PRÄSTENS SVAR:
Hej. Tack för din fråga.
Jag förstår att du funderat länge och läst mycket. Ditt brev är både genomtänkt och välskrivet. Jag vet inte om jag alls kan förklara läran om treenigheten så att någon kan förstå detta. Men jag gör ett försök. En utgångspunkt för mig att detta är en intellektuell och andlig brottning och vi närmar oss den utmaningen med hjälp av stora begrepp som ändå är behäftade med mänskliga begränsningar. Teologin är en lära där vi försöker göra tron begriplig. Jag menar att vi människor inte fullt ut kan förstå Gud intellektuellt. Gud är större än mänskliga begrepp. Men vi gör så gott vi kan när vi försöker närma oss Gud med mänskliga ord och begrepp. Tron är mer än trosläran. Tro är ett förhållningssätt där vi närmar oss Gud, med en ödmjukhet i våra mänskliga begränsningar, tro är i grunden en relation till Gud på ett djupare plan än våra ord. Med detta sagt att orden kan kännas för små, men relationen till Gud är trots det djup.
Med detta i bakhuvudet försöker jag mig ändå på att ge mig in på teologiska reflektioner utifrån ditt mail.
Du har helt rätt utgångspunkt: Första budordet. Det finns bara en Gud. Det är den gemensamma utgångspunkten i de tre stora religionerna judendom, kristendom och islam. Vi står för ”monoteism”.
Dilemmat är hur vi som kristna ska förhålla oss till erfarenheterna av Jesus, Sonen, och till erfarenheterna av Anden och hitta rätt formuleringar för detta inom monoteismens ram. Treenigheten är den kristna trons sätt att beskriva Guds väsen. Svenska kyrkan som en gren av den västliga kyrkotraditionen vilar på en dogmatisk grund där treenigheten är en hörnsten i tron. Gud är ”tre i en och en i tre”. När vi vill beskriva Gud så räcker det inte riktigt att bara välja en aspekt, då missar vi något. Vi delar inte heller upp Guds väsen i tre oberoende pusselbitar. Helheten är närvarande i varje del. Monoteismen sätter en ram som vi håller oss inom.
Treeninghetsläran beskriver alltså Gud som Fader, Son och Ande. Beskrivningen av Guds väsen på detta sätt började tidigt. De kristna behövde ju hitta sätt att förstå vem Jesus är och vad det är för anspråk han gör. Hur skulle den nya tron, kristendomen, förhålla sig till judendomen och till olika tankeströmningar inom det romerska riket. Man behövde formulera sig och tala om ”vad är kristet och vad är det inte” när det gäller olika läror och synsätt. Historiskt sett gav detta upphov till ett antal olika teologiska ”strider”. Här är du säkert påläst. Formuleringen i kyrkans trosbekännelse avspeglar en hel del av dessa tidiga teologiska stridsfrågor. Både den sk apostoliska trosbekännelsen och den sk nicaenska trosbekännelsen är ju tydliga i både beskrivning av Guds väsen och avgränsningar gentemot de stridsfrågor som fanns.. Det handlar bl.a om Sonens väsen. Man landade i formuleringen att Sonen är ”född och icke skapad, av samma väsen som Fadern” Du nämner också formuleringen: ”Avlad av den helige Ande” , det betyder att Jesus enligt trosbekännelsen inte har en jordisk far. Kanske ska jag uttrycka det så att bäbisen är tillkommen på Guds initiativ. I mänsklig gestalt är Jesus underkastad ramarna i ett naturligt mänskligt liv, och visar kraften när han bryter dessa naturliga biologiska ramar enligt bibelns berättelser genom både underverk och uppståndelsen från de döda. Det finns en slags logik i att gudsingripandet vid Jesu biologiska livs början är förutsättningen för det som senare sker. Det är ingen ”vanlig” människa. Detta är Gud själv. ”Sann Gud och sann människa” enligt trosbekännelsen. Men vi tror ju också på Jesus pre-existens. Att Sonen fanns hos Fadern ” född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad” Vi kan inte riktigt komma åt läran om Sonen bara genom den apostoliska trosbekännelsen. Den nicenska trosbekännelsen ger mer tankestoff att bita i när det gäller Sonens väsen. Inte är det lätt att förstå, det är en utmaning för tanken.
”Sittande på Allsmäktig Gud Faders högra sida”. Det är en väldigt konkret bild, men tänker vi efter så handlar det om ett sätt att beskriva maktförhållandet. Det är ingen över-och underordning i förhållandet mellan Fadern och Sonen, det är ett mer sammanhållet maktförhållande. Lika mycket kraft, lika stor kärlek, samma ”position”, konkret uttryckt som ett sida-vid-sida-förhållande. Alltså, du kan se detta som en markering mot Arius. Ett mer jämnställt förhållande, inte en underordning, inom Guds eget väsen.
Du har rätt i att de sk trinitariska striderna var djupa och allvarliga. Kyrkan tog ställning och det vi kallar ”treenighetsläran” blev kyrkans linje. Det var långa och långvariga strider och processer som ledde till utvecklingen av kyrkans lära. Man fastslog ”kyrkans lära” och gjorde avgränsningar mot annat som kan sedan kallade ”irrläror”. Rätt eller fel? Kyrkan gav sitt svar på rätt och fel och skapade en lärogrund. En tid var det tabu att ifrågasätta läroutvecklingen och att ifrågasätta kyrkan. Så småningom kom det en inte helt obekant munk vid namn Luther och ifrågasatte kyrkans dåvarande lära på några punkter, och han startade därmed den utveckling som ledde till reformationen. Vi har en tradition i vår kyrka att både vila på en klassisk teologisk grund och att föra tankarna vidare in i ny tid.
Varför man säger ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn”? Det finns en läromässig grund för detta i och med att vi tror på Gud som treenig. Idag är det uttrycket föremål för viss uppmärksamhet, men från en annan synvinkel än de äldre trinitariska striderna. Då gällde frågan ”en eller tre – hur kan Gud samtidigt vara en enda men med tre aspekter”. Den frågan kommer lite i skymundan idag. Idag handlar det om att Svenska kyrkan försöker hitta ett inkluderande språkbruk. Där blir det ordet ”Fader” som blir problematiskt i och med att det lägger en könsaspekt på Guds väsen. I ett äldre samhälle var detta inte något problem. I vår tid ser ett antal personer ett problem i att vi använder manliga symboler och beteckningar för Gud. Så idag handlar ofta debatten mellan teologer mindre om treenighetsläran och mer om manlig/kvinnlig gudsbild eller om att hitta könsneutrala ord –att inom ramen för treenighetsläran undvika manliga gudsbenämningar. Många föredrar helt enkelt ordet ”Gud” utan benämningen ”Fader”. Man använder den feminina formen och säger ”Den heliga Ande” istället för ”den helige Ande. Man kan säga ”I Guds, den barmhärtiges namn” istället för ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. Vi prövar nya formuleringar. Varje historisk tid har sina egna problem och utmaningar med gudsbild och gudsbeteckning. Det som är en stor strid i en generation är närmast obegriplig för nästa generation. Det beror inte på att Gud är förändrad. Det beror på att vi människor och vårt samhälle har förändrats. Vi försöker sätta ord på något som är för stort för alla mänskliga ord och begrepp. Gud är mer och större än något vi egentligen alls kan beskriva. Men vi fortsätter att försöka. Det är våra mänskliga sätt att närma oss det heliga.
Jag tror som sagt inte att jag kan på ett uttömmande sätt förklara treenighetsläran för dig. Jag tror knappt att man alls kan förklara det fullt ut. När man tar brottningen med de stora teologiska frågorna kommer man nästan aldrig riktigt i mål. Vi försöker, men det blir aldrig riktigt färdigt. Det finns alltid nya tanketrådar att ta upp, nya reflektioner. Alla frågor behöver belysas både historiskt, teologiskt och personligt. För mig ger det en slags ro i tankearbetet, att Gud alltid är så mycket större.
Jag vill bara avsluta med att tacka för ditt mail och hoppas att jag på något vis kan bidra till fortsatt reflektion.
Anna Lundin Leander
kyrkoherde Norra Ölands pastorat
.jpg?DoProcessing=&w=1680)