En gång för ganska länge sedan

sjöng vi en bibelvisa i Kyrkans Ungdom. ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er”. Den blev senare en av hymn i vår psalmbok. När jag funderar över kommande helgs tre texter kommer jag tillbaka till bibelvisan, trots att just texten till den (Matt 6:33) inte finns med i söndagens texter. Det är framför allt ordet söka som jag tycker mig kunna se i de tre texterna. Mose undervisar israeliterna och säger att de skall söka Herren, deras (din) Gud. Och när de söker av all sin förmåga skall de finna honom. Paulus talar (inte utan en viss självsäkerhet) om att han, minsann, kan klara av både välgång och lycka samt motgång och olycka; han har ju erfarenhet av allt. Allt detta förmår han genom honom som ger mig kraft. I berättelsen om Marta och Maria (som jag alltid haft lite svårt för eftersom jag är en görare snarare än en lyssnare) tycks det som om Jesus bekräftar Maria mer än han bekräftar Marta. Jesus förklarar det med att Maria valt det bästa och att Marta bara gör sig bekymmer. I alla tre texterna handlar det om att söka, att söka Gud och finna honom, att söka den som ger kraft och att söka det som är bäst. I alla tre fallen svarar Gud genom att låta sig finnas, genom att ge kraft och genom att inte ta ifrån Maria det hon sökte. Vi inbjuds alla att delta i detta sökande. Gud låter sig finnas, kanske inte alltid där vi letat eller trott att han skulle låta sig finnas. Ett är säkert, det är en grundbult i den kristna tron, nämligen att Gud givit oss tydliga ställen där han låter sig finnas: Ordet, bönen, sakramenten eller nådemedlen. Vi kanske inte alltid kan eller vill förstå Guds Ord, vi kanske inte alltid vill lyssna till vad Gud säger men, i alla fall i mitt liv, sipprar det alltid in lite grand genom mina öron. Men sluta inte att läsa eller höra Guds ord. Jag kan vara trög till att be, ha svårt att formulera mig elegant och korrekt men det är bara mina ursäkter. En aldrig så flämtande, trevande eller osäker bön hör Gud. Han kanske inte svarar eller så förstår jag inte eller hör inte svaret i det omfattande bruset. Sluta inte att be för den sakens skull. I dopet och nattvarden förskjuts perspektivet. Jag får, kan egentligen inget annat, ta emot allt vad Gud vill ge. I dopet nåd och barnaskap hos Gud, i nattvarden del i Kristi liv, hans lidande, död och uppståndelse. Så sluta inte att ta emot även om det kan kännas motigt. Det beror inte på dig, det beror på Kristi trofasthet! Vad hände med Marta? Det vet vi inte men hennes sätt att tjäna vår Herre ligger på det praktiska planet. Hon är den första ”kyrktanten” eller ”kyrkfarbrodern” och som sådan ovärderlig för Guds verk på vår jord. Åke Appelgren, kyrkoherde