Patos - åklagare, polischef och blåbärsfantast.

Redan när hon gick på lågstadiet i Skoftebyn hade hon bestämt sig för att jobba i lagens namn. Idag är Sveriges yngsta polisområdeschef lite av en symbol för den nya poliskåren. Och när Helena Trolläng, 42, ansvarade för sökandet efter den mördade flickan Lisa Holm på Kinnekulle, fick hon definitivt svaret hon ville ha. – Svensk polis har ett fantastiskt engagemang

Hennes konstaterande rymmer inte den minsta tvekan. Men det innebär inte heller att hon anser att allting är perfekt.
– Absolut inte. Det finns mycket som vi inom polisen måste göra bättre, men det jag vänder mig emot i debatten är att den är så polariserad. Det gäller inte bara diskussionen om polisens verksamhet, utan om mycket annat också.
Verkligheten är inte svart eller vit och man måste ha lite helhetsperspektiv på saker och ting, poängterar hon.
Som polisområdeschef i Skaraborg ansvarar hon för 400 anställda, varav ungefär 350 är poliser. Många polischefer har gått hela vägen inom polisorganisationen, men Helena har en annan bakgrund.
– Efter tre år som åklagare i Uddevalla fick jag frågan om jag ville jobba som biträdande polisområdeschef. Jag ska vara ärlig och säga att jag då inte hade en aning om vad det innebar, men jag är alldeles för nyfiken av mig för att bara säga nej.

SEDAN DRYGT TVÅ år tillbaka är hon nu högste polisansvarig med placering i Skövde, men en dag i veckan pendlar hon istället till Göteborg eftersom hon också ingår i ledningsgruppen för region Väst. Från att ha haft en väldigt operativ roll som åklagare och lett förundersökningar i nära samarbete med polisen, så handlar det nu om strategisk ledning med ansvar för ekonomi, organisation och personal.
– Det är en helt annan sak, men jag känner någonstans att jag har något att bidra med. Och min förhoppning är att mina medarbetare tycker att jag gör ett bra jobb, även om jag givetvis måste fatta beslut som långt ifrån alltid är populära, säger hon och slår upp kaffet hemma i den nybyggda villan i Strömslund
– Meningen var att vi skulle bygga ut huset som vi köpte, men det visade sig att det skulle bli alldeles för mycket jobb och kosta lika mycket som att riva och bygga nytt, berättar Helena.

JUST DEN HÄR vinterkalla måndagen har hon sitt kontor hemma och inväntar nu eftermiddagens telefonmöte. Bortsett från när hon har semester så är det dygnet-runt-beredskap som gäller, men oftast funkar det att ha en ostörd fritid tillsammans med maken Christian och barnen Clara, 5 och Axel, 10.
– Det är relativt sällan som jag måste rycka in utanför ordinarie arbetstider, men visst händer det.

DET UPPMÄRKSAMMADE MORDET på 17-åriga Lisa Holm i Blomberg på Kinnekulle i juni 2015 var ett sådant ärende som krävde allt fokus, så gott som dygnet runt. Under ett par veckor riktades medias alla blickar mot idyllen, där Lisa
efter ett intensivt sökande hittades mördad. Fallet väckte enormt mycket känslor både inom polisen och hos omvärlden. För Helena gällde det att gå in i rollen som kommenderingschef och leda det intensiva sökandet, som följdes av ett stort och närgånget mediauppbåd. Hennes kritik mot den närgångna bevakningen fick också
stor uppmärksamhet.
– Jag har full respekt för medias roll, men just när det riskerar att störa polisens arbete tycker jag att det måste finnas en ömsesidig respekt. Det var egentligen bara det jag ville påpeka, men jag fick ägna ett halvår åt att förklara mitt uttalande i olika sammanhang.

LISA HOLM-FALLET GAV henne många nya yrkeserfarenheter. Efteråt fanns där både en stor psykisk och fysisk trötthet. Och kontrasterna var så slående, då hon på väg hem under morgontimmarna mötte en vacker sommarsoluppgång, samtidigt som hon ägnade all sin vakna tid åt att hantera situationen kring en 17-årig flickas brutala död.
– Det var verkligen paradiset och ondskan i ett och samma ögonblick. Mitt i tragedin kunde jag ändå konstatera att våra poliser verkligen gav allt. Den bilden tycker jag sällan kommer fram i debatten, som oftast handlar om att vi har en polis i kris.
JUST I SKARABORG har man kommit en bra bit på väg med den nya organisationen och också lyckats öka antalet uppklarade brott. Samspelet med allmänheten är en viktig pusselbit. Helena konstaterar krasst, att utan den hjälpen går vissa brott inte att lösa. Men ett återkommande bekymmer är att få vittnen att ställa upp.
– Samtidigt kräver alla att polisen ska göra sitt jobb. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop. Som åklagare jobbade Helena bland annat med ungdomsbrott och där finns det inte sällan en ovilja från föräldrarna att låta sina barn vittna.
– Jag brukade fråga hur de skulle ha reagerat om situationen var omvänd och det var deras barn som råkat illa ut.

REDAN PÅ LÅGSTADIET hade Helena formulerat sina framtidsplaner. Hon skulle bli advokat, eller åtminstone jobba med lag och rätt i någon mening. 1995 började hon på juristutbildningen och när hon var klar jobbade hon med affärsjuridik på en ansedd byrå i Stockholm. Två år som tingsnotarie i Västerås blev det också, innan flyttlasset gick till Göteborg och jobb som företagsjurist. Till slut var det ändå jobbet som åklagare i Uddevalla som gav henne en yrkesmässig identitet.
– Det passade mig som handen i handsken. Att jobba med företagsoch affärsjuridik innebär visserligen att man tjänar mer, men det har aldrig varit ett mål i sig för mig. I grunden har jag ett stort rättspatos och vill verkligen vara en del av det svenska rättsväsendet, som är ett av världens bästa. Samhällsengagemanget harhon med sig hemifrån.
– Jag kommer inte från någon akademisk familj, men vi pratade alltid mycket runt samhällsfrågor och politik. Det som känns extra inspirerade i min roll som polischef är att jag kan påverka helheten, inte minst när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Det är svårare som åklagare, då brottet redan skett.
Helena är lättpratad. Det märks att hon är van att formulerar sig och argumentera.
Och just kommunikation är en viktig del i hennes ledarskap.
– Jag är rak och bestämd när jag måste, men i grunden är jag en glad och social person och ser ingen anledning att ändra på det bara för att jag är chef.

I JULAS FICK hon stor medial uppmärksamhet när hon via sin egen Facebook-sida efterlyste lite stöd för att kunna köpa in små nallar att ha i polisbilarna. På ett dygn strömmade det in drygt 20 000 kronor. Resultatet blev 1 716 nallebjörnar som nu kan delas ut som tröst till barn som på olika sätt berörs i de många ofta jobbiga ärenden som polisen hanterar.
– En liten nalle kan skänka mycket trygghet och visar barnen att vi finns där för att
hjälpa. Jag är överväldigad av den respons jag fick av både bekanta och helt okända och efter ett dygn fick jag stänga insamlingskontot. Annars hade det blivit alldeles för mycket administration och för många nallar att ta hand om, säger Helena med ett leende.

GENSVARET TYCKER HON säger något om all den omtanke som finns.
– De allra flesta människor vill gott. Och som person är jag nog själv ganska bra på att be om hjälp. Oavsett sammanhang så behöver vi hjälpas åt. Att exempelvis tro att jag i min chefsroll klarar av allt själv är bara dumt.
Hon vill känna att hon bidrar och vara aktiv i arbetet med att ”reformera svensk polis”, som bland annat har att ta hand om nya typer av brott som IT-bedrägerier och en allt grövre gängkriminalitet. Men mitt i sitt engagemang är hon samtidigt bra på att koppla av och vara närvarande i stunden. Att plocka blåbär i skogarna vid stugan på Vänersnäs är den totala kontrasten till en intensiv vardag.
– Då infinner sig det totala lugnet.

Text: Erik Torstensson Foto: Jerry Lövberg