För sent till julottan

– Julen var speciell när jag var barn, säger Gösta 85 år. Granen bars in julaftons eftermiddag och kläddes med levande ljus och glitter. När den var tänd infann sig en högtidsstund. Samlade runt granen sjöng vi julsånger och julpsalmer. Vi läste också alltid julevangeliet och därefter åt vi risgrynsgröt, skinka och mors goda stenugnsbakade bröd med speciella kryddor. Dagen blev alltid väldigt lång och det blev aldrig någon riktig ordning med sömnen den natten. Redan klockan 03.30 var
det dags att kliva upp igen. Juldagsmorgonens julotta stundade vartannat
år klockan 05.00 i min hembygds kyrka i Berg.

Men denna julotta, som utspelade sig någon gång i början på 1940-talet, var det dramatik på gårdsbacken. Hästen hade sprungit i sken över ängarna och slädens säten flugit i luften på alla håll och kanter. Tillsammans lyckades vi till slut fånga in hästen och samlade in allt som låg utspritt. Det fick inte bli en inställd julotta, inte för denna saks skull.
– Med pinglor kring hästens hals och med två ljuslyktor på var sida om släden var det särskilt högtidligt att fara fram genom ett vackert vinterlandskap, minns Gösta. Vi hade riktiga vintrar på den tiden och därmed alltid slädföre. Kallt var det också, ned till minus 30 grader. Vägen till kyrkan gick genom ett kuperat landskap med branta backar. Till en början var den mindre men sedan gick det fort att färdas de cirka fem kilometerna.
– Men skulle vi hinna denna morgon? Vi piskade på hästen lite extra. Väl framme skulle hästen stallas in i kyrkstallet och utfodras med den medtagna hösäcken. När vi öppnade kyrkportarna hade församlingen redan påbörjat de välkända tonerna av ”Var hälsad sköna morgonstund”. Det fanns inga sittplatser och vi fick bli ståendes längst bak. Eftersom det roligaste jag visste var att beskåda kantorns orgelspel smög jag mig upp till läktaren...

Text: Marie Fransson