Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.
Måndag 6 september delas Patos, församlingsmagasinet för Trollhättans pastorat ut till hushållen. I detta nummer möter du Sofia Jacobsson, sjuksköterska på NÄL, Musslan gör skillnad, året på kyrkogården, Matilda om livet efter pappa och mycket annat.
Att säga att det har varit tufft för vårdpersonal under det senaste året känns både som ett överanvänt uttryck och en stor underdrift. Men vad använder man då för ord för att beskriva den arbetsbelastning och det lidande som människor inom vården upplevt under pandemin? Enligt Sofia Jacobsson Blixt, specialistsjuksköterska på infektionsavdelningen på NÄL, har det dryga året som passerat sedan pandemin nådde Sverige både varit det värsta och det bästa i hennes liv.
Under ett träningspass föll pappa Erwin plötsligt ihop. Det var första tecknet på hjärntumören. Knappt två år senare avled han och lämnade hustrun Eva och två tonåringar alldeles för tidigt. – Att försöka behålla rutinerna med träningarna och skolan hjälpte mig, säger dottern Matilda, som också tackade ja till Sjukhuskyrkans och NU-sjukvårdens samtalsgrupp
På nyårsafton är det fortfarande flera månader kvar tills "nyåret" startar på begravningsplatserna Håjum och Götalunden. – Vårt år startar på allvar i april när vi planterar alla vårblommorna, säger kyrkogårdschefen Frank Thorén Hall, som ändå mest förknippar hösten med starten på livet. Tillsammans med biträdande kyrkogårdchefen Pia Dosé bjuder han in Patos läsare till ”Ett år på kyrkogården.”
.jpg?doprocessing=&ci=0,179,1920,922&ra=2.08333&w=700)
Caroline Egenvall och Catherine Westvig är ledare på Musslan, en gruppverksamhet för barn och ungdomar som lever eller har levt i en familj där någon lider av en beroendesjukdom eller psykisk sjukdom. Musslan är ett samarbete mellan Svenska kyrkan i Trollhättan och Trollhättans Stad.