Sofia Jakobsson med i Patos nr 3 2021

Patos - Sjuksköterskans tuffa år

Att säga att det har varit tufft för vårdpersonal under det senaste året känns både som ett överanvänt uttryck och en stor underdrift. Men vad använder man då för ord för att beskriva den arbetsbelastning och det lidande som människor inom vården upplevt under pandemin? Enligt Sofia Jacobsson Blixt, specialistsjuksköterska på infektionsavdelningen på NÄL, har det dryga året som passerat sedan pandemin nådde Sverige både varit det värsta och det bästa i hennes liv.

VÄGEN TILL ATT bli sjuksköterska var inte självklar för Sofia. Hon gick förvisso
naturvetenskapliga programmet på gymnasiet men framtidsdrömmarna
handlade, precis som för många andra i hennes klass, om att bli ingenjör. Att vårdyrket hade kunnat passa henne hade hon ingen tanke på förrän en kompis föreslog det.
– Ingen i min familj jobbar inom vården så för mig kändes det lite främmande. Men det blev i alla fall så att jag började sjuksköterskeprogrammet på Högskolan Väst med tanken att utbilda mig till barnmorska. Men på vägen upptäckte jag att det
fanns så många andra roliga avdelningar att jobba på, berättar Sofia.

EFTER EXAMEN FRÅN sjuksköterskeprogrammet började hon jobba på infektionsavdelningen på NÄL. Avdelningens uppgift är att vårda patienter med
smittsamma sjukdomar och att skydda samhället mot smitta. Där trivdes hon som fisken i vattnet och efter några år beslutade sig Sofia för att utbilda sig till specialistsjuksköterska inom infektionssjukvård och blev klar med utbildningen i slutet av 2019, precis innan covid-19 började spridas runt jordklotet.
– Det var jättebra att jag hann gå den utbildningen innan pandemin slog till. Jag och min kollega Susann är de första specialistsjuksköterskorna inom infektionssjukvård som finns på NÄL, så vi hade en annan kunskap och fler verktyg att jobba med. När vi förstod att det fanns en risk att covid-19 skulle utvecklas till en pandemi började vi trappa upp och förbereda oss, bland annat genom att internutbilda personal och bygga upp rutiner, förklarar Sofia.

INFEKTIONSAVDELNINGEN ÖVAR REGELBUNDET för att vara förberedda på plötsliga utbrott av smittsamma sjukdomar, exempelvis Ebola. Sofia och hennes kollegor var därför snabba med att börja internutbilda personal på sjukhuset, bland annat på Intensivvårdsavdelningen IVA, om vad det kunde betyda om pandemin nådde Sverige. De höll bland annat utbildningar för bemanningspersonal om hur man använder skyddsutrustning på ett korrekt sätt och bemötte många frågor.
– Efter sportlovet 2020 började vi få in de första fallen av covid-19 på NÄL. Och efter det började det ramla in fler och fler, minns Sofia.

UNDER PANDEMIN HAR NÄL placerat patienter med covid-19 på antingen infektionsavdelningen eller IVA, beroende på vårdbehov. IVA tar hand om de patienter som behöver respirator för att kunna andas. På infektion hamnar personer som antingen klarar sig utan respirator eller vars kroppar inte skulle klara av de påfrestningar som en respirator innebär.
– Arbetsbelastningen har varit fruktansvärd stundtals. Det är tur att vi är en väldigt sammansvetsad och välfungerande klinik för annars hade det inte gått. Vården vi har gett har varit på en helt annan nivå. Infektionskliniker är vana att ha hand om väldigt sjuka patienter men i normala fall är det kanske två patienter på hela avdelningen som är så sjuka, nu har varenda en varit jättedålig. Det har krävts att vi bemannat upp mer på varje patient. Vi har jobbat extrapass och dubbelpass, ibland från kvart i sju på morgonen till tio på kvällen, berättar Sofia.

DET HAR INTE bara varit fysiskt tungt. Sofia och kollegorna på avdelningen har behövt se många fler av sina patienter dö än de är vana vid. När det var som värst upp emot en eller ett par personer per dag.
– Jag har aldrig gråtit så många gånger i bilen på väg hem från jobbet som under det här året. Jag har träffat patienter och sett livsöden som jag aldrig kommer kunna glömma. Så är det ju i normala fall också men nu har det varit så frekvent
– hemska situationer där flera familjemedlemmar ligger inne samtidigt och någon av dem går bort.

PÅ DE HÅRDAST drabbade avdelningarna tog Sjukhuskyrkan tidigt ett initiativ berättar Sofia.
– De har varit närvarande och påmint om att de finns där om man har behov av att prata. Våra chefer har också varit väldigt öppna med att man kan få samtalsstöd om man vill det. Sen har vi pratat så enormt mycket inom arbetslaget och stöttat varandra. Vi har hållit en tyst minut för patienter som gått bort. Ett tag hade vi det
varje dag men det var viktigt för oss att det inte kändes som ett löpande band. Vi såg till att sitta ner och tänka på de personerna som inte överlevt.

SOFIA FICK ETT bra råd av en handledare under studietiden. Hon menade att det var viktigt att inte gå omkring och bära på det man möter under en arbetsdag,
det blir för jobbigt. Sofia tog till sig det och utarbetade en strategi för att inte ta med sig arbetsdagen hem.
– Jag har en halvtimmas pendling upp till Brålanda och har det varit en jobbig arbetsdag så försöker jag bearbeta den i bilen på väg hem. Men när jag sen är hemma och parkerar bilen så ska jag släppa det och inte hålla på och älta mer,
förklarar hon.

I ALLT MÖRKER ryms det ljus och mitt i pandemiåret blev Sofia gravid. Numera är riktlinjen att gravida efter vecka 20 ska undvika situationer där de kan smittas av covid-19 men hösten 2020 fanns inte den på plats och Sofia jobbade på in i det sista. Trots att hon var medveten om att andra infektionssjukdomar kan vara farliga om man är gravid kände hon ingen större oro för sig själv eller fostret.
– Jag har vårdat så pass många gravida och oftast går allt bra med graviditeten, även om patienterna varit jättesjuka. Så jag visste att även om jag skulle bli smittad och sjuk så var risken liten att det skulle hända något med mig eller bebisen.

TIO DAGAR HANN gå från att Sofia gick hem på föräldraledighet till att hon födde sonen Ebbe. Tio dagar av väntan som stod i stark kontrast till de tuffa dagarna på NÄL.
– Det var en sån omställning och kändes jättekonstigt. Från intensiva dagar till att bara gå och vänta. Det gäller egentligen hela året. Jag har haft det värsta året i mitt liv rent arbetsmässigt men också det mest fantastiska, tack vare min son. Trots babylycka och dagar som består av att ta hand om en person istället för en hel
avdelning har det inte bara varit en dans på rosor att lämna infektionsavdelningen.
– Det var jobbigt att gå hem för man kände att man ville hjälpa till mer. Jag har fått jobba på att tillåta mig själv att ha ett liv utanför jobbet också. Nu är det min tid att få barn och då är det viktigt att jag ska kunna njuta av det, menar Sofia.

EFTER DET HÄR tuffa året kan man ju undra om Sofia ångrar att hon inte blev ingenjör istället.
– Verkligen inte. Att vara sjuksköterska är världens bästa yrke. Man får finnas där för människor när de går igenom det värsta man kan gå igenom. Och i de situationer som personen inte går att rädda får man göra den stunden till den bästa
möjliga.