Änglar finns!

Nyhet Publicerad Ändrad

Hon är känd som ”Morsan” och ”Ängeln på Malmskillnadsgatan”, Elise Lindqvist. Men jag skulle vilja kalla henne för ”Hoppets Ängel”. Genom berättelsen om sitt liv synliggör hon det faktum att barn utnyttjas sexuellt. Kvinnor misshandlas. Kvinnor tvingas till prostitution. Vilket i sin tur ofta är relaterat till tungt drogmissbruk och som i många fall slutar med en alltför tidig död. Budskapet var tydligt då hon besökte Kvinnofrukosten i Alvesta församlingshem: Alla kan göra något!

”Många såg och visste, tror jag, men ingen gjorde något”. Det är inledande ord från en 79- årig kvinna vars liv kantats med sexuella övergrepp, våld, hemlöshet, drogmissbruk samt prostitution. Att redan som 5-åring bli utsatt för sexuella övergrepp formade hennes liv. De ständigt hånfulla och nedbrytande orden att hon var dum i huvudet och ful, likaså. Tilliten för vuxna försvann snart. Ett liv i ensamhet följde henne. Den fortsatta resan blev både tung och besvärlig. Där, bland annat, det ständiga sökandet efter bekräftelse, att bli sedd, ledde till en dragning åt människor vars personlighet kan beskrivas som utnyttjande, våldsbenägna och dominerande.

– Jag förstod snabbt att motstånd bara förvärrade min situation. Redan som barn lärde jag mig att stänga av, berättar hon.
Självskadebeteende, tablettmissbruk, och alkohol dövade hennes känslor. Självmordsförsöken en önskan om att få avsluta jordelivet.
– Jag hade ju ont i själen, men inget av detta botade mig från denna smärtsamma sjukdom, säger hon och än i dag hörs tonen av rop på hjälp när hon uttalar orden.

Vändpunkten kom så sent som vid 59 års ålder. Då allt hopp om henne nästan var ute.
– Med hjälp av min syster kom jag tillslut till ett rehabiliteringshem, fortsätter hon. Där gick jag under smeknamnet ”Igelkotten”, berättar Elise med ett skratt. Jag spottade på alla. Var elak. Sparkade männen i baken och svor. Många gick runt och såg så lyckliga ut att jag bad att få ”samma tablett” som dem. ”Det är ingen tablett. Det är Jesus!”, blev svaret. Vem pratar ni om? Jag känner ingen som heter Jesus? Jag trodde jag kommit till ett sinnessjukhus. Men det var ett kristet rehabiliteringshem.  

Så en dag på hemmet hände det. Hon kallar honom ”pianisten”. Det satt hårt inne -men Elise bad faktiskt honom om att be för henne.
– Från den stunden strömmade värmen och kärleken genom mig. Jag blev frälst, säger hon med stor tacksamhet i rösten. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få ett sådant här liv. Gud är god. Han kan förvandla vem som helst.

Genom att förlåta har hon undan för undan kunnat bli fri och gå vidare. Hatet, bitterheten, skammen och skulden är inte längre hennes följeslagare. Elises nya liv tog fart och hennes nya födelsedag något hon glatt välkomnat. Som ”20-åring” har hon glädjande nog både fått uppleva sin barndom, tonåren och vuxentid.
I snart lika många år har hennes arbete och engagemang i Svenska kyrkan pågått. Genom S:t Claras församling i Stockholm är hon och hennes team bland annat varje fredagsnatt ute på fältet bland de prostituerade med kaffe, varmchoklad och mackor. Med sin närhet inger man hopp och förtröstan. Flickorna och kvinnorna känner sig sedda och att någon bryr sig om dem. För vissa har det inneburit starten på en lång väg till förändring. Hjälp till nytt liv.  

Ibland bar rösten henne knappt. Det är för svårt. För starka minnen att bli sagda högt. Den två timmars långa föreläsningen påverkade märkbart alla i den fullsatta salen.Men mitt i bedrövelsen väcker hon hoppet. Mitt i hemskheterna tänder hon ljuset. Balansen mellan skratt och allvar ett faktum. Det är så hon är som människa. Ärlig. Rak. Nära till skratt. Men tydligast av allt lyser hennes enorma kärlek och omtanke till sina medmänniskor igenom.
Elise - tack för att du delar din berättelse med oss. Tack för att du gör skillnad. Tack för att du orkar stå i fronten för dem som hjälper andra!
 
Text och foto: Marie Fransson