Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Trollhättan Besöksadress: Drottninggatan 42, 46133 Trollhättan Postadress: BOX 161, 46124 TROLLHÄTTAN Telefon: +46(520)472900 E-post till Svenska kyrkan Trollhättan

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Patos - Livet efter Ingalill

När Ingalill till slut förlorade kampen mot cancern påbörjades ett nytt kapitel i Lennart Sandbergs liv. Efter 52 års äktenskap måste han nu vänja sig vid en vardag på egen hand. – Man kan ha en beredskap för sorgen, men det går aldrig att vara helt förberedd, säger Lennart.

Hans fru somnade in lugnt och stilla på Uddevalla sjukhus den 17 april 2016. Ingalill Sandberg blev 74 år. Efter att först ha blivit botad från cancern när den först angrep för 14 år sedan, blev nästa sjukdomsattack för tuff.
– Det spred sig till lungorna, skelettet och hjärnan och mot slutet gick allt väldigt fort, berättar Lennart.
Han står i dörröppningen och tar emot till fyrarummaren i centrala Trollhättan. Från den trivsamma hörnlägenheten har paret under 27 år kunnat följa Kungsgatans alla rörelser. Fast under sommarhalvåret har de mest varit ute vid lantstället utanför Jörlanda, strax söder om Stora Höga utanför Stenungsund.
– Det har varit familjens samlingsplats ända sedan jag var liten och där har vi träffats, både mina och Ingalills syskon, våra barn Per och Lena med familjer samt vänner. Jag tänker fortsätta vara därute mycket. Då rör jag mig dessutom mer. Det behöver jag med tanke på min diabetes, säger Lennart.

UTANFÖR RULLAR LIVET i Trollhättan på, precis som vanligt. Och även Lennart har hittat sin nya vardag, även om det är på ett annat sätt än tidigare.
– Visst har det blivit tomt, men jag klarar mig. Laga mat kan jag, fast det märks att allting tar mycket längre tid nu när man är ensam, jämfört med när vi var två. Ingalill finns i mina tankar varje dag.

LENNART ÄR FÖDD och uppvuxen i Göteborg.
– Jag kommer från en sjömanssläkt och gick på sjön redan som 16-åring för att få praktik inför sjöbefälsskolan. Jag seglade mest på Nord- och Sydamerika i tre år
innan jag påbörjade utbildningen. När det var dags för militärtjänstgöringen var jag klar med utbildningen och arbetade i Medelhavet. Jag flög hem för att inställa mig vid örlogsbasen i Karlskrona, där Ingalill bodde. Vi träffades så småningom på dansstället Flamingo, berättar Lennart.
Ingalill jobbade redan då som kontorist inom HSB. Efter militärtjänstgöringen fortsatte Lennart att segla med ett fartyg, mestadels i Asien, under nästan två år. Därefter sökte sig Lennart till ett jobb på land. Då hade paret redan gift sig, sedan de lyckats sy ihop logistiken och vigts i Svenska kyrkan i London, vid ett av Lennarts kortare Europabesök. Ingalill följde sedan med fartyget till Sicilien, där de
nygifta paret firade.
– Ingalill följde med på flera resor med andra fartyg där jag arbetade som seniorbefäl.
VÄL I LAND hemma i Karlskrona jobbade Lennart bland annat inom marinen som instruktör och lärare, samtidigt som han vidareutbildade sig. Så småningom gick
flyttlasset norrut till Lilla Edet och så småningom till Trollhättan, då Lennart fick jobb som lots vid Trollhätte kanalverk 1974. Han blev kvar inom sjöfarten på flera
chefsposter fram till sin pension.
HAN BLICKAR TILLBAKA på ett roligt liv tillsammans med sin kärlek, fyllt av familjeseglingar, resor, teater- och operabesök.
– Ingalill och jag hade säsongsabonnemang på Göteborgsoperan och när jag bara vill koppla av tar jag på mig hörlurarna och sätter på musiken från Madame Butterfly. Den utspelar sig i Japan, där jag varit mycket under åren på havet. Men även Ingalill och jag har varit där tillsammans när vi besökte sonen Per som arbetade i Japan i fyra år. Nu jobbar han inom samma företag i Southampton,
berättar Lennart.
HAN HAR VARIT på operan med sina barn en gång sedan hustrun dog.
– Visst kändes det lite konstigt utan Ingalill, men hon fanns med i tanken.
Lennart har funderat mycket på om man kan förbereda sig inför sorgen. I hans fall var det en process, eftersom han och familjen befanns sig länge i ”väntrummet”. Att de kunde stötta varandra betydde mycket. Och att Lennart var nära Ingalill under slutskedet har gjort det lättare att gå vidare. Han konstaterar att det går att bygga upp en beredskap, men helt förberedd på sorgen går det inte att vara.
– Döden är så absolut och definitiv och det finns ingen återvändo när den inträder.

MÖTET MED PRÄSTEN Marie Jönsson, som var officiant vid Ingalills begravning i Götalundens kyrka, betydde mycket. Det var lugnande för Lennart att få prata om begravningen och om hur han kände.
– Det gjorde att min oro och min känsla av okunskap och rädsla försvann, beskriver Lennart. Begravningen gick bra, även om det var jobbigt när han skulle ta farväl vid kistan. Att Ingalill skulle kremeras tyckte han också var kämpigt.
– Att veta att kroppen inte finns längre, då var det på något sätt så slutgiltigt att en epok och ett liv hade tagit slut.

DET VAR INGALILLS önskan att kremeras.
- Helst ville hon att askan skulle spridas i havet vid sommarhuset, men hon visste också att jag var väldigt tveksam. Jag vill att vårt lantställe ska förknippas med
Ingalill på ett annat sätt. Barnen och jag pratade om det och till slut bestämde vi att hennes aska skulle placeras i en urna i askgravlunden vid Västra Kyrkogården i
Göteborg. Där finns min familjegrav. Då är det nära för barnen att besöka både Ingalill och min grav i framtiden, konstaterar Lennart.
Vid askgravlunden finns nu en minnesplakett för Ingalill, där man kan stå för en stunds meditation när man är på besök.
BEGRAVNINGSGUDSTJÄNSTEN SOM HÖLLS i Götalundens kyrka hade Ingalill och Lennart pratat igenom.
– Hon ville ha samma musik påsin begravning som när hennes pappa begravdes, berättar Lennart, som fortfarande har en del praktiskt att ta hand om efter sin
frus bortgång. Tillsammans med dottern Lena gick han igenom och sorterade ut
Ingalills tillhörigheter.
– Det blev sju-åtta stora säckar med kläder som vi skänkte till Pingstkyrkan. Lena kunde ta över en del och jag har fortfarande lite saker kvar att ta hand om. Det är känslosamt, men samtidigt något som måste göras. Han visar minnesboken som
han beställde av begravningsbyrån. Där finns bilder på kistan och alla blommor och hälsningar. På Lennart krans vid Ingalills kista stod det ingen lång hälsning. Det stod bara ”Italy”. Samma ord finns inristat på minnesplaketten vid askgravlunden.
– Det var mitt och Ingalills kodord. Det står för I Trust And Love You, jag litar på dig och älskar dig. Det känns fint att tänka på uttrycket och det väcker fina minnen
från vårt gemensamma liv.

I ANSLUTNING TILL sin livskamrats bortgång fick Lennart frågan om han ville delta i Svenska kyrkans Leva vidare-grupp där man träffar andra i samma situation. Det är en av flera så kallade sorgegrupper som kyrkan i Trollhättans pastorat erbjuder. Lennart tackade ja.
– Vi träffades sju-åtta gånger och det var väldigt trevligt. Jag skulle gärna ta en återträff lite längre fram och jag vet att jag när som helst kan ringa prästen Elisabet Öman eller diakonen Elisabet Andersson, som ledde gruppen. Det känns bra.

LENNARTS SJÖMANSYRKE MÄRKS inte bara genom hans berättelser från världshaven. Är man van vid att leva på begränsade utrymmen har man också lärt sig att hålla ordning och reda. ”Loggboken” med alla samtal och allt praktiskt som skulle ordnas efter Ingalills bortgång är ett exempel på det.
– Jag skrev upp alla telefonsamtal med myndigheter, familj och vänner som hörde av sig och totalt blev det ett 70-tal i nära anslutning till att hon gått bort. Det var en bra terapi att faktiskt få berätta om vad som hänt. Jag tror att det hjälpte mig att bearbeta sorgen.

Att välja begravningsform

Det är en av flera beslut man måste ta när en anhörig går bort. Det viktiga är att välja något som passar den avlidnes önskemål, men också de efterlevandes behov och vardag. I Trollhättan finns olika valmöjligheter på de två begravningsplatserna Håjum och Götalunden.

KISTGRAV: Hela kistan sänks ner i jordgraven efter begravningsceremonin.
Här kan även urnor placeras.

URNGRAV: Askan efter kremeringen placeras i en urna som sänks ner i utvald gravplats. Urnsättningen sker oftast i närvaro av anhöriga.

ASKGRAVPLATS: Askan sätts ned under en befintlig stenplatta inom ett avgränsat område. Namnet graveras in i en bronsplatta som placeras på stenplattan. Gravplatsen har en större gemensam minnessten och omgärdas av planteringar. På platsen finns också en särskild hållare för ljus och snittblommor.

MINNESLUND: Askan efter kremeringen begravs i en lund, utan närvaro av anhöriga och lunden blir en minnesplats i sig. I lunden finns det också en särskild plats för ljus och snittblommor.

ASKGRAV – KV SKOGSLUNDEN: (Håjum) Askan placeras i en urna som sänks ner i jorden och en mindre kuller-/natursten kan graveras och placeras på platsen. Anhöriga kan närvara vid ceremonin. Under 2017 planeras ytterligaren ett askgravskvarter som kommer att kallas Ekgläntan.

ASKGRAVLUND – TRÄDET: (Håjum) Askan sprids i en lund, utan närvaro av anhöriga. Den avlidnes namn kan graveras in i ett blad av rostfritt stål som hängs i ett ”silverträd” av metall. I lunden finns det också en särskild plats för ljus och snittblommor.

Tackla döden tillsammans

Att ha någon att prata med kan vara extra betydelsefullt när man mist någon som står en nära. Därför erbjuder Svenska kyrkan i Trollhättan olika sorgegrupper. 

Kyrkan anordnar återkommande träffar för anhöriga där man får möjlighet att dela tankar, minnen och upplevelser med andra i samma situation. Att exempelvis mista en livskamrat efter många år tillsammans förändrar förstås tillvaron.

Särskilda grupper finns också för dem som mist någon genom självmord och tillsammans med Vänersborgs församling erbjuds även stödgrupper för barn och ungdomar i skolåldern, som förlorat en familjemedlem. Tillsammans kan man hitta sätt att uttrycka sorgen och saknaden. På samma sätt anordnas träffar för föräldrar som förlorat ett barn. En särskild grupp finns för de föräldrar vars barn varit dött vid födseln eller drabbats av plötsligt spädbarnsdöd.

Universitetskyrkan vid Högskolan Väst bjuder också in till samtal om sorg och vänder sig i första hand till studenter och personal vid högskolan, men även du som mist en närstående och är i åldern 20-40 år är varmt välkommen.

LÄS MER OM VÅRA SORGEGRUPPER svenskakyrkan.se/trollhattan/diakoni

Text: Erik Torstensson. Foto: Jerry Lövberg