Jag kan inte känna det du känner. Jag kan inte heller förstå vad du hittills behövt gå igenom och blivit utsatt för i ditt 62-åriga liv. Men jag har genom dagens känsloladdade och inspirerande föreläsning mött en medmänniska. Medmänniskan Ann-Christine Roxberg, som en del av Guds mångfald fötts i ett manligt biologiskt kön men vars upplevda och mentala kön tillhör en kvinnas.
En resa hon gjorde genom ett 50-, 60- och 70-tals Sverige där ingen kunskap fanns att tillgå. Där man genom att sopa frågor som dessa under mattan stängde för all diskussion. Sådana människor fanns bara inte. Hade inget existensberättigande i det samhället. Okunskap. Fördomar. Rädsla.
Jag fick också en snabblektion i HBTQ-rörelsens många begrepp. Vad är en transvestit? En man i kvinnokläder med rött läppstift långt ut på kinderna?! Eller helt enkelt en människa som har ett behov att leva som man vill för att må bra och helst smälta in bland alla andra. Till skillnad från drag-queens, som till exempel Babsan. Män som klär ut sig till kvinnor för att efterlikna en … kliché?! En kvinna då? Lika olika varandra som antalet blommor på en sommaräng. Oavsett om klädseln är blommigklänning eller kavaj med byxa.
– Hur ser vi på varandra? Välkomnas verkligen ”alla” till vår församling? Det finns många sätt att vara människa på, konstaterar Ann-Christine. Vi behöver bejaka och glädjas åt detta. Släppa taget om strävan mot likformighet och i stället förstå att olikheter är något positivt.
– Från det vi föds till dess vi dör vill vi bli bejakade och älskade för den som vi är, menar Ann-Christine Roxberg.
Så sent som för 5 år sedan berättade Ann-Christine för sina medarbetare, i den församling hon verkat som kyrkoherde i 15 år, om sin längtan över att vara sig själv. Där och då började resan för omgivningen. Familjens resa hade påbörjats innan dess. Och hennes egen långt tidigare.
– Min resa började då jag var barn, berättar Ann-Christine. Jag var inte hemma i mig. I min kropp. Jag bar allt inom mig. Sedan rullade livet bara på.
Med stöd från en kurator i Malmö tog hon sedan bokstavligen klivet.
– För första gången gick jag gatan fram klädd som en kvinna. Lite orolig, skall erkännas. Stirrade inte alla på mig? Inte en enda! Folk tittade mer på mig som Åke då jag gick omkring med prästkragen, berättar hon skämtsamt. Hur det kändes? ”Okonstigt” svarade Ann-Christine oss blixtsnabbt. Just den frågan har hon nämligen fått otaliga gånger.
– Detta var ju vad jag längtat efter. Ville och önskade. Nu är jag hemma i mig! Jag känner mig som mig själv. Jag är kvinna. Och jag gör det här för min skull. Mitt yttre har förändrats en del, men som person är jag fortfarande densamma.
Det finns många sätt att vara människa på. Det finns många sätt att se på människan. Hur ser vi på varandra - en fråga om att alla skall få rätten att vara den de egentligen är. I dag finns referensramar. Uppmärksammande i media. Styrkan och modet Ann-Christine besitter är beundransvärt - att inför oss denna morgon berätta om sin resa. Jag blir varm i hjärtat men det får mig också att skämmas. Jag hade önskat att vi kommit längre…
Text och foto: Marie Fransson