Meny

Patos - Pilgrimsfärd mot Skara

Efter 14 år som kyrkans högsta chef i Trollhättan säger kyrkoherde Maria Classon tack och adjö. Nu väntar en ny roll som en av biskop Åke Bonniers närmaste medarbetare vid stiftskansliet i Skara. – Det är förstås med blandade känslor och en del vemod, men jag är stolt över vad jag uträttat i Trollhättan, berättar Maria när vi tar en solig vårpromenad med kaffe, cocoskakor och krokodiler på delar av det som under nästa år ska bli den uppgraderade pilgrimsleden genom Trollhättan.

MARIA MEDGER UTAN omsvep att hon inte är någon van pilgrimsvandrare.
– Men genom åren har jag lett några pilgrimsmässor där man tar fasta på pilgrimens ledord. Och så har jag tidigare i mitt jobb som präst jobbat med pilgrimstemat med flera konfirmandgrupper, berättar hon när vi inlett vår vandring och passerar kanalen nedanför Innovatumområdet.

DÄR HITTAR VI också det första S:t Olofsmärket, pilgrimssymbolen som visar oss vägen. Den moderne pilgrimens sju nyckelord har formulerats av prästen Hans-Erik Lindström och bygger på traditionen från århundraden av pilgrimsvandringar: Enkelhet, Långsamhet, Andlighet, Delande, Bekymmerslöshet, Frihet, Tystnad. Att summera och reflektera över 14 års arbete som kyrkoherde låter sig knappast göras under tystnad, men vårt promenadtempo är behagligt och det känns som att vårvärmen ger en känsla av såväl frihet som andlighet i de vackra  omgivningarna.

FÖR MARIA CLASSON har det inte blivit så mycket tid för naturupplevelser och eftertanke den senaste tiden. Inför sitt avsked i Trollhättan varförhoppningen att lugnt och strukturerat lämna över till sin vikarie Håkan Dafgård, som ska ta över hennes roll i väntan på att rekryteringen av en ny kyrkoherde blir klar. Men coronavirusets framfart ändrade Marias planering totalt.
– För mig har det snarare handlat om krisledning och hålla ihop vårt arbete utifrån de förändrade förutsättningar som corona inneburit, säger hon och smuttar på det
medhavda kaffet och en väl tilltagen krokodil-bakelse från ett av stans mysiga bagerier. Solen värmer mellan träden när Maria blickar fram emot sitt nya uppdrag.

NU GÅR HON från att leda församlingarna Lextorp, Götalunden och Trollhättan med 25 000 medlemmar och 105 anställda, till att bli en av biskopen Åke Bonniers närmaste medarbetare i rollen som stiftsprost. Eller första stiftsadjunkt, som det formellt heter.
– Mycket av mitt uppdrag kommer att handla om att vidareutveckla strukturen i
dialogen mellan stiftet, pastoraten och församlingarna på temat Vägen vidare. Jag ser väldigt mycket fram emot det, även om jag egentligen inte hade några planer på att byta. Jag trivs och har alltid trivts väldigt bra i Trollhättan, säger hon och medger att det är känslosamt att säga hejdå.
– Det berör mig när jag tänker på alla fina människor jag lärt känna här och som jag fått jobba tillsammans med, säger hon och får en tår i ögat.
– Jag är van att stå i centrum i min yrkesroll, men när det gäller det personliga planet så har jag insett att jag lätt blir rörd. Det kan handla om ett avsked eller att man ser en känslofylld film. Kanske är det min ventil då jag i jobbet förväntas vara stark i mötet med andras bekymmer och sorg, funderar hon, när vi vandrar vidare och viker in på Kärlekens stig. Även den är en del av själva pilgrimsleden genom Trollhättan, vars naturomgivningar utmed sluss- och fallområdet lockar tiotusentals besökare varje år.

DET VAR OCKSÅ här som Trollhättans förste kyrkoherde Magnus Åberg höll sin första predikan 1862 i Trollhättans ståtliga och nybyggda kyrka, som Nya Trollhätte kanalbolag lät uppföra ovanför fallen med utblick över Oscarsbron.
– Jag har läst en del om Magnus Åberg och kan konstatera att han var en person som fanns med i många olika roller i staden. På det sättet kan man kanske se honom som en inspiration till den rörelse i tiden som vi i Svenska kyrkan är och vill vara idag. Vi finns med i så många sammanhang och inte minst inom det sociala arbetet med äldre och utsatta, påpekar Maria.

I CORONAKRISENS SPÅR har hon och hennes kollegor fått ta emot fler samtal än vanligt från oroliga människor.
– I kristider förväntas vi finnas där, och det gör vi också. Det är en av kyrkans viktigaste roller.

ATT KYRKAN SAMTIDIGT tappar medlemmar efter skilsmässan från staten 2000 väcker frågor även hos Maria.
– Antalet gudstjänstbesökare eller medlemmar är i sig inget mått på behovet av andlighet eller att ha något att tro på. Det behovet är snarare större än någonsin. Däremot kan det vara lite frustrerande att många inte ser kopplingen mellan att faktiskt vara med och betala sin kyrkoavgift till allt det som vi inom kyrkan erbjuder för alla åldrar och för alla människor. Och som alla förväntar sig, oavsett om man är medlem eller inte.

ATT INKLUDERA SINA medarbetare och församlingsbor har varit en av flera ledstjärnor för Maria, ända sedan hon prästvigdes som 25-åring och fick sin första tjänst i Borås. Efter tio år som präst hemma i Grästorp och kyrkoherde i Larvs pastorat i Vara, återvände hon hem till sin barndomsstad Trollhättan.
– Jag är uppväxt därborta, säger hon och pekar i riktning mot Skoftebyn när vi passerar en av höjderna utmed vår soliga promenad.

EGENTLIGEN HADE HON sagt till sig själv att inte jobba som präst i sin hemstad, eftersom det kan vara skönt att inte ha för många personliga band i den rollen. Men när tjänsten som kyrkoherde i Lextorps församling dök upp valde hon att tänka om. När Lextorp några år senare slogs ihop med Trollhättans och Götalundens församlingar blev hon chef och kyrklig ledare för det nya och betydligt större pastoratet.
– Det har förstås varit många tuffa arbetsuppgifter och utmaningar genom åren, men jag tycker att vi lyckats driva utvecklingen framåt och jag är väldigt stolt över vårt pastorat idag. Här finns ett stort engagemang och en väldigt bra verksamhet, säger Maria.

SOLEN BÖRJAR SÄNKA sig över Trollhättans kyrka när vi återvänder efter vår lilla kvällsutflykt. Hon öppnar porten och stegar in i den vackra miljön där hon genom åren räknar till att hon hållit i omkring gissningsvis 150 gudstjänster.
– Som kyrkoherde blir det inte så ofta, men förutom de jag lett själv så har jag haft ambitionen att delta i gudstjänster i någon av Trollhättans kyrkor. Det tänker jag fortsätta med att försöka göra, även när jag slutat. Jag tycker att vi har hittat fina gudstjänstformer här.

MED FACIT I hand ser hon stora fördelar med att hon faktiskt varit kyrkoherde i staden där hon växte upp. En stad som hon tycker har en spännande mix av den äldre och tunga industrin och den nya tidens innovation. Det är en stad som är van att hantera tuffa tider, men ändå landa på fötterna igen.
– Det tror jag att vi haft glädje av även i de här coronatiderna, säger hon.

KYRKAN VAR REDAN i barndomen en naturlig del av vardagen i Marias familj. Och under uppväxten deltog både hon och hennes lillasyster, som idag jobbar som hemslöjdskonsulent, i kyrkans ungdomskörer och många andra aktiviteter. Att familjen rotade sig just i Trollhättan var resultatet av att pappa, som hade rötterna
i Norrland, fick jobb som trädgårdstekniker på Trollhättans park- och kyrkogårdsförvaltning. Mamma, som var tandsköterska, har sina rötter i Skåne.

SIN MAKE SVANTE träffade hon redan i kyrkans ungdomsgrupp hemma i Trollhättan och de flyttade sedan till Uppsala för studier. Nu gläds de åt sitt första barnbarn Ingrid, som passande nog ringer upp på mobilen tillsammans med sin pappa just när vi passerar lekplatsen vid den mäktiga Kraftstationen Olidan.

MARIA OCH SVANTE, som är diakon inom sjukhuskyrkan på Näl, kommer att bo kvar i Grästorp. Istället för att båda pendlar till Trollhättan blir det nu att åka åt varsitt håll varje morgon.
– Det här är väl sannolikt det sista jobbet för mig innan pensionen och när jag fick
erbjudandet blev jag förstås väldigt glad. Det var väl en sorts bekräftelse från stiftet och biskopen på att jag gjort något bra i min roll som kyrkoherde, säger Maria, som tycker att hon känt ett stort stöd och fått uppskattning både av sina medarbetare och av de förtroendevalda.

DEN 31 MAJ gör hon formellt sin sista arbetsdag som kyrkoherde. Sedan väntar stiftskansliet.
– Ett av de första uppdragen är att jag ska vara med på prästvigning av nya präster i Skara domkyrka, där jag ju själv prästvigdes när jag var 25 år. Det ser jag fram emot, och på något sätt sluts cirkeln för mig.