen låter inte vänta på sig.
– Att kapellet står här sedan 30 år tillbaka hänger helt och hållet på bygdens många eldsjälar, förklarar Peter. Urmakaren och ungkarlen Hilding K Kvennerfeldt var initiativtagaren till byggnationen. Den goda viljan var att kapellet skulle uppföras på den plats där den gamla kyrkan, som revs 1841 då beslut togs att bygga en ny gemensam kyrka i Hjortsberga, sedan medeltiden hade legat. Efter sin bortgång skänkte han medel till kapellföreningen, allt för att denna skulle kunna vidmakthålla det som byggts upp. Så kommer det sig att de som hade skog i byn skänkte allt trä som kapellet är byggt av. De som inte ägde mark skänkte vackra gåvor, sin tid i frivilliga dagsverken och sitt djupa engagemang. Så ifrån att har varit en plats med ruiner, där friluftsgudstjänster länge firades, har man i dag gudstjänster en gång i månaden i det vackra lilla kapellet. Och det frivilliga arbetet bland bygdens eldsjälar fortsätter, nu i form av föreningsuppdrag.
– Vi är nio styrelsemedlemmar som delar på ansvaret som gudstjänstvärd, förklarar Peter. Kapellets medlemmar är inte bara från bygden utan lite varstans ifrån Sveriges avlånga land. Det goda kapitalet förvaltar föreningen väl. Avkastningen går till kyrkans förskönande. Under det senaste året har kapellet bland annat försetts med ny gångmatta. De röda och granna sittdynorna ger bekvämlighet i kyrkbänkarna och samma tyg pryder numera även altarringen. Det stundar nämligen 30 årsjubileum med finbesök av biskop Jan-Olof Johansson.
– Det blir jubiléumsgudstjänst med efterföljande samkväm i bygdegården. När Kvenneberga kapell invigdes den 23 maj 1983, av biskop Sven Lindegård, var vi så många, cirka 440, att folk tvingades att sitta utanför kyrkan, minns Peter. Det fina vädret gjorde det dock möjligt att följa den minnesrika akten genom en högtalaranläggning.
När jag ber Peter att nämna några högtidsstunder under de gångna 30 åren tystnar den annars så talförde Peter och tvingas till en stunds eftertanke.– Det får för min del bli våra julböner på julaftonens eftermiddag, efter Kalle förstås. Återträffen på kyrkbacken mellan barn, barnbarn och barnbarnsbarn blandat med nya besökare är en höjdpunkt att vara en del av liksom stämningen som alla de levande ljusen i kyrkan bidrar med. Sedan har vi ju alltid historien om älgfamiljen, ler Peter. Eftersom vi ligger där vi ligger hör det inte till ovanligheten att vi gästas av vänner från Guds natur på fälten här utanför. En gång ropar en liten pojke, mitt under predikan: ”Det går en älgfamilj där ute” och pekar ut genom fönstret. Gudstjänsten avbryts genast var på alla rusar till fönsterna för att ta del av högtidsstunden.
Kapellet på den lilla kullen är med all sin enkelhet, sitt unika läge och sina eldsjälar verkligen en bygdens kyrka.
Text: Marie Fransson