November – mörker, dimma, regn och blåst. Det finns knappt en människa som inte klagar och gnäller över mörkret och regnrusket just nu. Och visst, jag är benägen att hålla med, men varför inte vända på steken och försöka se det positiva med mörkret? Vi behöver mörkret för att uppskatta ljuset. Som Erik Blomberg diktade: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.”
Jag tror att vi behöver mörkret – också. Vi lever i en tid där det mörka, det svåra, det jobbiga helst ska gömmas undan. Men även det mörka i våra liv måste få ha sin plats. När mörker möter, i form av sjukdom, död och sorg, måste vi våga prata med varandra och stötta varandra. För vi kan påverka, vi kan göra skillnad – även när det verkar som mörkast. Häromdagen läste jag denna dikt av Birger Franzén för mina arbetskamrater:
”Ibland kan dagen vara så grå
och själen kännas så tom
som en urdrucken ölburk
i rännstenen -
men så händer något -
någon ler mot en
någon gnolar på en visa
- kanske ett litet ord
från radions morgonandakt
kanske vad som helst
som handlar om liv
och enkel vardagstro
mitt i allt slitet – Ibland behövs så ynka lite
en droppe medmänsklighet bara
ett litet stänk av kärlek
för att inte själen
ska torka ut –”
Låt mörka november bli ljuva november - med hjälp av en droppe medmänsklighet! Bjud på ett leende. Det lyser upp vilket mörker som helst. Det funkar, jag lovar. ”För sån e´ jag!”
Elisabet Cárcamo Storm