Kristna tror på evigt liv. Kristna beskriver livet efter detta som ”himlen” – en evig, kärleksfull relation med Gud. Jag sammanfattar mitt synsätt kort inledningsvis för den som inte hinner läsa mer just nu:
Domen pågår i varje nu. Våra handlingar dömer oss. Gud vill upprätta oss och ha gemenskap med oss, förlåta oss och ge oss nystart i detta livet. Vi får möjlighet att ta emot förlåtelsen tack vare Jesus. Relationen till Gud pågår i evighet, om vi väljer att ta emot hans kärlek och förlåtelse. Alla får chansen, alla får erbjudandet. Gud respekterar oss och våra val. Lite mer utförligt svar, för den som vill läsa vidare i den här texten:
”Människosonens dom” beskrivs i Matteus kap 25 v 31 och framåt. I stycket beskrivs hur Människosonen sänder getterna åt ena hållet och fåren åt andra hållet. Det som skiljer ”fåren” från ”getterna” är hur människan betett sig mot medmänniskorna; de hungriga, törstiga, de i fängelse osv… Vem gjorde något, vem gjorde inget… Det kusliga med texten är inte frågan om ”domen” – det är frågan om varför människan i evigheten inte har en gudsrelation. Det handlar om hon agerade kärleksfullt mot medmänniskan! Läser man bibeltexten bokstavligen så står det tydligt att vissa går bort till evigt straff. Men jag har ärligt talat lite svårt med tanken på ett konkret helvete. För mig är ”himlen” genomsyrad av kärlek. Men jag tror inte på ett medeltida helvete, någon slags glödande pino-rum som himlens motsats. Definitionen av Helvetet är för mig ”total avsaknad av gudsrelation” och ”total avsaknad av kärlek”. Det är helvetet. Avsaknad av kärlek kan göra hela livet till ett helvete för en människa. Kärlek och gudsrelation kan ge människan en glimt av himlen redan i detta livet.
Synden hör inte hemma i himlen, men den förlåtna syndaren hör hemma där. Det sker en rening inom människan. Jag tror att vi kan liksom bli genomlysta av Guds kärlek, och det som inte är förenligt med Gud liksom fräts bort, blir förlåtet. Det som krävs av oss är att vi accepterar att bli förlåtna, att vi tar emot förlåtelsen och säger Ja till Gud
Begreppet ”tid” är relativt när vi pratar om Gud och evigheten. Det är möjligt att ”domedagen” är en bestämd tidpunkt, historiens slutpunkt. Så har många tänkt sig det utifrån bibelns beskrivning. Men vi kan också beskriva ”domen” som något pågående. Domedagen är, som jag ser det, en process lika mycket som en tidpunkt. Det sker idag, varje dag. Den stora reningen sker inom människan. Det är smärtsamt att inse sin egen synd och att inse konsekvenserna av det jag gjort och inte gjort. Det kräver mod att inse sanningen om sig själv. ”Domen” är den rening eller den uppgörelse som sker inom var och en av oss. Det är möjligt att det sker en slags sållning mellan människor också, som det beskrivs i Matteusevangeliet, men där tror jag att det är våra egna val som respekteras. Vill jag inte ha med Gud att göra så behöver jag inte tillbringa en hel evighet tillsammans med Honom. Men vill jag ta emot kärlek och förlåtelse och ha en evig relation till Gud så respekteras även det.
När jag läser Matteus kap 25 så slår det mig en sak. Gud behöver knappast döma oss. Det är vi själva som ordnar det. Våra egna handlingar dömer oss. Ger vi människor kärlek och upprättelse, eller blundar vi för andras behov? Vi dömer oss själva, genom våra attityder och handlingar. Gud vill ge oss förlåtelse och upprättelse, trots att vi inte handlar på bästa sätt mot medmänniskan. Gud är barmhärtig. Det är vi själva som är obarmhärtiga - mot andra, men också mot oss själva. Det är svårt att förlåta sig själv. Det är svårt att acceptera att jag inte är perfekt, att jag orsakat andra skada, att jag ställt till det genom ren dumhet… Det svider rejält inombords. Gud vill förlåta oss. Men vi människor behöver förlåta både oss själva och varandra. Och vi behöver ta emot Guds förlåtelse.
Jag tror att vi får möjlighet att göra val. Vi får mer än en chans att välja kärlekens väg. Jag vill tänka att Kristus, som kallar sig ”Livets ljus”, också kommer varje döende människa till mötes och visar vem Han är. Han tvingar oss inte till sig, men han förklarar sin kärlek för oss. Vi kan välja att inte ta emot honom. Eller vi kan säga: ”Ja, jag vill höra ihop med Ljuset. ” Då sköljs det bort som inte hör hemma i hans närhet. Vi är välkomna till den existens vi kan kalla ”himlen” – en kärleksfull och evig relation till Gud. Men en viktig sak är att vi inte behöver vänta. Relationen till Gud börjar redan här och nu. Och kanske kan vi få vara med och göra den här jorden, det här livet, lite mer kärleksfullt, lite mer himla-likt. Det gör vi när vi ser medmänniskan och hennes behov, visar henne respekt och kärlek. Fast vi förstår inte alltid att vi gjorde det rätta - läs gärna Matteus kap 25 v 31 igen.
Anna Lundin-Leander
kyrkoherde Norra Ölands pastorat
Vad händer efter döden?
Nyhet Publicerad Ändradoch vad menar ni kommer att hända vid domedagen? // M