Meny

Patos - Bara vara borgmästare

Den 10 mars 2010 ringlade köerna långa med människor som ville visa sin uppskattning. Efter 14 år som Trollhättans ledande kommunalråd hade Gert-Inge Andersson bestämt sig för att för att gå vidare till regionpolitiken. Idag är Mr Trollhättan tillbaka på hemmaplan. Som "Borgmästare".

GERT-INGE HINNER knappt kliva in på Ritz Teatercafé innan en herre reser sig från sitt sällskap och ber om en minut. Några gatlampor strular i kvarteret och Andersson lyssnar innan han slår sig ner med en slät kopp svart bryggkaffe mitt emot mig.
– Det händer fortfarande ganska ofta att folk kommer fram och tycker till om olika saker, säger Gert-Inge, som lotsat Trollhättan genom Saab-kriser och tuffa regeringsförhandlingar om infrastruktursatsningar. Bland mycket annat.

DET ÄR NOG sannolikt just Saabs öden och äventyr som etsat sig fast mest hos trollhätteborna när det gäller Gert-Inges roll.
- Jag har alltid känt mig respekterad även av mina politiska meningsmotståndare. Och det är jag väldigt glad för. Att försöka skapa tillit är viktigt. Saab-konkursen och nedläggningsbeskedet dagarna före jul 2009 följdes av en intensiv tid med spekulationer, rekonstruktion, potentiella köpare och intensiva diskussioner på regeringsnivå om hur Trollhättan och regionen kunde får stöd för att ta sig vidare. Mitt i detta stod Gert-Inge Andersson, till synes lugn och trygg, och försökte gjuta mod i staden med sitt lite lågmälda och resonerande sätt.

HAN LÅTER NÖJD när han idag konstaterar att satsningen på utbyggd järnväg och motorväg till Göteborg, i kombination med satsning på Högskolan Väst och Innovatum, gav precis de långsiktiga effekter som var nödvändiga för Trollhättan och regionen för livet efter Saab.
– Just utbildning och kommunikationer är avgörande förutsättningar för att ta vara på kreativiteten som finns. Och vi kunde inte fortsätta vara så beroende sysselsättningsmässigt av tillverkningsindustrin som Trollhättan en gång var, säger Gert-Inge.
När den traditionella industristaden var som mest i fokus var det inte många lediga timmar.
– Det ringde journalister dygnet runt, men jag kände att om jag kan bidra till att de runt 10 000-15000 människor som direkt eller indirekt berördes av Saab kunde få mer information så ville jag förstås göra det, säger Gert-Inge.

HAN PÅSTÅR ATT han alltid sovit gott om nätterna.
– Jag har alltid haft en väldig trygghet i min familj. Det är det viktigaste om man ska kunna ha utsatta positioner och klara sådana perioder. Idag gläds han extra mycket åt att kunna träffa sina tre vuxna barn och sex barnbarn oftare än tidigare. Och att han och hustrun Else-Marie, eller Ella som Gert-Inge kallar henne, får betydligt mer tid tillsammans. Hon fick dra ett tungt familjelass många år, medger han, men hon hann ändå med att jobba länge som lärare och sedan i 30 år vara chef för laboratoriet vid Arvidstorps avloppsreningsverk DET VAR ELSE-MARIES pappa Lars Johnsson som bidrog till att Gert-Inge landade i politiken
– Lasse var också kommunalråd och jag förstår om Ella kunde bli lite frustrerad över att jag gick samma väg, eftersom hon visste hur sällan hennes pappa var hemma, berättar han.
Sitt första politiska uppdrag hade Gert-Inge i en av stans dåvarande taxeringsnämnder 1973, där han satt och granskade deklarationer. Han gick så småningom via ordföranderollen i fritidsnämnden och tekniska nämnden upp till kommunstyrelsens absoluta ledning. Han blev kommunstyrelsens vice ordförande 1992, bakom ordföranden och socialdemokratiske kollegan Erik Andersson.
– Som ung hade jag ett ganska måttligt intresse för politik och även när det intresset sedan väckts trivdes jag väldigt bra med att stå lite i bakgrunden. Jag hade ingen lust att vara spetsen längst fram. Men det förändrades över en natt, konstaterar Gert-Inge.

ERIK ANDERSSON AVLED hastigt 1996 och Gert-Inge fick axla sin gode väns ordförandemantel.
– Det var både chockartat och en stor sorg när Erik gick bort. Vi jobbade väldigt bra ihop och umgicks även privat med våra familjer, berättar Gert-Inge, som först levde i tron att Trollhättan och vardagen på något sätt skulle stanna upp en stund efter vännens bortgång.
– Men jag insåg snart att allt fortsatte rulla på. Det tog ett tag innan jag kunde greppa det och så tror jag de flesta känner när någon nära går bort. Men så måste det ju vara.

EFTER FEM ÅR som regionråd i Västra Götaland, där han även tidigare jobbat med utvecklings- och sjukvårdsfrågor, kände Gert-Inge att det var dags att varva ner på allvar 2015. Men han har fortfarande ett mindre antal uppdrag kvar. Bland annat som ordförande i Dalslands Turist AB och i kommunfullmäktige i Trollhättan. Det är Gert-Inge som leder mötena med Trollhättans 61 fullmäktigeledamöter från åtta partier.
– Det är ett hedersuppdrag och ett viktigt sådant. Och jag brukar säga att jag är borgmästare. Som pensionär kan du välja lite de uppdrag som du tycker är roliga, även om alla de uppdrag jag haft genom åren var och en på sitt sätt varit stimulerande. 

SAMTIDIGT MEDGER HAN att det finns en saknad efter hetluften och att verkligen kunna vara med och påverka utvecklingen för Trollhätteborna.
– Det är något som verkligen drivit mig och jag har alltid försökt vara lösningsorienterad. Pragmatisk är nog ett bra ord, konstaterar Gert-Inge, som tror att dialog och samspel är en del av hans personlighet.
- Jag tror också att det var en stor nytta att jag jobbade många år innan jag klev in i politiken på allvar. I yrkeslivet lär man sig samspela, säger han.

I UNGDOMSÅREN TÄNKTE han söka in till Steneby hantverksskola i Dals Långed. Att jobba med händerna lockade och han hade toppbetyg i träslöjd.
– Men så flyttades skolans slöjdutbildning i Trollhättan till andra lokaler och det blev inte alls lika bra. Så jag tappade i betyg sista skolåret och brydde mig aldrig om att söka vidare, minns han.
Istället blev det jobb inom anläggning och rörnät i Trollhättans kommun, efter utbildningen till vägmästare. Han fortsatte sedan med fastighetsförvaltning hos Riksbyggen och Vänersborgsbostäder. Pappa Rune var grävmaskinist och reparatör, så kanske var sonen inspirerad av det. Rune fick en stroke redan när han var 50 och gick bort i de tidiga pensionsåren, medan mamma Elsa, som var hemmafru, levde tills hon var 77.
– I somras träffade jag en av mina gamla släktingar som fyllt 95 och bad honom berätta lite mer om vår familjs bakgrund. Att få återkopplingar till 1800-talet ger perspektiv, konstaterar Gert-Inge.
I sorlet från kafébesökarna runt omkring konstaterar han att det inte smids några avancerade firarplaner med anledning av hans 70-årsdag den 2 april.
– Jag hade en jätterolig fest när jag fyllde 50 och fick en så himla fin avtackning som kommunalråd för tio år sedan när jag dessutom fyllde 60. Så nu blir det lugnt. Kanske åker vi på någon resa, Ella och jag.
Så värst långt behöver det dock inte vara om Gert-Inge får bestämma.
– Jag brukar få hemlängtan efter två dagar. Jag har min trygghet här och jag skulle aldrig kunna tänka mig att flytta från Trollhättan.
Det skulle vara som att rycka upp träden i allén med rötterna, säger han och gör en gest ut mot det av Peter LeMarc omsjungna promenadstråket genom centrum.

VÄSTKUSTEN OCH Hunnebostrand har ändå blivit lite av ett andra hem för paret Andersson. När de sålt huset, parkerat husvagnen och flyttat
till lägenhet i centrum fastnade Ella för en ganska risig liten stuga bredvid Hunnebostrands skola.
– Den var väldigt nedgången och låg ju inte nära vattnet, så priset var överkomligt. Och på frågan vem som skulle fixa alla reparationer svarade Ella bara: "Vi ska ha detta. Jag har alltid drömt om ett litet hus", säger Gert-Inge och skrattar åt minnet.
Sagt och gjort. Idag står där ett supermysigt smultronställe som gästas ofta, året runt. Fortfarande är det bara 49 kvadratmeter stort, men med en friggebod för gäster och en altan som är större än själva huset.
– Där har jag fått utlopp för mitt slöjdande och jag har faktiskt gjort allt utom att lägga om taket.

ATT FÅ VARA frisk och ha familjen nära är det Gert-Inge värdesätter mest idag.
– Lite stelare i axlarna är jag allt, men jag försöker hålla igång med stavgång. Och så gör jag en läkarkontroll varje år. Senast såg allt okej ut, säger han och sneglar på klockan. Han har nämligen tagit initiativ till en lunch med kommunfullmäktiges ledningar från Uddevalla och Vänersborg för att Trestadskollegorna ska lära känna varandra lite mer. På samma sätt bjuder han in partigrupperna i kommunfullmäktige till regelbundna träffar, men där efterlyser han fortfarande en ökad dialog.
– Det tar tyvärr bara väldigt små steg framåt. Över huvud taget tycker jag att tonläget har hårdnat inom politiken idag. Både på riksplanet och lokalt. Man ska självklart utgå från och hålla på sina värderingar, men samtidigt måste du alltid vara öppen för nya lösningar som gagnar alla medborgare.

GERT-INGE HAR EN stark tilltro till Trollhättan och framtiden. Och han ser också att just samverkan, förtroende och tillit mellan partierna är vägen till att exempelvis komma tillrätta med segregationen och skapa en fortsatt positiv utveckling för Trollhätteborna.
– I grunden bygger tryggheten i samhället på utbildning och jobb. Men här krävs också en gemensam tydlighet och att vi reagerar mot dem som inte vill rätta in sig i samhällets ramar. Det handlar om att göra din plikt och kräva din rätt. Svårare är det inte.

Namn: Gert-Inge Andersson.
Född: 2 april 1950 i Trollhättan.
Familj: Hustrun Else-Marie (Ella) Andersson, tre vuxna barn och sexbarnbarn.
Bor: Hyresrätt i centrala stan.
Motto: Borta bra, men hemma bäst.
Politisk karriär: Heltidspolitiker sedan 1989. Först som ordförande i tekniska nämnden, sedan som vice ordförande i kommunstyrelsen (1992) och sedan som
ordförande 1996–2010. Sedan följde fem år som ordförande för regionstyrelsen i
Västra Götaland.
Om att han kallats Mr Trollhättan: Det är inget jag tänker på. Jag har min
trygghet här och jag vill inte bo någon annanstans, men jag har aldrig sökt
makten för sakens skull. Däremot har jag velat vara med och påverka
samhällsutvecklingen.

Text: Erik Torstensson, Foto: Jerry Lövberg.