Svenska kyrkan Trollhättan

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Trollhättan Besöksadress: Drottninggatan 42, 46133 Trollhättan Postadress: BOX 161, 46124 TROLLHÄTTAN Telefon: +46(520)472900 E-post till Svenska kyrkan Trollhättan

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

ATT ORKA NÄR LIVET FALLER I GLÖMSKA

De har levt ihop i 30 år, men idag är det inte alltid som Bengt känner igen sin Sylvia. – Det är jobbigt när jag hälsat på och ska åka därifrån, men samtidigt vet jag att han har det bra på äldreboendet, säger Sylvia Björk. Väninnan Solveig Grönlund har en liknande situation med maken Rune. De har båda tvingats lära sig att hantera sorgen över att ens livskamrat sakta förvinner bort – men ändå finns kvar.


Bild: Jerry Lövberg

De har känt varandra länge, Sylvia, 85, och Solveig, 78. Båda är reumatiker och träffadesförstagången på 1980-talet i samband med baden i Älvhögsborgs rehabbassäng. Under senare år har umgåtts allt mer och efter solresan till Turkiet förra året planerar de nu nästa utflykt i Europa.
– Vi har bokat en bussresa till Italien i höst. Det känns roligt att ha det att se fram emot, berättar Solveig, medan hon slår upp det nybryggda kaffet och dukar fram tresorters kakor i lägenheten vid Kanaltorget. Nu under sommarhalvåret tillbringar hon och Rune mycket tid på den inglasade balkongen, med utsikt över vattnet.
– Jag är så glad att vi lyckades få hyra här när vi gjorde oss av med huset, säger Solveig. 
Det har gått drygt tio år sedan flytten. En bidragande orsak var att Rune, som nu fyllt 82 och har varit elektriker i hela sitt liv, hade fått diagnosen Alzheimers.
– En dag när han kom hem och hade varit och tvättat bilen kunde han inte berätta var han hade varit eller gjort. Det var första gången jag märkte att något verkligen inte var som det skulle, minns Solveig.

SEDAN ALZHEIMER-BESKEDET 2003 har det successivt blivit sämre.
– Han fick bromsmedicin i ett tidigt skede och hittills har det gått ganska bra, men han blir tystare och tystare.Nu får jag lägga fram hans kläder och hjälpa honom att
sköta hygienen. Det känns lite beklämmande. Och om han hamnar
i rullstol orkar jag inte med att ta hand om honom hemma på egen hand, konstaterar Solveig.
Två dagar i veckan tar hon och Rune bussen till Tallbackens äldreboende. Han får möjligheten att aktivera sig samtidigt som Solveig får några timmar för sig själv och kan ta hand om vardagens ärenden, utan att känna stressen över att skynda sig hem.
– Dessutom får vi en liten promenad till och från bussen. Det känns viktigt att han får röra på sig och inte bara sitter still hemma. Jag brukar få honom att hjälpa till med smådisk och bäddning ibland. Men annars har han slutat att lösa korsord och ta sig för saker på egen hand, berättar hon.

RUNE BÖRJADE BOXAS som 13-åring och fortsatte efter den egna karriären som tränare.
– Han säger ibland att det nog är boxningen som har gjort att han glömmer saker. Så han märker själv att det är något som inte riktigt stämmer. För Solveigs vän Sylvia har sambon Bengts tilltagande demenssjukdom lett till att hon numer bor
själv. Livskamraten sedan 30 år bor på Nordängens äldreboende sedan 2014. I början var hon där och hälsade på två gånger i veckan, men nu blir det en gång.
– Det blir för känslomässigt jobbigt att gå dit oftare. Bengt känner inte alltid igen mig och frågar ibland andra vem jag är. Då är jag väldigt ledsen när jag går därifrån. Andra gånger kan han känna igen mig och vill inte att jag ska gå. Och då känns det
som att jag smiter, beskriver Sylvia.

HON HAR JUST återvänt hem till Trollhättan efter ett par veckor i sommarhuset i Hamburgsund. Barn och barnbarn har varit på besök och det har varit full fart.
– Samtidigt undrar jag förstås alltid hur det är med Bengt, men jag vet att han har det bra där han är. För ett tag sedan sa han faktiskt till mig att ”Du som är en så fin tös måste se till att skaffa dig en riktig vän, så att du slipper vara så ensam”. Då var det precis som att det var han och jag som vanligt igen. Att han var med en stund. Han har alltid varit så himla go och snäll och han oroar sig över hur det ska gå för mig, berättar 85-åriga Sylvia.
Hon har jobbat inom kommunförvaltningen i merparten av sitt yrkesliv, medan Bengt först var reparatör på Nohab och sedan på Saab. Samtidigt som Bengt blev sjuk drabbades en av Sylvias två söner av cancer. För två år sedan gick Hans bort som 65-åring.
– Det är klart att det varit en väldigt tung period med både Bengt och Hans. Till slut gick jag in i väggen.

ATT BENGT FICK möjlighet att bo växelvis på ett kommunalt äldreboende, blev ett första steg mot en mer hanterbar vardag för Sylvia. Premiärbesöket på Skara stifts Själavårdsinstitut Lilleskog i Alingsås bidrog också. Genom kommunens samarbete med Britta Lundqvists stiftelse och Svenska kyrkan fick Sylvia möjligheten till en första vecka med fokus på återhämtning. Även Solveig har varit där ett par gånger.
– När du är mitt uppe i det och hela tiden försöker fixa och hjälpa till så att det ska funka för andra, så ser du till slut inte att du själv kan behöva hjälp för att orka, konstaterar Sylvia.

UNDER ANHÖRIGVÅRDARVECKAN PÅ Lilleskog får man chansen att koppla av, äta gott, gå lugna promenader och dela erfarenheter med andra i samma situation.
Man erbjuds också samtal, taktil massage och stöd på många olika sätt. Den som vill deltar i andakterna i det fina kapellet.
– Det är helt frivilligt att var med på aktiviteterna. Det enda som är obligatoriskt är maten, säger diakonen Katharina Klingborg.
I sitt jobb som diakon möter hon många som tar hand om sjuka anhöriga i hemmet och kyrkan erbjuder stöd på flera olika sätt.

FÖR SOLVEIG, SOM själv jobbat inom hemvården i 30 år, var det ett stort steg att tacka ja till sina första fem dagar på Lilleskog.
– Det tog tid att ställa om och koppla av när man väl var där. Första gången jag skulle åka dit mådde jag riktigt dåligt. Det var också första gången som jag packade två väskor, en till mig och en till Rune, eftersom han skulle bo på kommunens avlastningsboende när jag var borta. Då kom tårarna. Vi har rest så mycket genom åren, och alltid tillsammans.

NU HAR HON varit på Lilleskog tre gånger och känslan efteråt är alltid densamma:
– Jag känner mig både upplyft och avslappnad och att få den möjligheten betyder väldigtmycket, säger Solveig.
I slutet av september ser hon och Sylvia fram emot att även delta i Må gott dagarna på kyrkans lägergård Gräsviken vid Öresjö. Precis som Anhörigvårdar-veckan på Lilleskog arrangeras de av kommunens anhörigstöd tillsammans med Britta Lundqvists stifelse och Svenska kyrkan. Stiftelsen riktar sig till äldre i Trollhättans kommun. Bidragen söks och hanteras av kyrkans diakoni.

SOLVEIG OCH SYLVIA upplever att det är lätt att tappa sina vänner och bli isolerad när ens sjuka anhöriga kräver nästan all tid och kraft.
– Samtidigt kan en del vänner dra sig undan. De vill inte störa eller vet inte alltid riktigt hur de ska hantera situationen. Att våga fortsätta höra av sig är ett råd jag
skulle vilja ge ifall man som anhörig inte riktigt har kraften att hålla kontakten, säger Solveig.
Både hon och Sylvia tar en dag i taget. De planerar inte så mycket inför framtiden, men vänskapen är ett gott stöd.
– Jag är glad varje dag man får vakna upp och vara frisk. Och så älskar jag att sjunga i kören. Jag har gjort det i över femtio år och det tänker jag fortsätta med, säger Sylvia. G
Text: Erik Torstensson. Foto: Jerry Lövberg